Sisi och militären befäster sin makt över Egypten

Tahrirtorget – en gång symbolen för den egyptiska revolutionen – har idag få likheter med den offentliga plats som fylldes av tiotusentals demokratiaktivister i början av 2011. Idag finns militära styrkor utposterade på torget och spåren efter revolutionärerna och drömmen om demokrati är nästintill utraderade. Egyptens första demokratiskt valda president, Muhammad Mursi, störtades i juli 2013 efter ett år vid makten och hans organisation Muslimska brödraskapet är numera terroriststämplad – liksom 6 april-rörelsen som var med och mobiliserade protesterna mot Mubarak-regimen 2011. Vid makten sitter istället generalen Abd al-Fattah al-Sisi, före detta arméchef i Mubaraks styre.

Den politiska situationen i Egypten anses idag vara värre än vad den var innan arabiska vårens vindar blåste in över landet. Detta märks bland annat i de  författningsändringar som banar väg för president Sisi att stanna vid makten till 2030. Dessa godkändes nyligen i en folkomröstning och därmed utsuddades ett av de få kvarvarande resultaten av den egyptiska revolutionen 2011 – den regel som förbjöd presidenter att sitta längre än två fyraårsperioder – i vad vissa kallar för en omvänd arabisk vår.

Den eviga militärstaten

Knappt två år efter att miljontals demonstranter lyckats tvinga bort Mubarak från makten utspelade sig liknande scener för att avsätta hans demokratiskt valda efterträdare Muhammad Mursi. När Mursi valdes till president 2012 var förväntningarna höga och utmaningarna många. Men i takt med att läget, ekonomin och den allmänna säkerheten försämrades krympte befolkningens tålamod. Många i den sekulära och liberala oppositionen upplevde att Mursi och hans brödraskap försökte monopolisera makten och köra över motståndare trots löften om dialog och inkludering.

Demonstration mot president Mursi i Kairo den 30 juni 2013. Foto: Mohamed Elsayyed/Shutterstock

Förutom de motsättningar som rådde mellan rent politiska aktörer hamnade Mursi i maktkonflikter med olika institutioner, däribland rättsväsendet och säkerhetstjänsterna. Dessutom utfärdade han ett dekret där han gav sig själv nästintill oinskränkt makt och Muslimska brödraskapet tvingade fram en ny konstitution genom en hastig process. Detta resulterade i att retoriken hårdnade, våldet eskalerade och tidigare allierade distanserade sig.

När nya massiva folkliga protester bröt ut och krävde Mursis avgång var många övertygade om att det var nödvändigt för att undvika inbördeskrig. Mursi avsattes i en militärkupp i juli 2013, något som välkomnades av många, inklusive Egyptens två viktigaste religiösa institutioner: det sunnimuslimska lärosätet al-Azhar och den koptiska kyrkan.

Även liberaler som tidigare var motståndare till militären rättfärdigade kuppen med att ett temporärt militärstyre kunde vara lösningen på Egyptens demokratiska sönderfall. Denna djupa samhälleliga splittring gjorde det möjligt för militären att ta på sig sin traditionella roll som landets beskyddare.

Strax efter militärkuppen aviserade interimsregeringen en plan för att skapa ett nytt politiskt system. Sisi, som var försvarsminister och vice premiärminister, avstyrde detta genom att snabbt hålla ett nytt val där hans dominans var garanterad, bland annat genom att Muslimska brödraskapet hade terroriststämplats. Sisi vann presidentvalet 2014 och kunde nu börja konsolidera sin makt över Egypten.

Propaganda i Kairo för Sisi inför presidentvalet 2018. Foto: Khaled ElAdawy/Shutterstock

Egypten under Sisi

Strax efter militärkuppen 2013 började statligt våld och kränkningar av mänskliga rättigheter att skaka det egyptiska samhället. De flesta observatörer och experter är överens om att det politiska systemet som har skapats under president Sisi är annorlunda än det under Mubaraks regim och de tidigare militärregimerna i landet. Egypten verkar uppleva en än värre autokrati, med oöverträffade nivåer av förtryck mot en mängd aktörer, även i regimens egna kretsar.

