EU-valet 2019: Vad vill toppkandidaterna?

Klimat och miljö

Klimat och miljö är återigen väljarnas viktigaste valfråga enligt en nyligen publicerad mätning och detta ser vi tydligt när vi ber toppkandidaterna att rangordna sina främsta prioriteringar inför Europarlamentsvalet. Toppkandidaterna från Socialdemokraterna, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Moderaterna betonade alla klimat- och miljöfrågan som ett av sina prioriterade områden inför nästa mandatperiod. De skiljer sig dock åt till viss grad i hur de ska nå sina klimat- och miljömål samt hur snabbt EU ska nå nollutsläpp av växthusgaser.

Helene Fritzon. Foto: Socialdemokraterna/Creative Commons

Socialdemokraternas (S) toppkandidat Heléne Fritzon anser att EU ska vara drivande i det internationella arbetet för att nå målen i Parisavtalet. Hon argumenterar för att det behövs en grön omställning i samhället som fasar ut de fossila bränslena och energieffektiviserar  samhället. Fritzon ser att nästa stora steg blir att övergå till en cirkulär ekonomi där dagens resurser kan användas mer effektivt. Hon vill även se aktivt arbete för att minska föroreningar i haven, luften och på land.

Västerpartiets (V) Malin Björk anser att EU måste anta skarpare klimatmål och argumenterar för att EU bör nå nollutsläpp till senast år 2040. För att genomföra detta vill hon att kolkraften senast år 2030 ska vara helt utfasad, att inga nya bilar som drivs på fossila bränslen ska få säljas i EU efter år 2025 och att den Europeiska investeringsbanken ska omvandlas till en klimatinvesteringsbank. Hon vill också se en utfasning av alla miljöskadliga subventioner.

Centerpartiets (C) toppnamn Fredrick Federley vill också att EU ska nå ett neutralt nettoutsläpp till år 2040. Han argumenterar för att ambitionerna måste höjas och att EU:s klimatmål till år 2030 om 40 procent lägre växthusgasutsläpp än 1990 ska höjas till minst 63 procent lägre utsläpp. Vidare vill han stärka det europeiska systemet för utsläppsrätter, bygga ihop det europeiska järnvägsnätet, öka stödet för forskning, skrota subventioner till fossila bränslen och istället arbeta för att ersätta dessa med biobaserade produkter.

Liberalernas (L) Karin Karlsbro betonar att internationellt samarbete är avgörande om klimatfrågan ska kunna lösas och argumenterar för att EU ska vara ledande. Liberalerna särskiljer sig även från övriga partier genom att förespråka en europeisk koldioxidskatt och således vilja flytta viss beskattningsrätt av detta slag från Sverige till EU-nivå. De vill också införa en europeisk flygskatt och satsa mer på en modern och säker kärnkraft framöver.

Tomas Tobé, toppkandidat för Moderaterna (M), vill att EU ska vara klimatneutralt senast år 2050 och anser att EU ska vara ett föredöme som visar att det går att kombinera sänkta utsläpp med tillväxt och jobb. Vidare anser Moderaterna att kärnkraften är central om utsläppen ska minska och föreslår att EU:s kärnkraftsbudget ska fördubblas. Tobé vill även att EU:s utsläppshandel ska utvidgas till fler sektorer och kopplas samman med motsvarande system i andra länder.

Även Kristdemokraternas (KD) Sara Skyttedal vill att EU ska bli klimatneutralt till år 2050 och att EU:s utsläppshandel och fördelning av klimatansvar därför behöver anpassas utifrån denna målsättning. Kristdemokraterna vill likaså utöka samarbetet kring kärnkraft inom Europa. Skyttedal betonar även att klimatpolitiken måste vara utformad så att Europas konkurrenskraft inte blir lidande.

                                Jakop Dalunde. Foto: NickRJD/Creative Commons

Miljöpartiets (MP) tredjenamn Jakop Dalunde vill att EU ska införa ett klimatpolitiskt råd på EU-nivå och en europeisk koldioxidbudget. Han vill sätta stopp för subventioner av fossil energi, öka miljö- och klimatinvesteringar i EU:s långtidsbudget och satsa på forskning och innovation för hållbara lösningar. Dalunde vill se en satsning på järnvägsnätet inom EU, en miniminivå på koldioxid i alla medlemsländer, införande av bränsle- och energiskatt på flygbränsle samt att alla nya bilar senast år 2030 drivs med el eller förnybara drivmedel.

