Unik europeisk reaktion mot USA:s och Israels politik

”Vi räcker ut handen vid en kritisk tidpunkt både i Mellanöstern och i Europa.” Så inleds ett högst ovanligt upprop som nyligen publicerades gemensamt av en rad tidigare europeiska regeringschefer och ministrar med unik utrikespolitisk erfarenhet.

De vädjar till EU:s nuvarande ledning att driva en mer aktiv och folkrättsligt baserad politik kring utvecklingen i Mellanöstern – istället för att avvakta amerikanska och israeliska utspel. De är öppet kritiska till den politik som nu drivs av den israeliska regeringen med dess fortsatta ockupation och belägring av de palestinska områdena. Numera utan att den amerikanska regeringen gör några som helst invändningar.

Bland medförfattarna finns Javier Solana som varit EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inte mindre än 32 tidigare utrikesministrar står bakom initiativet, däribland Carl Bildt och Lena Hjelm Wallén. De har alla erfarenhet av ministerrådets möten i Bryssel. Sex av undertecknarna har själva haft rollen som EU-kommissionär.

Javier Solana. Foto: Casa de America/Creative Commons

Där finns också andra med djup erfarenhet av internationellt arbete för mänskliga rättigheter och humanitär rätt, däribland FN:s förre människorättskommissionär Mary Robinson. Totalt står 38 personer som undertecknare; tillsammans har de rötter i en majoritet av EU:s medlemsländer.

Några är fortfarande politiskt aktiva men merparten håller sig numera i bakgrunden. Flera ses såväl i hemlandet som internationellt som viktiga analytiker och rådgivare i internationella frågor. När det gäller frågor om Israel-Palestina är det svårt att tänka sig en samling experter med tyngre erfarenhet och kompentens för att bedöma vilka politiska positioner och initiativ som nu krävs för att förhindra ett totalt sammanbrott i fredsarbetet.

De refererar positivt till tidigare amerikanska fredsförsök och beklagar att den sittande regimen i Washington ”tagit avstånd från etablerade internationella rättsliga normer och att den enbart erkänt den ena sidans anspråk på Jerusalem och visat en oroande likgiltighet inför expansionen av israeliska bosättningar”.

Mot den bakgrunden och det faktum att Trump-administrationen inte tar tydlig ställning för visionen om två stater, måste Europa vara på sin vakt och handla strategiskt inför vad som kan komma när denna slutligen presenterar sin länge utlovade ”århundradets överenskommelse”.

Europa har i grunden en klar och överenskommen hållning, menar författarna bakom uppropet:

”(F)ör en hållbar fred krävs att det upprättas en palestinsk stat vid sidan av Israel som baserar på de gränser som gällde före 1967. För detta krävs gemensamt överenskomna, minimala och likvärdiga markbyten. Jerusalem som huvudstad för både staterna, säkerhetsarrangemang som beaktar berättigade farhågor och respekterar både sidors suveränitet samt en överenskommelse om en rättvis lösning när det gäller de palestinska flyktingarna.”

Indirekt kommenterar de den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus tidigare uttalanden om en palestinsk ”stat minus” – som uppfattats som en variant av de sydafrikanska bantustan-områdena – och andra begräsningar av palestiniernas nationella rättigheter:

”(Vi är) övertygade om att en plan som begränsar en palestinsk stat till en enhet utan suveränitet, geografisk sammanhängande territorium och ekonomisk bärkraft allvarligt skulle förvärra misslyckandet från tidigare fredsinsatser, påskynda slutet för tvåstatslösningen och vara ett stort hot mot en varaktig fred för både palestinier och israeler.”

Den israeliska separationsmuren på Västbanken. Foto: Shutterstock

Tidpunkten är kritisk framhåller de 38 medförfattarna redan i uppropets första mening. De föreslår att EU formellt ska bekräfta den internationella överenskommelsen om en tvåstatslösning genom ett tydligt beslut redan innan den amerikanska planen offentliggörs.

Vidare föreslår de att ytterligare ansträngningar görs för att skydda en framtida tvåstatslösning genom att göra verklighet av de relevanta besluten i FN:s säkerhetsråd, inbegripet att hålla en tydlig gräns mellan Israel (med dess erkända och legitima gränser) och de olagliga bosättningarna på ockuperad och/eller annekterad mark.

Mot slutet vädjar också uppropets författare om fortsatt stöd till människorättsförsvarare i såväl Israel som Palestina. Deras roll för att en hållbar och rättvis fred ska kunna uppnås är nu viktigare än någonsin. Inte heller den uppmaningen kommer utan orsak. På bägge sidor har repressionen mot oliktänkande aktivister tilltagit.

I sak innehåller uppropet egentligen inget annat är en välartikulerad vädjan om att tidigare beslut i fredsarbetet ska respekteras, inklusive de som direkt baseras på folkrättsliga principer.

Dess vädjan om ett europeiskt ställningstagande innan Trump-administrationen presenterar sin omtalade fredsplan kräver snabb handling. Det ryktas att själva innehållet i den planen nu fastställts och att det som nu diskuteras är hur och exakt när den ska presenteras. Oavsett de övervägandena så kommer det europeiska uppropet olägligt för president Trump.    

Den nuvarande – och kommande – regeringen i Israel ser sannolikt också initiativet som ovälkommet. Kanske framför allt därför att det demonstrerar att det finns en så bred kritisk uppfattning bland trovärdiga europeiska aktörer om den politik som Netanyahu bedriver. Bilden av premiärministern som den suveräne diplomaten kan möjligen ha fått en törn.

Premiärminister Benjamin Netanyahu och EU:s utrikeschef Federica Mogherini. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Men det är också fullt möjligt att han väljer att helt ignorera uppropet. Krav på ytterligare fredsförhandlingar tycks aldrig ha bekymrat honom. De gjorda försöken har hittills inte hindrat den fortsatta ockupationen, nya annekteringar och ytterligare bosättningar.

Av samma skäl skulle det inte förvåna om den palestinska reaktionen blir avmätt. På den sidan finns numera en djup trötthet inför talet om fredsförhandlingar som hittills inte ändrat något alls av verkligheten.

Frågan är om uppropets adressat, EU:s ledande beslutsfattare, alls kommer att kunna eller vilja reagera. Bland medlemsstaterna råder öppen oenighet om den israeliska politiken och själva konflikten. EU-valet i slutet av maj – och brexitkrisen – tar det mesta av uppmärksamheten. Dessutom står kommissionen inför en omfattande omorganisation senare i år, med nya kommissionärer. Det bådar knappast för en europeisk diplomatisk offensiv i just denna fråga.

Kanske blir det egentliga avtrycket av uppropet dess effekt bland opinionerna i de enskilda EU-länderna. Några av undertecknarna är högt respekterade i sina hemmiljöer. Deras öppna position i just denna känsliga fråga kan möjligen underlätta för respektive regering att ta tydligare ställning. Men resultatet av sådana opinionsförändringar är osäkra och kommer att ta tid.