Kina tillbaka som Myanmars viktigaste allierade

YANGON

När Myanmars dåvarande president Thein Sein i september 2011 ensidigt avbröt ett kinesiskt kraftverksprojekt i den nordligaste delen av landet var reaktionen i Peking till att börja med ganska lågmäld. Det var kanske förvånande med tanke på projektets storlek. Dammen, som skulle kosta flera miljarder dollar att bygga, skulle bli nära en och en halv kilometer lång och 140 meter hög, och 90 procent av elektriciteten skulle gå till Kina. Avtalet om att bygga dammen hade slutits 2006 när en tidigare, helt militärdominerad regering styrde Myanmar. Den före detta generalen Thein Sein hade bildat regering efter ett riggat val 2010 men sedan ansträngt sig att få folkligt stöd. När han meddelade att projektet skulle avbrytas, vid en plats som kallas Myitsone, sade han att beslutet hade tagits ”i folkets intresse”.

Trots de till att börja med relativt dämpade reaktionen från Peking ledde suspenderingen till att de tidigare så vänskapliga förbindelserna mellan Myanmar och Kina blev frostigare. Västvärlden, i synnerhet USA, å andra sidan upprättade vänskapliga förbindelser med Myanmar. Det skedde efter drygt 20 år av sanktioner och bojkotter till följd av militärregimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Men Myanmar skulle snart erfara att det kostar att utmana Kina. För det mäktiga Kina är det ett hån om ett grannland som Myanmar sätter sig upp emot makthavarna i Peking – och Myanmar var och är alltför strategiskt viktigt för Kina för att låta det falla under alltför starkt västerländskt inflytande.

Myitsone. Foto: Thawng/Creative Commons

Myanmar är inget litet land. Till ytan är det 676 000 kvadratkilometer, ungefär en och en halv gånger så stort som Sverige. Befolkningen uppgår till 53 miljoner. Men för makthavarna i Peking är det obetydligt och Myanmar ligger inklämt mellan Asiens jättar: Kina och dess regionala rival Indien samt det under många år västallierade Thailand. Myanmar är också Kinas utlopp till Indiska oceanen och är därför ett av de viktigaste leden i president Xi Jinpings ”Belt and Road Initiative” (BRI), som med nya vägar, järnvägar och havsrutter skall förbinda Kina med resten av världen.

Hur viktigt Myanmar är för Kina, strategiskt och ekonomiskt, uppmärksammades så tidigt som 1985, långt innan Xi lanserade sitt BRI. Den 2 september det året publicerades en artikel som då uppfattades som märklig i den officiella veckotidskriften Beijing Review. Den var skriven av Pan Qi, en tidigare vice kommunikationsminister, och behandlade den ojämna ekonomiska utvecklingen i Kina. Nya marknadsorienterade reformer hade införts och en exportorienterad ekonomi började växa fram. Men den utvecklingen hade lett till en enorm ekonomisk expansion i Kinas kustprovinser medan inlandet halkade efter. Och Kina är ett väldigt inlandsimperium med en förhållandevis liten kuststräcka för ett land av den storleken.

Pan nämnde de landomslutna, sydvästliga provinserna Yunnan, Sichuan och Guizhou men en sammanlagd befolkning på 160 miljoner invånare. För att de tre provinserna skulle hinna fatt kustprovinserna var det inte möjligt att vara beroende av långa transportsträckor till Kinas egna hamnar, som redan var överbelastade med varor producerade i just dess kustprovinser. Pan föreslog att Myanmar borde öppnas för export från det kinesiska inlandet. Artikeln hade kartor över järnvägar, vägar och floder som skulle kunna användas för detta.

Järvägsviadukten i Goteik. Foto: Matyas Rehak/Shutterstock

Rent logiskt verkade det helt förnuftigt. En ”vägbro” genom Myanmar skulle också göra det möjligt att kringgå det ofta övertrafikerade och strategiskt känsliga Malackasundet mellan Malaysia och Indonesien. Alternativen får sökas i något av Kinas tre grannländer som har kuster mot Indiska oceanen.

