Okarismatisk kristdemokrat tyskt hopp i Europavalet

EU-valrörelsen i Tyskland har kommit igång och precis som i Sverige har brexit-kaoset lett till såväl ett större intresse som mer sympatier för EU. I en mätning uppges 81 procent av tyskarna vara för EU, en rekordhög siffra. Det finns därför skäl att tro att valdeltagandet ökar. För fem år sedan deltog endast knappt hälften av väljarna (48,1 procent) – högre än EU-snittet (42,6) omen något lägre än i Sverige (51,07).

Det största partiet, Kristdemokraterna (CDU), höll tillsammans med sitt bayerska systerparti CSU valupptaktsmöte i Münster den sista helgen i april. Betecknande var att bägge partierna har nya ledningar och att Angela Merkel var frånvarande. Förbundskanslern är sedan i december före detta partiordförande och hon tänker inte delta i valrörelsen. Det som skett kan härledas till Europavalet för fem år sedan, närmare bestämt som en dramatisk konsekvens av valutgången i delstaten Bayern.

Europavalet blev den första parlamentariska framgången för AFD (Alternativ für Deutschland). Partiet hade bildats vintern 2013 i protest mot den förda politiken i eurokrisen, framförallt försöken att hålla Grekland kvar i valutaunionen bedömdes som utsiktslösa och ledarskiktet dominerades av före detta CDU:are. Redan partinamnet var en känga till CDU-ledaren Angela Merkel som i en förbundsdagsdebatt sagt att regeringens europolitik var alternativlos – det fanns ingen annan väg att gå än att rädda euron.

AFD kampanjar i Berlin inför EU-valet 2014. Foto: De Visu/Shutterstock

AFD klarade så när femprocentsspärren i förbundsdagsvalet 2013. I Europavalet ett halvår senare fick AFD  7,1 procent av rösterna och kunde ta plats i Europaparlamentet. Ännu en gång blev Europavalet en språngbräda för ett litet radikalt parti som kunde mobilisera sina anhängare i ett val där majoriteten stannade hemma på valdagen. Det skedde också med Le Pens Front National, brittiska Ukip och ungerska Jobbik. 

I Bayern blev Europavalet 2014 en missräkning för det näst intill allenarådande CSU. Partiet fick 40,5 procent av rösterna, med CSU-mått mätt en smärre katastrof och en tillbakagång med 7,6 procentenheter jämfört med valet 2009. Just i Bayern fick AFD 8,1 procent, det såg ut som att alla förlorade CSU-röster gick till det nya partiet.

Det utlöste det man skulle kunna kalla Strauss-reflexen inom CSU.

CSU-ledaren Franz Josef Strauss är visserligen död sedan 31 år, han är ändå partiets största auktoritet. Det går inte att göra karriär i CSU utan att bekänna sig till rättesnöret Strauss. En av hans mest omtalade dogmer stammar från en radiointervju sommaren 1987 och berörde det faktum att oppositionella CSU:are hade bildat det nya högerpartiet Republikanerna.

I intervjun sa Strauss: ”Höger om CSU får det inte finnas något demokratiskt legitimerat parti”.

Vad Strauss menade var att det han kallade ”normala demokratiska, konservativa krafter” måste kunna känna sig hemma i partiet och inte stötas bort.

Republikanerna lyckades aldrig ta sig in i förbundsdagen, det tyska parlamentet, men de var bara en hårsmån från att ta plats i den bayerska lantdagen och i Europavalet 1989 fick partiet 7,9 procent.

Annegret Kramp-Karrenbauer. Foto: Shutterstock

Med AFD hade ett nytt parti uppstått till höger om CSU. Den som fick bära skulden var Angela Merkel, bland konservativa krafter inom CDU/CSU hette det att Merkel lämnat den högra flanken öppen när hon förnyat partiet och fört det mot mitten. Merkels politik under flyktingkrisen 2015 var gefundenes Fressen för AFD och fördjupade samtidigt sprickan i CDU/CSU-leden.

Efter Europavalet 2014 följde ytterligare två val – valet till förbundsdagen 2017 och det bayerska delstatsvalet i oktober i fjol. Inför bägge valen tillämpade CSU med ordföranden Horst Seehofer i spetsen den ovannämnda Strauss-dogmen. Udden riktades mot Angela Merkel i Berlin i syfte att övertrumfa AFD på hemmaplan. Det misslyckades gruvligt i förbundsdagsvalet 2017 där CSU tappade 10,5 procentenheter samtidigt som AFD med 12,5 procent nådde sitt bästa resultat bland de västtyska delstaterna.

