Kinas ledare hämtar stöd i Fjärdemajrörelsen

Den 1 oktober i år firar Folkrepubliken Kina sitt 70-årsjubileum. President Xi Jinping har anledning att fira. Det Kina som han leder är ekonomiskt, militärt och diplomatiskt starkare än någonsin tidigare i modern historia. En fantastisk förvandling som Kommunistpartiet ger sig självt äran för. Xis politik har varit att främja detta grandiosa nationalistiska narrativ om ett land som för första gången i modern tid har vunnit en kamp om modernisering och vitalisering, sammanfattat i hans Kinesiska dröm (中国梦).

Att Xi i likhet med sina föregångare ämnar lämna sitt eget avtryck i Kinas politiska landskap är uppenbart, men vad som också tycks uppenbart är att hans Kinesiska dröm är en del av den nuvarande kinesiska ledningens ansträngningar för att säkerställa inrikes kontroll och stabilitet för partiets fortsatta legitimitet. I striden om folkets stöd ser president Xi och Kommunistpartiet Fjärdemajrörelsen från 1919 som en direkt länk till sin fortsatta legitimitet. Vi har därför en anledning att studera hur bilden av Fjärdemajrörelsen kommer att framställas.

Studenter demonstrerar den 4 maj  1919 i Peking mot villkoren i Versaillesfreden. Foto: Wikipedia Commons

Fjärdemajrörelsen, en studentledd protest utlöst i kölvattnet av Versaillesfreden, inledde en era av radikalisering och bredare civilt deltagande i politiska angelägenheter i Kina. Kortfattat kan man säga att en kinesisk anti-imperialistisk förargelse växte sig till en intellektuell och politisk rörelse som inte bara banade vägen för upplösning av den traditionella kinesiska samhällsstrukturen utan också främjade Kommunistpartiets framväxt. Första världskrigets fasor och imperialismens verklighet ledde till en växande desillusion över västvärlden som en källa till lösningar för Kinas problem.

Den kanske viktigaste långsiktiga konsekvensen av Versaillesfördraget, där Kina förlorade delar av Shandongprovinsen, och Fjärdemajrörelsen var det faktum att den kinesiska intelligentsian tappade tron på Europas och USA:s politiska ledarskap. Kina kunde således inte lita på den liberala demokratins hjälp för att uppnå nationell enhet och avskaffa ojämlika föredrag. Många av dem som hade experimenterat med mer idealistiska lösningar på landets problem blev fixerade vid att stärka nationen. Där representerade Kommunistpartiet en modern väg framåt. Men det skulle vara ett misstag att se Fjärdemajrörelsen och dess idéer som en enda obruten väg som obevekligt ledde till Kinas slutenhet under Mao Zedong, öppnande under Deng Xiaoping och utveckling till världsmakt under Xi Jinping.

Utöver ambitionen om ett stark och rikt Kina i världen förde Fjärdemajrörelsen med sig introduktionen av en ny typ av historiografi. Traditionellt kunde Kinas historia förstås som en serie av dynastiska cykler, där kinesiska imperier uppstår och faller på en bred historisk tidsaxel. I kontrast förde fjärdemajtankarna i kombination med marxismen fram att historien istället kunde förstås som en dynamisk process, där modernisering driver övergången mellan historiska etapper. Vid slutet av andra världskriget antog således Kinas Kommunistiska parti en resolution om sin egen historia, där man konstaterade att om partiet någonsin vann makten i Kina så skulle partiet söka rättvisa för det land som hade behandlats så orättvist av omvärlden.

Mao Zedong utropar Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949. Foto: Creative Commons

Den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong Folkrepubliken, och narrativet om Kina som ett offer för förödmjukelse och maktlöshet kom att cementeras. Maktövertagandet avslutade enligt partiet ett århundrade av imperialistisk förnedring, inre stridigheter och krig. Under ledning av Kommunistpartiet blev modernisering den viktigaste punkten på dagordningen. Marxism-leninism och Mao Zedong-tänkande guidade den kinesiska nationen längs med vägen som skulle leda till modern utveckling och ett internationellt erkännande av ett nytt, starkt Kina. Tre årtionden skulle passera innan det stod klart att enbart inhemsk ideologisk renhet och revolutionär vilja inte räckte för att uppnå drömmen om den vitaliserade nationen.

Om man såhär i efterhand betraktar Folkrepublikens historia i två åtskilda perioder, Mao-eran 1949-1976 och Reform-eran från 1978 tills idag, är det anmärkningsvärt att i den första perioden var den kinesiska drömmen fokuserad inåt, på inrikes återuppbyggnad och (ekonomisk) restaurering. Ambitionen ”ett starkt och rikt Kina i världen” dominerade den politisk-ekonomiska och kulturella agendan, men förverkligandet ansågs vara något som den kinesiska nationen behövde göra själv.

