Minnena av våldet kan både ena och söndra Sri Lanka

Den 18 maj har det gått tio år sedan det långa inbördeskriget i Sri Lanka tog slut. Sorgearbetet och kampen för att få veta vad som hänt försvunna nära och kära och för att utkräva rättvisa pågår fortfarande – i skuggan av nya våldsdåd.  Söndagen före hölls en ceremoni på stranden i Mullivaikkal i norra Sri Lanka, där den blodiga slutstriden stod tio år tidigare. Det var inledningen till vad organisatörerna kallar en minnesvecka för folkmordet på tamiler. Under  dagarna hålls runt om i världen fotoutställningar, demonstrationer, seminarier och minneshögtider.

Att blicka tillbaka på de första månaderna 2009 är plågsamt: TV-bilderna på barn som skriker när deras mamma just dödats av en flygbomb; tusentals människor belägrade i krigszonen utan mat, sjukvård och skydd; de många unga som lämnade över sig till regeringsstyrkorna och sedan aldrig sågs igen. Fortfarande är sorgen stor, fortfarande håller demonstrerande mödrar upp bilder på sina försvunna barn och kräver att få veta vad som hänt dem. Fortfarande har de som bär ansvaret för grymheterna inte ställts till svars. 

Till de här obarmhärtiga historierna tillfogas nu nya berättelser om våld. För bara knappt en månad sedan chockades världen när kyrkor och hotell i Sri Lanka blev måltavla för ett av de mer omfattande terrordåden i världen sedan den 11 september 2001. Den här veckans rapporter om angrepp mot Sri Lankas muslimska minoritet – sönderslagna moskéer, affärer som plundrats, brinnande fabrikslokaler, familjer som gömmer sig i skogen för att undgå mobbarna, minst en man knivhuggen till döds – är det senaste tillägget till landets våldsspiral. Istället för att fokusera på att minnas våldet i det förgångna tvingas Sri Lankas befolkning bevittna nya våldsscener, som på samma gång påminner om historien och bådar illa inför framtiden.

Den katolska kyrkan i Negombo var en av de platser som attackerades av terrorister under påskhelgen. 93 människor mördades här. Bilden är från 2016. Foto: Athikhom Saengchai/Shutterstock

1983 angreps oskyldiga tamiler av kringdrivande mobbar som hämnd för en attack utförd av den då ganska obetydliga gerillagruppen Tamilska tigrarna. Det våldet – och inte minst att politiska ledare och polis inte ansträngde sig tillräckligt för att sätta stopp för det – gav den tamilska väpnade kampen en kraftig skjuts. Resultatet blev ett 26 år långt inbördeskrig som kom att kräva någonstans runt 100 000 människoliv.

På liknande sätt har folkhopar i veckan vänt sig mot oskyldiga muslimer för att hämnas de terrordåd som den 21 april i år utfördes av muslimska självmordsbombare med koppling till Islamiska staten. Nytt är att våldsverkarna är pådrivna av rykten och hatbudskap som snabbt sprids på sociala medier. Om landets politiska ledare och ordningsmakt lyckas sätta stopp för våldet den här gången kommer att vara helt avgörande för Sri Lankas framtid.

Något annat som är avgörande – men som nu hamnat i skymundan – är hur landet hanterar sitt våldsamma förflutna.

I Sri Lanka har en lång rad våldsepisoder lämnat efter sig sörjande anhöriga, outredda brott, straffrihet, rädsla och polarisering. Redan 1915, under brittiskt kolonialvälde, utbröt oroligheter mellan muslimer och buddister efter en konflikt om religiösa processioner. På 1950- och 1970-talet attackerades den tamilska minoriteten och konflikten kring singalesisk dominans och tamilskt självstyre fördjupades.

Tamiler på ön Mannar i nordvästra Sri Lanka. Foto: Shutterstock

Inbördeskriget mellan de separatistiska Tamilska tigrarna och den lankesiska staten innefattade förutom strider mellan de två parterna också omfattande attacker mot civila, och sammandrabbningar mellan olika tamilska grupper och med indiska fredsbevarande styrkor. Två väpnade uppror av socialistiska Folkets befrielsefront (JVP), 1971 och 1987– 1990, skördade ytterligare offer, både i händerna på de brutala rebellerna och under de hårdföra statliga insatserna för att krossa dem.

Till denna tragiska historia läggs nu påskdagens terrorattacker, som dragit in Sri Lanka i en global jihadistisk strid som landet tidigare stått helt utanför – och de motattacker mot muslimer som vi nu ser.

Det finns mycket att sörja, således. Mycket att försöka förstå och hantera. Många som mist sina nära och kära och som dagligen saknar dem. Men att hantera det förflutna är inte bara en enskild angelägenhet för de drabbade. Det är något för samhället i stort. För det är inte bara individers liv som går sönder när en förälder, ett barn, en nära släkting eller vän rycks bort. Det påverkar också tilliten till samhället och till andra människor. Hur vi talar om och kommer ihåg krig och våldsdåd – och huruvida skyldiga identifieras och straffas – blir avgörande för hur samhället fungerar och om man kan undvika våld i framtiden. 