CSU styrde mot ännu en katastrof ett år senare i det bayerska delstatsvalet, konfrontationen med Merkel ledde till en regeringskris i Berlin och i Bayern rasade opinionssiffrorna ner mot 35 procent. I sista stund lades kursen om, CSU fick 37 procent av rösterna, det sämsta resultatet sedan katastrofvalet 1950, och den egna majoriteten gick förlorad.

Valnederlagen ledde till att veteranen Horst Seehofer fick lämna över ordförandeposten till sin betydligt yngre rival Markus Söder, 52 år. Fiendskapen dem emellan var väl bekant och den allmänna bedömningen var att Söder hade drivit Seehofer framför sig när det gällde att utmana Merkel.  Söder, som växte upp med idolporträtt av Strauss hemma i pojkrummet, insåg dock att konfrontationspolitiken var kontraproduktiv och har bytt stil. Han kallas nu för ”Kuschel-Markus” och är snarast kramgo i sitt umgänge med den nya CDU-ordföranden Annegret Kramp-Karrenbauer. De två partierna har ett gemensamt valprogram och ett gemensamt projekt i att göra CSU-politikern Manfred Weber till nästa ordförande för EU-kommissionen, i så fall den förste tysken på posten sedan Walter Hallstein avgick 1967.

Weber är så kallad Spitzenkandidat, nominerad av den konservativa EPP-gruppen som är den största partigruppen i Europaparlamentet. Begreppet myntades i valrörelsen 2014 när striden stod mellan EPP:s Jean-Claude Juncker och socialdemokraten Martin Schulz. Europaparlamentet krävde att kandidaten från den partigrupp som vann valet också skulle bli EU-kommissionens ordförande istället för att det skulle göras upp i det fördolda i en kohandel mellan stats- och regeringscheferna. Tanken var att ett sådant förfarande skulle ge EU-valet en ökad relevans och därmed status.

Manfred Weber. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Den 46-årige Weber, aktiv katolik och hemmahörande i ett litet samhälle tio mil norr om München, syns oftast med ett milt förbindligt leende på läpparna när han fångas på bild och han tillhör definitivt inte hökarna inom CSU.  Han höll sig i bakgrunden när striden rasade som värst mellan systerpartierna.

Weber förefaller dock profillös jämfört med sina två föregångare Juncker och Hallstein. Den 18 år äldre luxemburgaren Juncker hade, till skillnad från Weber, mer än två decenniers ministererfarenheter i bagaget när han blev kommissionsordförande 2014. Hallstein är en av de mest profilerade tyska utrikespolitikerna under efterkrigstiden som till och med gav namn åt en doktrin – den som innebar att Västtyskland skulle bryta med de länder som erkände DDR.

Weber har dock tre mandatperioder bakom sig i Europaparlamentet och finländaren Alexander Stubb var chanslös när EPP-gruppen i höstas korade sin Spitzenkandidat. Weber fick 80 procent av rösterna.

Manfred Weber har turnerat bland medlemsstaterna inför valet, hans profilfråga är säkerheten, han vill skapa ett ”europeiskt FBI” och kraftigt förstärka skyddet av EU:s yttre gränser, samtidigt som han gjort utfall mot de högerpopulister som vill försvaga EU.

Weber spelade en aktiv roll när det ungerska regeringspartiet Fidesz tidigare i våras blev suspenderat från EPP-gruppen. Weber och Fidesz-ledaren Viktor Orbán har hamnat på kollisionskurs sedan Weber sagt att han inte vill bli vald till kommissionsordförande med stöd av Fidesz.

Nyligen väckte det också uppseende, åtminstone i Tyskland, när Weber sa sig vilja göra allt i sin makt för att stoppa North Stream 2, den nya rörledningen under Östersjön som ska förse Tyskland med ännu mer rysk naturgas. Weber gick därmed emot den tyska regeringen. Själv betonade han att inte är Tysklands, utan hela EPP-gruppens kandidat i Europavalet.

Foto: Shutterstock

Hemma i Tyskland kan den nya ordförandeduon Kramp-Karrenbauer och Söder notera att opinionssiffrorna visar en fallande tendens, från 35 procent i mitten av mars till 32 procent i början av maj (mätningarna gjordes på uppdrag av public service-kanalerna ZDF respektive ARD).  CDU/CSU är dock störst i Tyskland och EPP-gruppen leder Europamätningarna. Det talar för Manfred Weber som ny kommissionsordförande. Hans främste motkandidat är den nederländske socialdemokraten Frans Timmermans, idag vice ordförande i kommissionen. På EU-toppmötet i rumänska Sibiu rönte dock Weber en svår motgång när såväl den franske presidenten Emmanuel Macron som premiärministrarna i Benelux-länderna deklarerade att frågan om näste EU-kommissionsordförande var öppen. De erkände inte Spitzenkandidat-principen.