Peter Lundgren från Sverigedemokraterna (SD) anser att en av de viktigaste åtgärderna för att bekämpa klimatförändringarna är att värna om kärnkraften som en primär energikälla för Europa. Han anser även att EU:s system för handel av utsläppsrätter är ett viktigt instrument som går att utveckla.

Soraya Post, Feministiskt initiativs (Fi) toppkandidat, betonar att det krävs en radikal omställning av samhället för att hantera klimathotet. Hon vill att EU ska vara drivande i att reducera de globala utsläppen av växthusgaser till noll senast år 2038. Feministiskt initiativ vill även se satsningar på tåg och järnväg och fokus på förnybar energi, och inom miljöområdet jordbruksstöd för omställning till småskalighet samt krav på hållbart lantbruk, fiske och djurhållning i medlemsländerna.

Kommentar:

Samtliga partier betonar vikten av att ställa om till ett mer hållbart samhälle och anser att EU har en viktig roll att spela. Störst fokus ligger på klimatfrågor, även om några partier (Fi, V och S) även nämner prioriteringar på miljöområdet. En fråga som dock har aktualiserats till denna valrörelse, och som också visar skiljelinjer mellan de olika partierna, är kärnkraftsfrågan. Toppkandidaterna från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna betonar alla vikten av kärnkraft för att nå klimatmålen. En viktig aspekt att beakta är dock att Europaparlamentets roll i Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) är begränsad, eftersom parlamentet endast har samrådsbefogenheter och dess yttrande inte är bindande. Detta kan därför ses som ett exempel på hur en fråga som debatterats nationellt lyfts upp på EU-nivån för att öka intresset.  En annan viktig fråga där det finns vissa skiljelinjer handlar om till vilket år EU skall nå nettoutsläpp. Årtalen skiljer sig från år 2038 till 2050 och även verktygen som partierna vill använda för att nå nollutsläpp av växthusgaser skiljer sig delvis åt.

Migration

Migrationsfrågan har varit stor inom EU under senare år, och toppkandidaterna från Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Feministiskt initiativ inkluderar migrationspolitiska frågor bland sina prioriterade områden. De flesta partikandidater uttrycker att de vill se någon form av gemensam politik inom migrationsområdet på EU-nivå, även om flera sedan skiljer sig i fråga om form och utsträckning.

Sara Skyttedal på partigruppen EPP:s kongress i Helsingsfors 2018. Foto: EPP/Creative Commons

Sara Skyttedal (KD) anser att migrationspolitiken i Europa i så hög grad som möjligt bör bygga på gemensamma lösningar, men att på grund av svårigheter att nå enighet i frågan ska EU gå vidare med andra åtgärder först. Skyttedal ser säkrandet av EU:s yttre gräns som ett första steg för att sedan kunna gå vidare med fler gemensamma lösningar.

Jakop Dalunde (MP) vill att EU ska erbjuda lagliga vägar till Europa genom att göra det möjligt att utfärda humanitära visum vid ambassader och konsulat, för att på så sätt undvika dödsfall på Medelhavet. Han anser även att EU:s medlemsländer behöver ta ett gemensamt ansvar för en human migrationspolitik, att EU:s gränsbevakning inte ska få finansieras av biståndspengar, och att ekonomiska samarbeten med kustbevakningen i till exempel Libyen för att stoppa flyktingar ska avslutas.

Karin Karlsbro (L) anser att EU:s medlemsländer behöver samarbeta mer för att hantera flyktingsituationen, och att samtliga behöver ta ett solidariskt ansvar. Karlsbro anser därför att stöden från EU:s budget bör villkoras med ansvar för de gemensamma utmaningarna.

Även Soraya Post (Fi) uttrycker att alla EU:s medlemsländer behöver ta ansvar och ta emot asylsökanden, för att uppfylla sina skyldigheter enligt internationell flyktingrätt. Hon vill även skapa säkra vägar till Europa, lägga ned gränskontrollbyrån Frontex samt säkra asylrätten för kvinnor och barn.

