Politisk kris förlänger Albaniens väg mot EU

Albanien har sedan den totalitära kommunistregimens fall i början av 1990-talet byggt demokrati och de senaste tio åren haft siktet inställt på att ta sig in i den europeiska gemenskapen. År 2009 blev Albanien medlem i Nato och samma år ansökte landet om EU-medlemskap. Fem år senare blev Albanien ett EU-kandidatland. Sedan dess har otaliga politiska reformer, bland annat inom rättsväsendet, drivits igenom och förväntningarna på att EU i sommar ska ge klartecken för inledande medlemskapsförhandlingar har varit höga.

Nu har förhoppningarna fått sig en rejäl törn efter att en politisk kris utbrutit i landet. Ända sedan februari har den politiska oppositionen, ledd av Lulzim Basha från högerpartiet Demokratiska partiet , uppmanat till protester mot den sittande regeringen och krävt den socialistiske premiärministern Edi Ramas avgång.

Med tiden har demonstrationerna blivit allt våldsammare och regeringen har svarat med tårgas. Både EU och USA har manat till lugn.

Oppositionsledaren Lulzim Basha tog initiativ till protesterna när regeringen inte självmant avgick efter att det kommit till allmänhetens kännedom att den riggat valet 2017 för att hålla sig kvar vid makten, genom att köpa röster med pengar från narkotikasmuggling. Basha kräver att ”Balkans Maduro-regim” avgår.

Lulzim Basha, oppositionsledare. Foto: Christin Sandberg

Albanien brukar kategoriseras som ett övergångsland, vars politiska system sedan 1990-talet har genomgått en omvälvande förändring i demokratisk riktning. Men de demokratiska institutionerna är fortfarande svaga och därmed även det demokratiska systemet i sin helhet. Bristerna i rättsväsendet utgör ett av de allvarligaste hindren för utvecklingen.

Dessutom brottas landet med djup och utbredd korruption på alla samhällsnivåer. I 2018 års korruptionsindex från Transparency International hamnade Albanien på plats 99 av 180 länder och utvecklingen går bakåt.

Efter ett flertal aktuella korruptionsskandaler och besvärande avslöjanden om kopplingar mellan det regerande Socialistiska partiet och narkotikasyndikat samt den organiserade brottsligheten har oppositionen sett sin chans att försöka få till ett maktskifte. Förutom att anordna protestdemonstrationer i huvudstaden Tirana har Lulzim Basha satt press på premiärminister Edi Rama genom att dra tillbaka alla oppositionsledamöter från parlamentet.

Den albanska statsvetaren och journalisten Neritan Sejamini beskriver situationen som att historien upprepar sig. Han menar att det som nu händer, det vill säga att en politiker utmålar en annan som kriminell och vill avsätta och ersätta honom, inte är lösningen på landets djupa kris. I färskt minne finns år 1997 då ett landsomfattande pyramidspel avslöjades, vilket följdes av kaos.  Regeringen lamslogs och en stor del av befolkningen förlorade både besparingar och hem.

Neritan Sejamini. Foto: Christin Sandberg

Enligt Sejamini krävs det breda politiska lösningar som går till botten med de fundamentala problemen i både ekonomin och politiken, där det saknas en fungerande grundstruktur. Albanien har inte någon riktigt fri marknad och är ingen fullt utvecklad demokrati.

Hur kunde det då gå så fel för det lilla landet med knappt tre miljoner invånare, som sedan några år tillbaka var på god väg mot att inleda efterlängtade EU-medlemskapsförhandlingar till sommaren?

En av anledningarna heter cannabis. Edi Ramas socialistregering sitter vid makten sedan år 2013 och vann en andra mandatperiod i valet 2017. Under de första regeringsåren tillät regeringen att cannabisodlingarna i landet utökades, trots att regeringen sedan 1990-talet försökt bekämpa dem. Enligt Neritan Sejamini kan vi bara spekulera kring varför. Albanien är ett fattigt land och kanske var regeringen naiv och tänkte att odla marijuana gör ju ingen skada. Den exporteras och landet får inkomster.

Eller så var det regeringens sätt att tacka de kriminella nätverken för att de hjälpt den komma till makten, det vill säga att det handlade om tjänster och gentjänster. Enligt Sejamini är det klart att ibland behöver partierna pengar och muskler för att komma till makten och de kriminella i Albanien har både och.

Vilken anledningen än var, så förutsåg regeringen helt enkelt inte konsekvenserna, menar han. För det här ledde inte bara till att Albanien blev den största leverantören av marijuana till EU utan också till att landet förvandlades till ett nav för smuggling av tung narkotika, såsom heroin och kokain, från Latinamerika via Afrika till Europa.

