Made in China 2025 ska ge högteknologiskt övertag

På ytan kan det verka som om handelskriget mellan USA och Kina enbart handlar om tullsatser, handelsunderskott och industrispionage. Det är givetvis viktiga inslag i de ekonomiska relationerna mellan Washington och Peking, och ytterligare höjda amerikanska tullavgifter på kinesiska varor skulle påverka världsekonomin negativt. Dock bör konflikten också ses som en existentiell konfrontation mellan världens två ledande ekonomier om vem som kommer att inneha det teknologiska övertaget för att kunna dominera globala värdekedjor och marknader i det 21:a århundradet.

Det industripolitiska program som statsrådet, Kinas centralregering som leds av premiärminister Li Keqiang, lanserade i maj 2015, Made in China 2025 (中国制造 2025), är Kinas plan för att utveckla tio högteknologiska sektorer samt minska importberoendet av . Det handlar om utveckling av informationsteknologi, robotteknik och nya elektriska fordon. Artificiell intelligens var inte ursprungligen en del av programmet, men har blivit en tydlig prioritering sedan ”Next Generation Artificial Intelligence Development Plan” lanserades i juli 2017.

Premiärminister Li Keqiang. Foto: Shutterstock

Kina står för 60 procent av den globala efterfrågan på halvledare, men producerar bara 13 procent av världens utbud, en beroendeställning som regeringen ser allvarligt på. Målet är att år 2025 ha uppnått ”70 procents självförsörjning” inom viktiga teknologiska industrier, och vid 100-årsjubileumet av Folkrepublikens grundande 2049 vill man ha uppnått en ”dominerande position” inom globala marknader. Dessutom har man satt målet att etablera 15 innovationscenter senast år 2020, vilket ska öka till 40 fem år senare.

Genom denna plan, Made in China 2025, vill man inte bara främja ”inhemsk innovation” (自主创新), utan också undvika den så kallade medelinkomstfällan. Det innebär att man har lägre tillväxtsiffror samtidigt som man fortfarande har en relativt låg BNP per capita, vilket i Kinas fall är en reell möjlighet enligt en rapport som EU:s handelskammare i Peking publicerade i mars 2017.

Landets ekonomiska tillväxt har sjunkit till den för Kina relativt låga nivån på 6,6 procent år 2018, och under den årliga nationella folkkongressen konstaterade Li Keqiang att man siktar på en ekonomisk tillväxt mellan 6 och 6,5 procent år 2019. Samtidigt ligger BNP per capita på 8 826 dollar  (jämfört med Sveriges BNP per capita på 53 442 dollar). En uppgradering av Kinas industri skulle kunna öka den ekonomiska tillväxten och uppfylla president Xi Jinpings ambition om en ”innovationsdriven utveckling”.

Tillverkning av elektriska apparater i Jiujiang. Foto: Humphery/Shutterstock

Inspiration för detta industripolitiska program sägs vara Tysklands Industrie 4.0, som lanserades 2011. Det är Tysklands strategi för att koppla ihop tillverkningsutrustning med ”sakernas internet” för att på det sättet effektivisera produktionsprocesser och säkra Tysklands plats i den fjärde industriella revolutionen. Dock är storleken på Tysklands satsning betydligt mindre än Made in China 2025. Samtidigt är det viktigt att notera att Kina har en lång historia av att utveckla statliga industriprogram: 2006 kom till exempel planen ”Strategic Emerging Industries”, som förklarade att nyckelsektorer såsom förnybar energi skulle utgöra 15 procent av ekonomin senast 2020.

Med det uttalade målet att bli självförsörjande inom nyckelsektorer liknar Made in China 2025 snarare den importsubstitutionspolitik som till exempel Japan och Sydkorea använde sig av för att modernisera sin ekonomi. Dessutom är det värt att påpeka, som Cambridge-professorn Ha-Joon Chang gör i sin bok Bad Samaritans, att USA och Storbritannien också använde sig av en merkantilistisk politik inspirerad av nationalekonomen Friedrich List (1789–1846) för att industrialisera sin ekonomi, och först efter det började förespråka frihandel.

De metoder och policyinstrument som den kinesiska regeringen använder sig av, inklusive statliga subventioner och obligatoriska teknologiöverföringar i samband med samrisksatsningar, har dock väckt oro bland företag och regeringar världen över om att handel med Kina inte sker på rättvisa och jämlika villkor. Made in China 2025 utgör också ett tydligt prioriterande av statliga aktörers intressen när det gäller ekonomin. Det är intressant med tanke på att president Xi år 2013 konstaterade att marknaden skulle bli mer betydelsefull i landets resursfördelning; marknadens roll i Kommunistpartiets reformagenda ändrades från att vara ”grundläggande” (基础) till att vara ”avgörande” (决定性).

President Trump besökte Kina i november 2017. Foto: Shealah Craighead/Vita huset

Den ekonomiska utvecklingen i Kina och statens roll i marknadsekonomin har fått långtgående utrikespolitiska konsekvenser. Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) 2001 och hade, enligt inträdesavtalet, 15 år på sig att genomföra reformer för att kunna klassificeras som en marknadsekonomi. Under tiden, sade avtalet, kunde EU och USA bibehålla importtullarna för kinesiska varor.