Malin Björk talar i parlamentet i Strasbourg. Foto: GUE/NGL/Creative Commons

Malin Björk (V) argumenterar för att de länder som vill ta ett solidariskt ansvar för flyktingsituationen bör gå före och bilda en koalition för detta, och därigenom demonstrera för övriga länder att flyktingmottagande är en positiv del av ett lands utveckling och en självklarhet utifrån internationell rätt. Björk vill även att lagliga vägar för migranter skapas, att utlokalisering av flyktingläger utanför Europa stoppas, att flyktingavtalet med Turkiet avbryts och att EU:s migrationspolitik inte ska styras av migrationskritiska regeringar.

Tomas Tobé (M) vill att asylansökningar ska kunna ske snabbt och rättssäkert vid eller utanför EU:s gräns, och att en hög grad av EU-gemensam politik är en förutsättning för detta. Han påpekar dock att det behöver finnas nationellt självbestämmande i delar av migrationspolitiken och att en tvingande omfördelning av flyktingar inte är realistiskt. Tobé vill också åstadkomma bättre kontroll över EU:s gräns genom att stärka Frontex.

Heléne Fritzon (S) anser att samtliga länder inom EU behöver ta ansvar för de asylsökande som kommer till Europa, och att det ska gå att sätta press på medlemsländer genom att villkora deras bidrag och stöd från EU. Hon betonar även att Sverige inte kan ha en asyllagstiftning som väsentligen skiljer sig från de andra EU-länderna.

Peter Lundgren (SD) anser att medlemsländerna själva ska ha rätt att utforma sin migrationspolitik och talar om behovet att stärka kontrollen över EU:s yttre gräns. Han anser även att EU:s migrationspolitiska insatser bör fokuseras på att underlätta återvändande.

Fredrick Federley (C) uttrycker att de som söker asyl i Europa ska få sina skyddsskäl prövade, och att denna prövning ska vara likvärdig i hela EU. Han anser även att de medlemsländer som inte tar sitt ansvar ska kunna sanktioneras med exempelvis nedsatta bidrag. Federley noterar också behovet av lagliga vägar, och vill att EU:s asylpolitik ska prioritera kvotflyktingar, vilket kan motverka farligare vägar.

Kommentar:

Inom detta område finns det en bred samsyn kring att det behövs någon form av gemensam migrationspolitik på EU-nivå, och flera partikandidater uttrycker stöd för idén att ’det ska kosta att inte ta ansvar’ (framför allt S, L och C). Björk (V) däremot, argumenterar att de länder som vill ta ett solidariskt ansvar för flyktingsituationen bör gå före och bilda en koalition för detta. En annan skiljelinje inom politikområdet kan även ses i relation till arbetet med EU:s yttre gräns och den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex. Skyttedal (KD), Tobé (M) och Lundgren (SD) talar om behovet att stärka kontrollen över EU:s yttre gräns, medan Post (Fi) anser att Frontex bör läggas ned. Idag kan vi dock se att de största låsningarna inom det migrationspolitiska området ligger inom EU:s ministerråd (som verkar för att ta beslut med enhällighet) och därmed kvarstår troligen frågan om en gemensam migrationspolitik på EU-nivå även under nästa mandatperiod.

Tomas Tobé. Foto: Moderaterna

EU:s roll i världen

Tomas Tobé (M) betonar att EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform och att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör fördjupas. Moderaterna vill även införa en gemensam Magnitskij-lagstiftning (se fotnot) samt stärka försvarssamarbete inom EU som komplement till Nato.

Soraya Post (Fi) anser att EU bör investera i konfliktförebyggande arbete och militär nedrustning. Hon motsätter sig militariseringen av EU då Feministiskt initiativ ser EU främst som ett fredsprojekt. Hon anser vidare att EU ska vara ledande i arbetet med att främja mänskliga rättigheter och motverka klimatförändringar.

Peter Lundgren (SD) anser att EU har en viktig funktion i att samordna gemensamma åtgärder mot säkerhetspolitiska hot i vårt närområde. Han vill vidare bevara konsensus som grund för beslutsfattandet inom utrikespolitiken i EU, slopa EU:s gemensamma representation i FN samt att den Europeiska utrikestjänstens funktion ersätts av medlemsstaternas utrikesdepartement.

Malin Björk (V) anser att EU:s nuvarande handelspolitik skapar klyftor och ökar orättvisorna, och vill att en större del av EU:s budget ska gå till bistånd som bygger på solidaritet och jämlikhet. Hon motsätter sig även all form av militarisering av EU och vill förbjuda vapenexport till diktaturer, länder i krig och länder som bryter mot mänskliga rättigheter.

