Hård dragkamp om Moons ekonomiska politik

Vintern 2016 skakades Sydkorea av massdemonstrationer mot korruption som avsatte president Park Geun-Hye. Då var det 20 år jämnt sedan Sydkorea blev medlem i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). På en jämförelsevis kort tid har Sydkorea utvecklats från att vara ett av världens fattigaste länder, med flest barn satta till utlandsadoption, till att vara världens elfte och Asiens fjärde största ekonomi. Denna utveckling är byggd på en finansdriven tillväxtmodell präglad av långa arbetspass och osäkra anställningar (visstidsanställda, deltidsanställda eller inhyrda från bemanningsföretag som inte har funnit den heltidsanställning de önskar).

Den var också byggd på en arbetsmarknad med utbredd diskriminering av kvinnor. I Sydkorea har 56 procent av kvinnorna och 76 procent av männen i arbetsför ålder ett betalt arbete, och män får 37 procent mer i lön än kvinnor, enligt rapporten The Pursuit of Gender Equality An Uphill Battle (OECD, 2017). Enligt det statligt finansierade Sydkoreas arbetsinstitut beror det på att hierarkiska strukturer och patriarkala värderingar fortfarande är utbredda samt att inhemska privatägda företag håller sina kostnader nere bland annat genom att undvika att betala den lagstadgade mödrapenningen – genom att inte anställa kvinnor samt säga upp kvinnor när de blir gravida, trots att det senare är ett lagbrott.

Moon Jae-In svär presidenteden den 10 maj 2017 tillsammans med hustrun Kim Jung-Sook. Foto: Jeon Han/Creative Commons

Under sin presidentvalkampanj 2017 lovade Moon Jae-In från det liberala Demokratiska partiet att förbättra arbetsvillkoren genom att ställa om till en inkluderande och inkomstdriven ekonomisk politik, reformera arbetsmarknaden så att den ”tillgodoser även arbetstagarnas behov” samt föra en arbetsskapande politik som tar avstamp i den offentliga sektorn och minskar skillnaderna i inkomst- och levnadsvillkor.

Moon Jae-In, människorättsadvokaten som sadlat om till politiker, lovade också att ta itu med den utbredda korruptionen inom statsapparaten och rättsväsendet, rensa upp i de två föregående presidenternas nära och icke-transparanta samarbete med ledarna för landets konglomerat och stoppa praxisen att benåda företagsledare dömda för ekonomisk och annan brottslighet. Därtill motsatte han sig att stora företag expanderar inom sektorer som enligt honom är ”bättre lämpade för små- och medelstora företag”.

Moon Jae-In vann med bred marginal, fick 41,1 procent av rösterna och tillträdde presidentposten i maj 2017. Sydkoreas president har stor makt och en femårig mandatperiod för att genomföra sin politik. I juli 2017 meddelade Moonadministrationen att minimilönen skulle höjas gradvis från 6 470 till 10 000 won (79,50 kronor) per timme. Därpå meddelade presidentadministrationen FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor (ILO) att den avser att underteckna flera konventioner, bland annat konventionen om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten och konventionen om avskaffande av tvångsarbete. Och Demokratiska partiet, som inte har egen majoritet i parlamentet utan behöver stöd för att få igenom presidentens reformagenda, inledde ett samarbete med oppositionen i frågor om arbetsmarknadsreformer och korruptionsbekämpning.

Den höjda minimilönen började gälla den 1 januari 2018 och strax därefter röstades förslaget om en kortare arbetsvecka, från 68 till 52 timmar (40 timmar  normal arbetstid och högst 12 timmar övertid) igenom. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2018.

Anställda i en närbutik i Seoul. Foto: Sorbis/Shutterstock

Presidenten och hans regering har, tillsammans med delar av oppositionen, omvandlat lejonparten av visstidskontrakten inom den offentliga sektorn till fasta anställningar samt skapat nya arbetstillfällen inom den offentliga sektorn och har därmed fått några fler kvinnor i avlönat arbete. Men det politiska beslutet att höja inkomsten för dem med de lägsta lönerna hindras från att slå igenom i praktiken. Den nya arbetstidslagen följs inte och den normförändring som har initierats genom att fler kvinnor har anställts inom den offentliga sektorn har inte spridit sig till de privata företagen.