Det första är Indien, men att etablera handelsvägar genom en sådan fientligt inställd rival vore en omöjlighet. I väster finns däremot Indiens ärkefiende och Kinas gamla allierade Pakistan. Kina byggde redan på 1970-talet en väg över bergen från Xinjiang till Pakistan, men det går genom någon av den svåraste terrängen i Asien och blockeras på vintrarna av snöfall. Pakistan är också ett av de mest instabila länderna i regionen med terroristgrupper och andra orosmoment som Kina inte kan kontrollera.

Det tredje, betydligt bättre alternativet är alltså Myanmar. Men vad Pan inte nämnde 1985 var att nästan alla områden på andra sidan gränsen i Myanmar då kontrollerades av olika rebellarméer. I norr the Kachin Independence Army (KIA) och i nordöst det mäktiga Communist Party of Burma (CPB). Det hindrade inte Kina från att ingå ett gränshandelsavtal med Myanmar 1988. Året därpå utbröt ett myteri bland fotfolket i CPB:s armé. De var till överväldigande del stamfolk från gränsområdena medan ledningen bestod av ortodoxa burmanska maoister, vars politik inte passade in i de kapitalistiska reformerna som införts i reformatorn Deng Xiaopings nya Kina. Från CPB kom the United Wa State Army (UWSA), som representerade wa-folket, ett bergsfolk i gränsområdena som försett CPB:s armé med de allra flesta rekryterna.

UWSA ingick ett eldupphörsavtal med Myanmars armé och regering medan Kina såg den nya organisationen som en bättre samarbetspartner än CPB, som inte ändrat på sin politik sedan den kinesiska kulturrevolutionens på 1960- och början på 1970-talet. Samtidigt isolerades Myanmars militärregim från väst efter att den 1988 slagit ner ett demokratiuppror med våld. Flera tusen demonstranter hade mejats ner av militärens kulor i den gamla huvudstaden Yangon och andra platser över hela landet.

Soldater i Kachins självständighetsarmé. Foto: Paul Vrieze/VOA

Det var i det läget Kina, som under Mao Zedongs dagar stött CPB, upprättade vänskapliga förbindelser med Myanmars regering. Gränshandeln blomstrade med konsumtionsvaror från Kina till Myanmar och mineraler och timmer i den andra riktningen. Vapen och militär utrustning till ett värde av drygt en miljard dollar exporterades från Kina till Myanmar. Men det hade varit ett misstag från Kinas sida att ge upp den fot man genom CPB haft inne i landet. Svaret blev att samtidigt som relationerna med Myanmars myndigheter var goda också ha ett direkt samarbete med UWSA, vars ledare tillhört CPB före myteriet 1989 och var kända för den kinesiska säkerhetstjänsten.

Det kan tyckas motsägelsefullt, men Kina motiverar sin tvetydiga utrikespolitik med att man upprätthåller ”stat-till-stat-relationer” med länders regeringar och ”parti-till-parti-relationer” med enskilda partier, vilket tidigare enbart innebar utländska kommunistpartier men nu omfattar ett brett spektrum av organisationer över hela världen. Det är en helt konstgjord skillnad eftersom det bara finns ett parti i Kina, det statsbärande kommunistpartiet. Men det möjliggör den till synes luddiga politik som Kina för gentemot till exempel Myanmar.

I praktiken ger det Kina en flexibilitet som västerländska demokratier helt saknar. Och den politiken är uppenbar i förhållandet till Myanmar. Å ena sidan kan man ha vänskapliga förbindelser med Myanmars regering — och å andra sidan stödja UWSA. UWSA är idag både starkare och bättre beväpnat än vad CPB någonsin var. Dess armé består av minst 20 000 välbeväpnade soldater och är utrustad med pansarbilar, tungt artilleri och luftvärnspjäser. Och allt detta kommer från Kina.