Premiärminister Edi Rama. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Hur premiärminister Rama ska kunna få kontroll över de växande kriminella nätverken är svårt att föreställa sig. Frågan är kanske snarare hur djupt indragen makteliten själv kommer att bli.

Detta och de pågående protesterna utanför parlamentet, som blir allt våldsammare, innebär en politisk kris som grusar förhoppningarna om att EU ska lämna ett positivt besked om öppnandet av medlemskapsförhandlingar som väntat i juni.

Både premiärminister Edi Rama och oppositionsledaren Lulzim Basha vill att Albanien ska gå vidare mot att bli en del av Europa. Många nya lagar har antagits sedan landet sökte EU-medlemskap 2009, och de har alla röstats igenom i samförstånd mellan de två partierna.

De främsta reformerna har gjorts inom rättsväsendet. För att rensa ut de mest korrupta inom rättsväsendet har alla domare på alla nivåer genomgått en granskning. De som inte har kunnat redogöra för var pengarna till deras egendomar kommer ifrån har fått kliva åt sidan. Hur långt det räcker är svårt att uppskatta.

De första fria valen hölls år 1991, efter den kommunistiska regimens fall, och sedan dess har Socialistiska partiet och Demokratiska partiet skiftat vid regeringsmakten. Så frågan är vad Demokratiska partiet skulle ha att erbjuda som kan innebära en skjuts i rätt riktning för landet.

De flesta verkar överens om att det krävs omvälvande strukturförändringar. Total insyn i partifinansiering inför valen är en sådan sak, eftersom det ett flertal gånger har visat sig att pengar kommer från organiserad brottslighet.

En annan åtgärd är att landet tar tag i straffriheten. Det är avgörande för en fungerande rättsstat att de som begår brott ställs inför rätta och döms. För som det är nu råder det i princip straffrihet för den politiska eliten. Även i fall där det funnits klara bevis i form av ljudupptagningar, i vilka högt uppsatta politiker haft kontakt med grovt kriminella inom den organiserade brottsligheten, har ingen ställts inför rätta.

Att oppositionen har lämnat parlamentet innebär ett stopp för fortsatt viktiga omröstningar som rör val- och rättssystemet, bland annat just en lag om öppenhet i hur partierna finansieras. Därmed är delar av EU-reformerna hotade.

Studentprotesterna i december 2018 samlade tiotusentals demonstranter. Liri Kuçi, med megafonen, var en av organisatörerna. Foto: Privat

Den politiska oron är dock det minsta bekymret för många i Albanien. På landsbygden, där hälften av befolkningen lever, är fattigdomen utbredd. En kvinnlig fabriksarbetare tjänar drygt 150 euro i månaden och försörjer ofta en hel familj. Arbetslösheten är hög och många har inte råd att äta mer än en gång per dag. Många unga lämnar landet i brist på framtidsutsikter.

I december 2018 gick tiotusentals studenter ut på gatorna i de största folkliga protesterna i landets moderna historia. De protesterade mot privatiseringar i utbildningsväsendet och krävde lägre avgifter och förbättrad kvalitet både i undervisningen och studentbostäderna.

Men det politiska gensvaret blev ljumt och besvikelsen hos de unga är stor. Många unga studenter vittnar om svårigheter att hitta ett arbete efter avslutade studier. Känner du inte de rätta personerna eller är villig att betala för ett arbete, så spelar det ingen roll vilken utbildning du har. De flesta ser sig därför om efter möjligheter utanför Albanien.

Detsamma gäller hbtq-personer. Diskriminering, mobbning och social exklusion av hbtq-personer är så vanligt och situationen så allvarlig att antalet hbtq-personer som flytt och sökt asyl i andra länder ökat de senaste två åren. Detta trots att landet på papperet genomfört reformer för att stärka det rättsliga skyddet för hbtq-personer.

Albaniens flagga utanför EU-högkvarteret i Bryssel. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Nästan en halv miljon albaner finns i Italien och uppskattningsvis lika många i Grekland. Pengar som utlandsboende albaner skickar till sina familjer i hemlandet är en betydlig inkomstkälla för Albanien.

Den 29 maj gjorde Federica Mogherini, EU:s höga representant för utrikesfrågor och vice ordförande i EU-kommissionen, ett uttalande i vilket hon sade att medlemskapsförhandlingarna med både Albanien och Nordmakedonien bör inledas så snart som möjligt. Mogherini menar dels att de framsteg länderna har gjort bör uppmärksammas, dels att EU:s trovärdighet hänger på om man går framåt enligt planerna.

Ett EU-medlemskap skulle säkerligen medföra en känsla av samhörighet med övriga Europa. Men det skulle inte lösa Albaniens djupa kris. Liri Kuçi, en av dem som var med och anordnade de historiska studentprotesterna, menar att förändringen måste komma inifrån.