Kina ville bli erkänt för sin egen framgång, som en alternativ ideologisk förkämpe för revolutionär frihet. Sovjetunionen hade till en början tjänat som en modell, men en växande önskan att följa en väg till modernisering som inte dikterades av Sovjetunionen ledde till en splittring i det socialistiska blocket 1962. Med andra ord, en grundtanke i den kinesiska drömmen under Folkrepubliken tidiga år var att Kina kunde resa sig utan yttre påverkan.

Monument över Fjärdemajrörelsen i Qingdao. Foto: Chang Lui/Creative Commons

När den andra resolutionen om partiets historieskrivning antogs 1981 löd motiveringen för den svältkatastrof och politiska förföljelse som hade kommit att karakterisera Mao-eran, att partiet försökt åstadkomma rättvisa för Kina i enlighet med dess första resolution från 1945. Kommunistpartiet positionerades också som ett lärande och experimenterande organ, med unik kunskap om Kinas specifika förhållanden. Ambitionen ”ett starkt och rikt Kina i världen” utvecklades efter 1980-talet till en slags längtan efter en större internationell roll i förening med mer globalt inflytande.

Traditionell kinesisk kultur innehöll starka element av medborgarkultur. Protester i modern tid visar om något att dessa aspekter av kinesisk kultur inte utrotades av de brutala maoistiska kampanjerna under 1950-, 60- och 70-talen utan faktiskt kunde regenerera sig själva under 1980-talets reformer under Deng Xiaoping. Studentdemonstrationerna 1986 på universitet runt om i Kina blev också början på ett begynnande kinesiskt civilsamhälle, inte olikt det från 1919. 1989 var 70-årsjubileet av Fjärdemajrörelsen en stor inspiration för de demonstrerande studenterna på Himmelska fridens torg. De beskrev sig själva, inte partiet, som de sanna arvtagarna till studentrörelsen 1919.

Demonstration i Hongkong för frisläppande av demokratiaktivister. Till skillnad från resten av Kina är det tillåtet i Hongkong att kritisera enpartisystemet. Foto: Shutterstock

2019 lever arvet från Fjärdemajrörelsen kvar. Diskursen ”drömmen om ett starkt och rikt Kina”, som kan ta idéer från väst, men implementera dem i enlighet kinesiska förhållanden är en av dem. Socialism med kinesiska förtecken är en annan. Lokala protester och petitioner är inget främmande koncept i dagens Kina, däremot är bristen på större demonstrationer sedan 1989 ett resultat av att Kommunistpartiet inte är berett att tillåta en politisk öppning.

Istället har partiet effektivt lyckats leda den allmänna opinionen till andra frågor som inte direkt hotar dess maktmonopol, ett resultat av en stark och omfattande patriotisk och nationalistisk utbildningskampanj under 1990-talet. Politiskt missnöje är inte tillräckligt för att mobilisera studenter till att protestera men det är inte detsamma som att utgå från att politiskt missnöje inte existerar i dagens Kina.

Trots att den kinesiska drömmen identifierar svåra mål, är den rotad i officiella berättelser om kinesisk historia som betonar territoriell integritet och kulturella prestationer. Den är en enhetlig vision för den kinesiska nationen som delvis drivs av frustration mot den uppenbara bristen på enhet i delar av landet.
Kanske oundvikligen är den etniskt centrerad, en "med oss ​​eller mot oss"-version av nationalism. Detta återspeglas i dagens Xinjiang, vars omskolningsläger fokuserar på starkare identifiering med den kinesiska nationaliteten, han-kulturen och avvisande av lokal nationalism, allt som kan ses som ett hinder för ansträngningarna för att uppnå ett stark och rik Kina.

President Xi Jinping. Foto: Shutterstock

En central del av Xis stora utrikesstrategi är Belt and Road Initiative (BRI), vars syfte är att stärka banden mellan Kina och Centralasien. Våld i Xinjiang eller rädslan för att det konkret hotar BRI undergräver Xis vision om ett förenat Kina.

Vad gör en nation stark? 1900-talets kinesiska intelligentia uppfylldes av denna fråga samtidigt som de bevittnade förfallet av ett en gång i tiden dominerande imperium. Över ett sekel senare kvarstår idén om Kommunistpartiet som en slags epistemologisk gemenskap, i en unik position att bära Kina framåt till fullbordandet av sin stora strävan efter att nå historisk rättvisa, starkare för var dag. Sett i dessa termer är partiet kanske inte så mycket om makt i sig – utan om makt att leverera detta historiska resultat. Det förklarar kanske varför partiet fortfarande är så dominerande i Kina, trots de många utmaningarna att förverkliga sin dröm.