Fredrick Federley. Foto: Centerpartiet

Fredrick Federley (C) anser att Europas länder måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och välkomnar därför utvecklingen mot ett fördjupat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU. Han betonar att samarbetet dock fortsatt bör bygga på en mellanstatlig grund och att varje enskilt medlemsland har suveränitet vad gäller nationellt försvar.

Jakop Dalunde (MP) vill utveckla EU som ett fredsprojekt och anser att EU:s utrikes- och säkerhetspolitik ska fokusera på konfliktförebyggande, civilförsvar, bistånd, fattigdomsbekämpning, rättvis handel, medling och diplomati. Han vill stoppa all export av vapen till icke-demokratier och länder som befinner sig i väpnad konflikt, och vill även verka för att alla EU-länder ska avsätta minst 1 procent av statsbudgeten (BNI) för bistånd.

Sara Skyttedal (KD)  ser syftet med EU:s gemensamma utrikespolitik som att främja och försvara medlemsstaternas grundläggande värden och intressen i världen. Hon vill arbeta för en reformerad beslutsprocess inom ministerrådet rörande den gemensamma utrikespolitiken samt verka för fler gemensamma sanktionsverktyg på EU-nivå.

                               Karin Karlsbro. Foto: Liberalerna

Karin Karlsbro (L) uttrycker att unionen måste kunna agera snabbare och effektivare inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Därför anser hon att beslutsfattandet behöver förenklas och att EU behöver ta steg mot att avskaffa enskilda länders veton i utrikes- och säkerhetspolitiken, som första steg inom sanktionsbeslut.

Heléne Fritzon (S) uttrycker att EU-samarbetet är särskilt viktigt för att bemöta gemensamma utmaningar, och vill att EU ska fortsätta bidra till en säkrare värld och vara ledande i arbetet mot klimatförändringar och gällande  de globala målen i Agenda 2030. Socialdemokraterna vill inte ändra på reglerna för beslutsfattandet inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Kommentar:

Det finns en relativt stor enighet bland flera av partierna om att EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska roll bör stärkas. Medan Federley (C) och Fritzon (S) betonar vikten av mellanstatlighet så öppnar partier som Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna upp för att en reformera EU:s beslutsprocess inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Vidare sticker Lundgrens (SD) förslag ut om att slopa den Europeiska utrikestjänsten. Även värt att omnämnas är att Björk (V) och Post (Fi) betonar att de vill stoppa vad de uppfattar som en militarisering av EU. Inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området har parlamentet dock en begränsad roll i samband med utrikespolitiska beslut. Europaparlamentet har idag en delvis granskande roll där de har rätt att bli informerade och rådfrågade om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Utöver denna politiska dialog utövar parlamentet främst sina befogenheter genom budgetförfarandet, där den årliga GUSP-budgeten måste godkännas av parlamentet. Trots detta är det intressant att observera de svängningar som flera svenska partier har gjort inför denna valrörelse, vilket såklart även kan få betydelse i ministerrådet som har den främsta beslutsfattande makten i dessa frågor.

Handel

När det kommer till handelsfrågorna ligger störst fokus i kandidaternas svar på frihandelsavtal och handel mellan EU och omvärlden, även om värdet av unionens inre marknad också omnämns förbigående av flera partier. Nästan samtliga kandidater lyfter den positiva betydelsen av handel som en viktig förutsättning för välstånd.

                                       Peter Lundgren. Foto: Frankie Fouganthin/Creative Commons

Peter Lundgren (SD) vill verka för en aktiv handelspolitik där frihandelsavtal söks för att öppna upp nya marknader. Han betonar även att underlättandet av handel på den inre marknaden och med tredjeländer är EU:s viktigaste uppgift.

Heléne Fritzon (S) vill driva en progressiv handelspolitik och lyfter EU:s handelspolitik som avgörande för svensk export, och därmed jobb och välstånd. Hon betonar vikten av att även inom handelsområdet stå upp för miljö och klimat, löntagares intressen och människors hälsa.

Fredrick Federley (C) uttrycker möjliggörandet av frihandel som ett av EU:s viktigaste syften och anser att EU måste ta större ansvar för att stå upp för frihandel i världen. Federley vill därför arbeta för att upprätta fler globala handelsavtal, men menar också att det i arbetet med sådana avtal är viktigt att Sveriges och EU:s höga krav inom områden som miljö och djurvälfärd värnas.