Snarare än att utgöra ett avslut, blir minneshållandet av krig och katastrofer ofta föremål för fortsatta konflikter. Monument och minnesceremonier spelar en viktig roll i att lyfta fram och hedra offer för våldet. Genom att göra det, pekar de också – indirekt eller direkt – ut förövare och hyllar hjältar. Men saken med monument är, understryker Adrian Forty i boken The Art of Forgetting (Berg 1999), att de bara möjliggör för vissa saker att bli ihågkomna. Genom att exkludera ser de till att annat glöms bort. Ingenstans är detta så tydligt som i de monument som konstruerats efter det att de Tamilska tigrarna besegrades den 18 maj 2009.

Krigsmonumentet i Elefantpasset. Foto: Camilla Orjuela

I Elefantpasset i norra Sri Lanka, där flera av krigets hårda strider stod, reser sig ett av dessa krigsmonument. Konturen av Sri Lanka lyfts till skyn av fyra händer. Nedanför avbildas soldater i färd med att rädda civila män, kvinnor och barn. I hörnen vaktar fyra lejon – Sri Lankas nationella symbol med stark koppling till den singalesiska majoritetsbefolkningen. Mer än ett minnesmärke över krigets offer är detta en hyllning till hjältarna i den lankesiska armén och ett firande av att landet står enat, efter det att de terrorister – Tamilska tigrarna – som ville dela ön nu besegrats.

I Kilinochchi, Tigrarnas huvudstad under stora delar av kriget, utgör ett sönderbombat vattentorn ett annat minnesmärke från kriget. Invid tornet kan turister köpa souvenirer och vykort, samtidigt som de begrundar Tigrarnas brutalitet och styrka – och därmed också regeringsstyrkornas hjältemod.

När regeringssidan utropade segern för tio år sedan svämmade landet över av lejonflaggor och banderoller som hyllade militären. Men samtidigt som stora delar av befolkningen firade, sörjde många tamiler i tysthet, både sina nära och kära och Tigrarna som för dem inte var terrorister utan frihetskämpar.

Militärparad i huvudstaden Colombo: Foto: Shutterstock

Något av det första som Sri Lankas försvarsmakt gjorde när den vunnit kriget var att förstöra monument och minnesplatser som Tigrarna upprättat. Viktigast var de stora kyrkogårdarna för Tigrarnas martyrer, där anhöriga kunde sörja och stora folkmassor samlades till minnesceremonier i november varje år. Efter krigsslutet har människor istället fått sörja sina döda enskilt i sina hem. Offentliga minnesstunder har antingen förbjudits eller utsatts för militär övervakning.

När tusentals tamiler samlas den 18 maj på stranden i Mullivaikkal där slutstriden stod, för att minnas krigets offer, utsätts de för registrering och övervakning av militären. Samtidigt anordnar Sri Lankas armé ett firande av ”fredens årtionde” med en veckolång hyllning till sina krigshjältar. Frimärken och mynt med ett av segermonumenten som motiv lanseras och landets säkerhetsstyrkor deltar i ”fredsmarscher” i olika delar av landet. Dessa olika minnesarrangemang bygger på diametralt olika förståelse av det förflutna. Det som regeringssidan och armén ser som en hjältemodig seger över terrorism förstår de som närvarar i Mullivaikkal som kulmen av ett fortfarande pågående folkmord mot tamiler.

Detta tudelade minneshållandet av krigsslutet blir en tydlig illustration av hur konflikter kring maktdelning fortfarande är olösta, samtidigt som nya motsättningar uppkommit. De förändringar av konstitutionen som länge diskuterats – och som skulle kunna ge de tamildominerade delarna ökat självstyre – har inte kommit till stånd, medan regeringssidans monument och firande, den fortsatta straffriheten och arméns starka närvaro i tamilska områden, för många tamiler framstår som ett fortsatt förtryck.

Muslimska män på ett tåg i Colombo. Foto: Kevin Hellon/Shutterstock

Att återuppbygga samhällen efter krig handlar inte bara om att ta bort minor, återställa sönderbombade byggnader och möjliggöra för flyktingar att återvända. Minst lika viktigt är att skapa säkerhet, och att överbrygga den rädsla och brist på förståelse för fiendesidan, som både orsakade och späddes på av kriget. Tio år efter krigsslutet har Sri Lanka en lång väg att gå i sitt sorgearbete.

Samtidigt har påskdagsbombningarna bidragit till att andra konfliktlinjer hamnat i fokus. Med nya undantagslagar och hätsk stämning mot muslimer ökar osäkerheten i landet. Den 23 april stod Sri Lankas invånare tysta tillsammans för att hedra terrorns offer vid den nationella sorgedag som staten utropat. Religiösa ledare, fredsaktivister och vanliga medborgare har på olika sätt betonat att attackerna drabbat alla i Sri Lanka och att alla nu behöver komma samman. Samtidigt används händelsen av politiska krafter – i Sri Lanka och globalt – som vill fördjupa de klyftor och fördomar som redan finns och utmåla muslimer som grupp som ett hot.  

Hur terrordåden kommer att sörjas och kommas ihåg vet vi inte än. Men vi vet att hur det förflutna hanteras kan ena och hela – eller skapa ytterligare splittring.