Det militära etablissemanget och säkerhetstjänsterna styr åter landet och har genom hårdhänta och brutala metoder gjort kriget mot verkliga och inbillade terrorister till ett nytt normalläge i Egypten.

Det egyptiska samhället är djupt polariserat och regeringen använder sitt krig mot islamistisk terror som ett svepskäl för att tysta kritiker och åsidosätta befolkningens fri- och rättigheter. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anklagar Sisis regim för att ha fängslat tiotusentals politiska motståndare. Hundratals fall av tortyr och försvinnanden har dokumenterats samtidigt som fredliga demonstranter har skjutits ned i hundratal. Genom begränsningar av yttrandefriheten har regimen sett till att det talats tyst om övergreppen.

En polispatrull i Kairo. Foto: Shutterstock 

I en rapport inför årsdagen av revolutionen beskrev människorättsorganisationen Amnesty International hur Sisi kopplat ett hårdare grepp om landet än någon tidigare egyptisk president. Amnesty går så långt som att beskriva dagens Egypten som ett “utomhusfängelse för samhällskritiker”. Med målsättningen att krossa islamisterna i Muslimska brödraskapet har också sekulära aktivister gripits och fängslats – många av dem kända ansikten från revolutionen 2011. Flera har flytt landet, andra har fängslats eller skrämts till tystnad.

I takt med de allt svårare ekonomiska och sociala förhållandena har Sisis regim drivit på reformprogram som Internationella valutafonden (IMF) godkänt. Det uttalande målet är att stabilisera landets ekonomiska situation inom tre år och skapa inkluderande ekonomisk tillväxt. Men för de flesta egyptier har livssituationen försämrats dramatiskt under reformerna. Det IMF-godkända programmet har främst drabbat befolkningens fattiga och sårbara skikt hårt, men även medelklassen känner av åtstramningarna. Regeringens ekonomiska, sociala och utvecklingsåtgärder har hittills inte gett resultat.

Detta har lett till ökad frustration och missnöje med Sisis regering. Vissa accepterar reformerna och anser att utmaningarna inte är hans fel, medan andra ifrågasätter regeringens prioriteringar. Även om Egyptens ekonomi visar några tecken på återhämtning riskerar Sisis försök att minska statsskulden genom åtstramningsåtgärder att ignorera de strukturreformer som skulle behövas för att möta den växande krisen. På lång sikt kommer protester mot åtstramningar sannolikt att öka.

Turismen är en viktig näring i Egypten. 2017 tog landet emot drygt 8 miljoner besökare. Foto: Shutterstock

Med reformerna tar Egypten viktiga långsiktiga steg mot en konkurrensutsatt marknadsekonomi, dock med risk för socioekonomisk destabilisering på kort sikt. På grund av de ökade priserna som följer på en minskning av valutans värde och minskade subventioner uppskattas drygt 35 procent av befolkningen leva under den nationella fattigdomsgränsen (45 amerikanska dollar per månad). Dessutom är andelen sysselsatta mindre än en tredjedel av befolkningen, vilket är ett extremt lågt värde jämfört med internationella nivåer. Även regeringens omfattande inskränkningar av de mänskliga rättigheterna under Sisis styre har haft en negativ inverkan på Egyptens ekonomiska utveckling.

Utrikespolitiskt söker Egypten goda relationer med Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som i sin tur vill motverka den liberalisering som den arabiska våren utlovade. De ser en demokratisering i regionen som ett hot mot sina egna auktoritära styrelseskick. Den egyptisk-saudiska alliansen har inte påverkats av mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi och USA:s president Donald Trump har sagt att Sisi gjort ”ett enastående jobb” i sin terroristbekämpning.