Man kan fråga sig vad vitsen är med det då UWSA har ett fredsavtal med Myanmars regering och inte strider mot dess armé. Men UWSA kontrollerar ett 20 000 kvadratkilometer stort område inne i Myanmar med sin egen regering och egna lagar. Där gäller kinesisk valuta, internet via Kina och det kinesiska mobiltelefonnätet. Det är i själva verket en icke-erkänd buffertstat mellan Kina och Myanmar där Kina, inte Myanmar, har mest inflytande. Och det är något som Kina kan använda sig av för att driva igenom sina krav på Myanmar — och det man mest av allt vill ha där: ett utlopp till Indiska oceanen.

Efterlysning av aktivister som protesterat mot den planerade gruvan i Letpadaung. Foto: Creative Commons

När lokalbefolkningen i en liten stad som heter Letpadaung härom året protesterade mot en koppargruva där, som drivs av ett kinesiskt företag och orsakat enorm skada på miljön, sade Aung Min, en minister i regeringen, till demonstranterna: ”Vi är rädda för Kina. Om ni ställer till för mycket bråk här kan de beväpna kommunisterna.” Med ”kommunisterna” menade han UWSA — och han hade helt rätt. UWSA är käppen i Kinas förhållande till Myanmar medan handelsavtal, lån och krediter är moroten.

Detta gäller också Myitsone — och det är en ännu viktigare fråga än koppargruvan i Letpadaung. Nu, åtta år efter att projektet där lagts på is, har Kina återigen tagit upp frågan. Men under de år som gått har det även blivit tydligt att Kina inte längre behöver elektriciteten från Myitsone, om projektet nu skulle återupptas och slutföras. Det finns mer än tillräckligt med elektricitet i Yunnan och kringliggande provinser. Men genom att driva Myitsone-frågan kan man kanske föreslå kompromisser för att tvinga fram eftergifter av Myanmar på ett helt annat håll: en djuphavshamn som håller på att byggas i Kyaukphyu vid Bengaliska viken i Indiska oceanen.

Kinesiska företag har varit med i det projektet sedan det lanserades för ett årtionde sedan, men motståndet mot att Kina kan komma att kontrollera en viktig hamn som den i Kyaukphyu har varit stort. I utbyte mot eftergifter i Myitsone kan Kina få vad man eftersträvar för att förverkliga BRI. Om Myanmar sätter sig på tvären finns alltid den stora käppen, UWSA.

Kina har också blivit den mest aktiva aktören i en så kallad fredsprocess som startades under Thein Sein och nu förs vidare med Aung San Suu Kyi som ny statskansler. En mängd västerländska stater och intressegrupper har blivit aktiva i den processen, men under det senaste året blivit helt utmanövrerade av Kina. Anledningen är enkel: bara Kina har nära förbindelser med de starkaste privata arméerna i Myanmar, och det rör sig inte enbart om UWSA utan även KIA och flera andra grupper. Men det är en lång process därför att Kina eftersträvar stabilitet som kan användas för att utöva inflytande — och inte, åtminstone nu, finna någon slutgiltig lösning på Myanmars sedan årtionden långa inbördeskrig, vilket de västliga, ofta tafatta, intressegrupperna tycks tro de kan åstadkomma.

Aung San Suu Kyi. Foto: Shutterstock

Relationerna mellan Kina och Myanmar har också förbättrats avsevärt efter att Myanmars militär drivit ut flera hundratusen muslimska rohingyer till flyktingläger i Bangladesh. Grova övergrepp rapporterades, västvärlden fördömde detta och det talas om att återinföra sanktioner. Kina har inga sådana betänkligheter och har utnyttjat situationen till fullo. Suu Kyi, som tidigare hyllades till skyarna av västvärlden och på grund av rohingya-krisen blivit en internationell paria, leder idag Myanmars BRI-kommitté.

Inrättandet av de strategiskt viktiga handelsrutterna genom Myanmar, som Pan Qi skrev om för 34 år sedan, börjar nu bli verklighet. Vare sig Myanmar vill det eller inte — och med eller utan Myitsone — är Kina tillbaka som landets viktigaste och mäktigaste allierade. Myanmarkorridoren måste säkras och försvaras till varje pris, för utan den saknas en av de viktigaste startpunkterna för Xis BRI.