Sara Skyttedal (KD) betonar att det är genom handel som förutsättningar för tillväxt och utveckling skapas, samtidigt som det är genom EU:s frihandelsavtal som unionen tillåts att ställa krav på klimatåtgärder och mänskliga rättigheter. Skyttedal vill se fler och friare handelsavtal mellan EU och länder i Sydostasien, Australien, Japan och Nya Zeeland.

Tomas Tobé (M) vill se nya frihandelsavtal med Australien, Nya Zeeland, Mercosur och USA, och vill även att Sverige ska driva på för att infria det gröna frihandelsavtalet EGA (Environmental Goods Agreement). Tobé betonar även att EU:s inre marknad måste utvecklas, framför allt inom handeln med tjänster, och nämner även att EU behöver en digital inre marknad.

Malin Björk (V) uttrycker att företag inte ska kunna ställas över demokratin, och vill stoppa den förskjutning av makt från demokrati till storföretag som hon anser att många av dagens  internationella handelsavtal innebär. Hon vill se handelsavtal som inte tillåter företag att stämma stater för politiska beslut.

                            Soraya Post. Foto: Frankie Fouganthin/Creative Commons

Soraya Post (Fi) anser att frihandelsavtal där Sverige eller EU är en part inte ska kunna skrivas på ett sådant sätt att miljö, mänskliga rättigheter och arbetsrättslagstiftningar kan påverkas negativt av till exempel investeringsskydd eller regulativa samarbeten. Post menar att handelsavtal istället ska användas för att säkra värden som dessa och betonar vikten av full parlamentarisk insyn.

Karin Karlsbro (L) betonar att den gemensamma inre marknaden är grunden i EU-samarbetet och anser att EU ska driva på för handelsliberaliseringar i världen. Hon anser även att EU ska agera för att få Kina att följa internationella regelverk så att kinesiska varor inte kan dumpas på världsmarknaden. Karlsbro vill även fortsätta arbetet med att underlätta handel på den inre marknaden, framför allt inom handeln med tjänster.

Jakop Dalunde (MP) vill riva upp handelshinder gentemot fattiga länder så att handelspolitiken kan bli ett effektivt verktyg att utveckla länders egen ekonomi. Han vill även att internationella handelsavtal ska främja hållbar ekonomisk utveckling och inte försvåra för länder att stifta nya lagar för att skydda miljön, människor och djur. Dalunde vill även införa en klimatavgift för import från länder som inte ställer upp på Parisavtalet.

Kommentar:

Störst fokus i svaren från kandidaterna ligger på frihandelsavtal och handel mellan EU och omvärlden, och nästan samtliga partikandidater lyfter den positiva betydelsen av handel som en viktig förutsättning för välstånd. Björk (V) och Post (Fi) fokuserar dock främst på de kriterier och krav de anser bör finnas för att besluta om handelsavtal, och betonar att det finns andra värden som bör stå över betydelsen av handel. Karlsbro (L) och Tobé (M) tar båda upp behovet att vidare underlätta för handeln med  tjänster på den inre marknaden. Slutligen, i kontrast till de kandidater som främst betonar värdet av att söka nya handelsavtal, uttrycker Federley (C) och Fritzon (S) att EU bör stå upp för särskilda värden i utformandet av nya handelsavtal, såsom miljö, djurvälfärd, arbetsrätt och hälsa. Handelspolitiken är ett område inom vilket  har EU fått en avsevärd makt delegerad från medlemsstaterna, där länderna givit Europeiska kommissionen i uppgift att hantera handelsfrågor, inklusive förhandlingar om internationella handelsavtal, å deras vägnar. Med  tiden har också Europaparlamentets roll stärkts och parlamentet är idag medlagstiftare i handels- och investeringsfrågor, med lika mycket makt som Europeiska rådet. Europaparlamentet har också en mer aktiv roll vid förhandlingar om och ratificeringar av internationella handelsavtal, samtidigt som vissa befogenheter inom handelspolitiken fortfarande tillhör medlemsstaterna.

Fotnot: Magnitskij-lagstiftning refererar till en lagstiftning som tillåter staten att frysa finansiella tillgångar och neka visum för individer involverade i brott mot mänskliga rättigheter, först antagen i USA och uppkallad efter den mördade ryska juristen Sergej Magnitskij.