Moons ekonomiska politik, som enligt hans administration skulle leda till ett paradigmskifte om den kom att genomföras, saknar stöd från ledare för sydkoreanska konglomerat som Samsung, Hyundai, LG, SK Group och Lotte. Dessa stora arbetsgivare dominerar Sydkoreas ekonomi och har en stor makt över landets utveckling. De hade en avgörande roll i övergången från en fattig jordbruksnation till ett av Asien rikaste länder, står än idag för lejonparten av landets investeringar i forskning och utveckling och låter sig inte hindras av att de figurerar i korruptionsskandaler som involverar landets högsta politiska ledning.

Demonstration i Seoul i februari 2017 med krav på fängelse för president Park Geun-Hye och Samsungchefen Lee Jae-Yong.

Företrädare för bland annat Samsung har dömts till fängelse för grova mutbrott. Den förrförra presidenten Lee Myung-Bak från konservativa Saenuri-partiet har till dags dato dömts till 15 års fängelse för grov korruption, för att ha gått de stora företagens ärenden och bland annat gett säkerhetstjänsten order att obstruera arbetet för landets två största fackförbund. Den förra presidenten Park Geun-Hye från samma parti har dömts till 32 års fängelse för olaga tvång, maktmissbruk och korruption, bland annat för att ha gett order om att arrestera och döma arbetarrättsaktivister och fackförbundsledare till fängelse.

Konglomeraten låter sig inte heller hindras av att praxisen att benåda företagsledare dömda för ekonomisk och annan brottslighet är satt ur spel. De hävdar att ”Moons arbetarvänliga politik minskar arbetstillfällen” och får medhåll från företrädare för de små och medelstora privatägda företagen.

Ministeriet för anställning och arbete sticker inte under stol med att utbetalningen av arbetslöshetsersättning för 2018 var den högsta sedan 2001. Sydkoreas myndighet för statistik konstaterar att antalet arbetslösa ökat för tredje året i rad. Och nu, två år efter att Moon Jae-In tillträdde presidentposten, vittnar ett iögonfallande antal arbetstagare att de har lägre inkomst idag än innan minimilönen höjdes, eftersom arbetsgivaren skurit ner antalet arbetstimmar.

Små och medelstora privatägda företag – som tillsammans med den offentliga sektor utgör grundbulten i presidentens ekonomiska politik som ska stärka hushållens inkomster och minska inkomstklyftorna – hävdar att deras verklighet inte togs med i beräkningen då man beslöt att höja minimilönen. De uppger att försäljningen har sjunkit och att de tvingats skära ned i arbetstid för att överleva.

Järnvägsarbetare protesterar mot anställningsvillkoren vid Yongsan tågstation i Seoul. Foto: Gina Smith/Shutterstock

Inhemska akademiker hävdar i sin tur att den höjda minimilönens inverkan på sysselsättningen saknar vetenskaplig grund. De menar att kritiken mot den höjda minimilönen egentligen handlar om en ideologisk maktkamp och att de privatägda företagens förändringsmotstånd ”kan bli ett hot mot landets ekonomiska hälsa”. Fackförbundens paraplyorganisation Hanguk Nodong Johap Chongyeonmaeng, som ingår i kommittén som fastställer minimilönen, hävdar att representanterna för de privata arbetsgivarna har bojkottat det gångna årets möten och att minimilönen nu omfattar mellan 18,3 ­och 25 procent av den avlönade arbetsstyrkan.

Presidenten och hans regering saknar även stöd i frågan om ILO-konventionerna och har ännu inte ratificerat dem, men har infört böter för de företag som bryter mot arbetstidslagen och låter nu genomföra oannonserade besök för att säkerställa att lagen följs framgent. Och sedan årsskiftet får Moons ekonomiska politik draghjälp av OECD. Vid organisationens sjätte internationella forum i Incheon i november 2018 sade generalsekreteraren Angel Gurria att ”OECD ska ta fram riktlinjer som inte exkluderar en enda person” samt att OECD och Sydkoreas utvecklingsinstitut under 2019 ska inleda ett forskningssamarbete för att ta fram styrmedel för en inkluderande ekonomisk politik.

Detta samarbete och stöd kan förändra normerna på den sydkoreanska arbetsmarknaden och maktförhållandet i frågor om landets utveckling, men i detta nu går president Moons tänkta ekonomisk-politiska paradigmskifte i stå och frågan är om den kvarvarande mandattiden räcker för att åstadkomma en märkbar förändring.

Fotnot: President Moon Jae-In gör ett statsbesök i Sverige den 14-15 juni. Moon åtföljs av sin hustru Kim Jung-Sook.