I december 2016 skulle Kina ha fått marknadsekonomisk status, men både EU och USA motsatte sig det, med argumentet att Kina ännu inte nått fram med sina reformer. Samtidigt menar Kina att man nått kraven, och ska ges marknadsekonomisk status. Meningsskiljaktigheterna över detta kan ses som en av orsakerna till det handelskrig som nu råder mellan USA och Kina, tillsammans med den protektionism som Trumpadministrationen står för.

Utöver att ha infört tullar på stål och aluminium från bland annat EU, har USA också introducerat 10-procentiga tullavgifter på kinesiska varor värda 200 miljarder dollar. Det efter att ha tagit del av den rapport som USA:s handelsrepresentant Robert Lighthizer presenterade i mars 2018 vilken kartlägger just Kinas agerande när det gäller intellektuella rättigheter och industrispionage. I marginalen till G20-toppmötet i Buenos Aires i december 2018 kom Peking och Washington överens om en temporär vapenvila fram till den 1 mars. Den skulle ge båda parterna en möjlighet att hitta en lösning på konflikten, som annars skulle innebära amerikanska tullar på 25 procent.

Trots att Trump sedan dess förlängt den temporära vapenvilan och därmed ökat chanserna att nå en lösning på de problemfyllda handelsrelationerna, så är det osannolikt att de grundläggande spänningsmoment som finns mellan Kina och USA försvinner. Det sägs att Kina, som en del i förhandlingarna, anses vara berett att inom sex år ha eliminerat handelsöverskottet med USA. Det må tillgodose Trumps politiska prioriteringar, men skulle också leda till en rad svåra överväganden hos den kinesiska ledningen. Washington vill dessutom att Peking ska upphöra med statliga subventioner som kan förvränga marknadens spelplan, vilket givetvis inte bara skulle underminera Made in China 2025-planen utan också kräva en omstrukturering av den kinesiska modellen.

Foto: Karolis Kavolelis/Shutterstock

Made in China 2025 har också bidragit till att investeringar inom kritisk infrastruktur i hög grad är del av utrikespolitiska och strategiska bedömningar. USA:s ambassadör i Bryssel, George Sondland, sade i februari att länder bör vara vaksamma mot att använda elektonikföretaget Huaweis produkter i nästa generations informationsnätverk. Nära allierade som Australien och Nya Zeeland har redan förbjudit användningen av Huawei i utvecklandet av 5G-nätverk.

I en tweet i februari lät Trump meddela att han inte nödvändigtvis ville blockera utländska teknologiprodukter från den amerikanska marknaden. Det tolkades som ett försök att underlätta de ovannämnda förhandlingarna mellan USA och Kina, men är minst sagt ironiskt och kan visa på den brist på långsiktighet som präglar Trumpadministrationen. Huawei stämde dock den amerikanska staten den 7 mars på grund av att dess produkter har förbjudits, vilket representerar en upptrappning av konflikten mellan Huawei och USA.

EU och dess medlemsländer har under de senaste åren kommit att mera kritiskt granska utländska investeringar. Andrus Ansip, EU-kommissionens vice ordförande för den digitala marknaden, sa i januari att Kinas ”National Intelligence Law” från 2017 bör göra europeiska företag mer försiktiga i sina kinesiska företagsrelationer, eftersom lagen kan tvinga företag att dela med sig av information med den kinesiska staten. Redan 2016 blev tyska beslutsfattare fundersamma när det kinesiska företaget Midea köpte upp det tyska robotföretaget Kuka för 5,3 miljarder dollar.

Som ett bevis på de förändringar som sker inom EU kom kommissionen, Europaparlamentet och rådet i november 2018 överens om en icke-bindande granskningsmekanism för utländska investeringar. I februari 2019 röstade Europaparlamentet igenom överenskommelsen och den 5 mars godkände rådet de nya reglerna, vilket innebär att de kommer att träda i kraft i april. Medlemsländerna har fortfarande sista ordet när det gäller utländska investeringar. Men det bör ändå betraktas som en viktig signal från ett EU som har varit en av de mest hängivna förespråkarna av frihandel. I samband med överenskommelsen i november lät kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker meddela att ”vi inte är naiva frihandelsvänner”.

Kinas utrikesminister Wang Yi och EU:s utrikeschef Federica Mogherini. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Ett område där kommissionen och medlemsländerna däremot inte har nått samsyn än gäller konkurrensrätten, och i förlängningen industripolitiken. Efter att konkurrenskommissionär Margrethe Vestager stoppat fusionen mellan Alstom och Siemens, kom ett fransk-tyskt förslag om att uppdatera EU:s industriregler. Peter Altmeier och Bruno Le Maire, tysk respektive fransk ekonomiminister, argumenterar för att konkurrensreglerna behöver uppdateras för att tillåta fusioner som den ovan och därigenom ge europeiska företag en bättre chans att hävda sig i en tuffare global konkurrens. Det återstår att se hur detta område kommer att utvecklas framöver, men tydligt är att EU och nationella regeringar blir alltmer varse de geopolitiska faktorer som återfinns i ett lands industripolitik.

Strävan efter högteknologisk dominans kommer att fortsätta prägla handelsrelationer i världen, samt utgöra ett spänningsmoment mellan Washington och Peking. EU har sedan tidigare slagit vakt om vikten av det globala ramverket för handel, och kommer att behöva göra det framöver också.