I Tyskland har även Socialdemokraterna (SPD) en ny ordförande, sedan ett år är det Andrea Nahles, gruppledare i parlamentet.  SPD:s toppkandidat i Europavalet är dock Katarina Barley, justitieminister i Merkels stora koalition. Barley är en övertygad federalist som förkroppsligar Europatanken – hennes far var britt, hon har varit gift med en spanjor, har studerat i Paris och bor i sydtyska Trier, alldeles i närheten av Frankrike, Luxemburg och Belgien, ett område 200 000 personer dagligen korsar en gräns för komma till sitt arbete.

Barleys valtema är att Kristdemokraterna genom åren stått för ett näringslivets Europa och att Socialdemokraterna vill få till stånd ett socialt Europa. Den så kallade sociala pelarens 20 punkter från toppmötet i Göteborg 2017 vill SPD omvandla till bindande politik. Ett konkret exempel är att partiet vill ha en lagstadgad europeisk minimilön som i varje enskilt land ska utgöra 60 procent av medianlönen.  För Tyskland skulle det innebära att den aktuella minimilönen på 9,19 euro (97,98 kronor) skulle höjas till 12 euro (knappt 128 kronor).

Robert Habeck på De grönas valaffisch inför EU-valet. Foto: Shutterstock

Vinnare i opinionsmätningarna det senaste året är dock entydigt De gröna, ett parti som också fått en ny ledning efter valet 2017. Det ser ut som att SPD och De gröna utgör ett kommunicerande kärl, sympatierna för De gröna ökar i samma takt som de avtar för SPD. I ZDF-mätningen från i början av maj får bägge partierna 19 procent.  

Miljöpartiets nya språkrör, den 49-årige Robert Habeck och Annalena Baerbrok, 38 år, har med flitiga framträdanden i den tyska tevens många debattprogram gett De gröna en ny profil – de två nya framstår som oförbrukade och ungdomligt uppkäftiga, samtidigt mer pragmatiska och mindre mästrande än sina föregångare. Det förefaller som att De gröna med dem tagit ett steg mot mitten och speciellt Robert Habeck har på kort blivit en av Tysklands mest omtyckta politiker.

För De gröna innebär valet ett jubileum. 1979 hölls det allra första Europavalet och på en konferens i Frankfurt bildades samma vår en lös, grön sammanslutning som fick 3,2 procent av de tyska rösterna. Mindre än ett år senare bildades partiet. Nu går man till val med en fråga som står i centrum för debatten – klimatet – och allt talat för att De gröna överträffar resultatet från 2014 med råge. Då fick partiet 10,7 procent.

Högerpopulistiska AFD är splittrat i synen på Europa. Vid årsskiftet såg det ut som att en dexit-falang var på väg att få överhanden. Precis som i Sverige och i övriga Europa har dock förtroendet för EU ökat som en konsekvens av brexit och de inom AFD som förespråkade ett tyskt utträde hamnade till sist i minoritet när frågan skulle avgöras. Stödet för EU är dock villkorat; i sitt valprogram kräver AFD att Tyskland måste lämna unionen om den inte reformeras inom rimlig tid. AFD vill bland annat att det överstatliga Europaparlamentet och EU-domstolen i sin nuvarande form avskaffas och att EU blir ett rent mellanstatligt organ.

Valet ser dock inte att bli någon succé för det nya partiet, AFD får tio procent i ZDF:s senaste mätning. Det är mer än i det förra Europavalet, samtidigt som AFD fick tolv procent i förbundsdagsvalet 2017. Den interna splittringen med högerextrema krafter som ständigt gör sig påminda skrämmer bort väljare samtidigt som mediala avslöjanden om otillåtna partibidrag och kopplingar till Kreml knappast stärkt AFD-aktierna. Partiet är dock fortsatt starkt i de östtyska delstaterna, i det före detta DDR, och i höst äger tre delstatsval rum i öst. Framförallt i högborgen Sachsen kan AFD bli största parti. En hint om hur vindarna blåser i öst gives redan på Europavaldagen den 26 maj, då hålls också kommunalval i Brandenburg och Sachsen.

CDU-ledaren Annegret Kramp-Karrenbauer har nyligen kallat till ett extra styrelsemöte helgen efter 26 maj. De vikande opinionssiffrorna skapar oro. Det spekuleras i att ett valnederlag för CDU betyder slutet för den stora koalitionen eller dubbelkommandot Kramp-Karrenbauer – Merkel.