Sisis USA-besök var ett tecken på att Egyptens militärstrategiska samarbete med USA fortsätter att vara starkt. Vidare träffade Sisi sin allierade den libyska krigsherren Khalifa Haftar i Kairo, där de uppges ha diskuterat den senaste utvecklingen i Libyen samt frågan om hur säkerhet och stabilitet ska kunna uppnås i regionen.

President Sisi, Saudiarabiens kung Salman, Melania och Donald Trump inviger ett globalt center för att bekämpa extremism i Riyad. Foto: Vita huset

Sisi: den evige presidenten?

Sisis regim har nu omformat Egyptens politiska ordning genom att ändra författningen så att presidenten kan stanna kvar vid makten till 2030. Med den tidigare grundlagen skulle Sisi ha behövt avgå senast 2022. Kärnan i den konstitutionella ändringsprocessen är en förlängning av presidentperioden från fyra till sex år samtidigt som Sisi beviljats ett personligt undantag. Andra förändringar handlar om att presidenten får rätt att utse domare till Egyptens högsta domstolar och att militären utnämns till “försvarare av staten, demokratin och konstitutionen”. Vidare minskas parlamentets inflytande.

Konstitutionsreformen godkändes  i folkomröstningen den 20-22 april med nästan 90 procent jaröster och med ett valdeltagande som uppgick till 44 procent. Reportrar på plats utanför vallokalerna vittnade om Sisianhängare som delade ut baslivsmedel som ris, pasta och matolja till dem som röstade. Där spelades också nationalistiska sånger, till folkmassors stora jubel – en välbekant iscensatt inramning i samband med egyptiska val.

Sisis anhängare menar att presidenten behöver mer tid och större maktbefogenheter för att genomföra de genomgripande reformer av samhället som han vill ha. Kritikerna påpekar att vanliga egyptier hittills bara har sett ekonomiska och politiska försämringar och knappast behöver femton år till av samma vara.

Tahrirtorget i Kairo. Foto: Shutterstock

Författningsändringarna är ett oroväckande steg mot ett presidentämbete med extraordinära konstitutionella befogenheter. Bristen på övervakning och kontroll av presidentämbetets makt i Egypten, och frånvaron av fria och rättvisa val, ökar markant risken för ökad korruption och kleptokrati – en stat som styrs av personer som utnyttjar regeringens befogenheter och landets naturresurser och folk för personlig vinning.

Enligt Transparency International, är korruption nära kopplat till demokratins status. Egypten får 35 poäng av 100 (där ett lågt värde indikerar hög grad av korruption) i årets index, en bra bit under det globala genomsnittet på 43. Och genom att återgå till ett auktoritärt styre försvagar Egypten sin förmåga att kontrollera korruptionen som undergräver nästan alla andra aspekter av politisk, ekonomisk och mänsklig utveckling.

Dystra framtidsutsikter

Ett långsamt förfall, med ökande fattigdom och växande våld tycks nu vara Egyptens lott. Under den skröpliga Mubaraks sista år vid makten lossnade den uttjänta diktaturens grepp, vilket gav utrymme för nya krafter. Men den nuvarande regimen under Sisi blir alltmer repressiv. Massprotesterna i Algeriet och Sudan har dessutom fått Sisi att strama sitt grepp ytterligare om makten. Den politiska oppositionen har försvagats och bedömare menar att den har en begränsad förmåga att påverka situationen.

Det är obestridligt att Sisis repression av det egyptiska samhället nästan helt eliminerat de små vinster som gjordes för åtta år sedan. Egyptens långa historia av motstånd visar dock att den politiska mobiliseringen och aktivismen kan hitta nya former. Åtta år senare är det fortfarande oklart vad som kommer att bli svårare att rycka upp: statens djupa motvillighet att lämna ifrån sig makten eller egyptiernas ovilja att ge upp hoppet.