Erdoğans styre prövas i lokalval under hårt tryck

Turkiets medborgare är vana vid proceduren. Sedan det senaste lokalvalet, 2014, har väljarna kunnat gå till valurnorna sex gånger. Mycket är sig likt. Den alltmer auktoritäre president Recep Tayyip Erdoğan syns och hörs mest i landets medier. Trycket mot oppositionen är lika hårt som tidigare. Den kritiska granskningen och de öppna debatterna lyser med sin frånvaro. Och regeringslägret vill göra gällande att framgångar för oppositionen hotar Turkiets stabilitet och framtid.

Erdoğans retorik har successivt skruvats upp. “Oavsett om de attackerar vår fana, vår bön eller vår ekonomi kommer de inte att kunna få det här folket på knä. Därför är detta ett överlevnadsval”, menar presidenten. Den uppmålade hotbilden är naturligtvis tillspetsad och överdriven, men valet är likväl viktigt för att det pekar på ett antal intressanta tendenser i turkisk politik. Det gäller såväl upptakten inför valet som de frågor som kommer att uppta plats på agendan även efter den 31 mars.

Först och främst är valet intressant av ett symboliskt skäl då president Erdoğan fick sitt stora politiska genombrott 1994 i just ett lokalval. När Erdoğan utmanat och vunnit borgmästarposten i Istanbul var det både hans egen och det islamistiska Välfärdspartiets (Refah Partisi) dittills största framgång. Att oppositionella Republikanska folkpartiet (CHP) i samverkan med İYİ parti (på svenska ungefär “det bra partiet”) ser ut att på allvar kunna utmana styrande Rättvise- och utvecklingspartiets (AKP) kandidat i staden är känsligt.

Erdoğan anländer för att rösta i presidentvalet 2018. Foto: Shutterstock

Vinner oppositionen kan det mycket väl beskrivas som “början på slutet” för AKP i framtiden. I prestigefyllda Istanbul står ett för Erdoğan personligt och politiskt skyltfönster på spel, vilket förklarar varför partiveteranen och den förre premiärministern Binali Yıldırım har nominerats som partiets kandidat till borgmästarposten. Men valet handlar om mer än bara symbolik.

Nationellt lokalval

Det har snarare blivit regel än undantag att varje turkiskt val kommit att beskrivas i ödesmättade termer, och ofta rättmätigt så, då frågor med bäring på Turkiets långsiktiga inriktning har stått på spel. De nationella insatserna är kanske större än någonsin, vilket gör att brännande lokalpolitiska frågor hamnar längre ner på dagordningen. Valet är inte avgörande för landets framtid, men en viktig indikation på hur stabilt AKP:s styre är.

Från att under tidigt 2000-tal kunnat sikta på egen majoritet har AKP i allt högre utsträckning tvingats förlita sig på samarbetet med Nationalistiska rörelsepartiet (MHP). Omvalet till parlamentet i november 2015 cementerade en ny inriktning för turkisk politik i och med de varmare relationerna mellan AKP och MHP. I folkomröstningen om grundläggande konstitutionsändringar i april 2017 möjliggjorde denna allians att Turkiet förvandlades från en, åtminstone på pappret, parlamentarisk demokrati med ett någorlunda självständigt rättsväsende till ett presidentstyre med minimal maktdelning. I president- och parlamentsvalen i juni 2018, som genomfördes under undantagstillstånd, etablerades reformerna, och AKP och Erdoğan drog återigen det längsta strået.

Förra årets Erdoğan-seger i presidentvalet (52,59 procent) kunde inte säkras utan en regelrätt allians med ultranationalistiska MHP. De fick också god hjälp av de sedvanliga attackerna och övergreppen mot landets oberoende medier, regeringskritiska opinionsbildare och oppositionella politiker. I allt större utsträckning har valen kommit att kantas av misstankar om valfusk. Då som nu är det klart att jämlika förutsättningar inte råder för regering och opposition med tanke på frånvaron av yttrandefrihet, godtyckliga arresteringar och med regelrätta hot och repressalier mot medborgare som uttrycker regeringskritiska åsikter.

AKP-propaganda inför valet i Ankara. Foto: Shutterstock

Som vi konstaterade redan inför parlaments- och presidentvalet ifjol är det en utstuderad regeringsstrategi att ständigt hänvisa till att inre och yttre hot lurar runt hörnet i syfte att konspirera mot staten i allmänhet och Erdoğan i synnerhet. Taktiken används åter. För president Erdoğan och hans allierade har valrörelsen haft ett tydligt tema: nationens överlevnad, något som bara kan säkras av alliansen mellan AKP och MHP.

Samarbetet innebär att partierna i möjligaste mån inte konkurrerar med varandras kandidater. I viktiga metropoler som Ankara och Istanbul stöds AKP-kandidater av MHP, medan det motsatta förhållandet råder i betydande städer som Adana och Mersin. Detta indikerar att AKP är nöjt med att vara den stora aktören i en koalition, något som dock aldrig skulle erkännas öppet av Erdoğan. I ett landskap där Erdoğan ser sina egna begränsningar möjliggör samarbetet med MHP att de båda partiernas samlade röstandel uppgår till runt 50 procent av befolkningen.

AKP i form – MHP i innehåll

Det alltmer formaliserade samarbetet har lett till en ideologisk förlust för den av nöd och list pragmatiske Erdoğan, som rättat sig alltmer efter MHP:s hårdföra nationalistiska linje. Hårda utfall mot kurdiska självstyren i Irak och Syrien, ett intensifierat krig mot PKK och massarresteringar av prokurdiska politiker står i skarp kontrast till det omvärlden fick höra under tidigt 2000-tal när tal om reformer också senare följdes av en halvhjärtad men ändock verklig dialog med den kurdiska gerillan.

President Erdoğan. Foto: Mustafa Kirazli/Shutterstock

Idag framstår Erdoğan som en politiker utan visioner, som släcker bränder för att befästa sin makt ytterligare. Vad ett fortsatt maktinnehav ska leda till är oklart. Därför blir det uppjagade anslaget som ofta används i regeringslägret naturligt, där oppositionella åsikter alltid kan kopplas till utländska och inhemska konspirationer. Att Erdoğan till exempel har förklarat att han förväntar sig “en osmansk örfil mot de som är fientliga mot bönen, flaggan och nationen” är svulstig och polariserande retorik utan innehåll för den halva av befolkningen som utgör “de andra”.

När det kemalistiskt socialdemokratiska CHP och nationalistiska İYİ Parti av presidenten anklagas för att vilja släppa in den kurdiska PKK-gerillan i värmen är det heller varken förvånande eller originellt, och kan noteras som ytterligare exempel på när frånvaron av framtidsvisioner ersätts med hårda utfall. Utspelen kan också kopplas till att Erdoğan försöker att skifta fokus från reella problem i medborgarnas vardag.

Ekonomiska problem – oppositionens möjlighet

Att hävda att den turkiska ekonomin är ansträngd är en underdrift. På drygt ett år har den turkiska liran tappat ungefär en tredjedel av sitt värde mot den amerikanska dollarn, samtidigt som inflationen är hög. Under årets två första månader steg matpriserna med över 13 procent, vilket har genererat ett folkligt missnöje som AKP tvingas hantera inför valet. De höga matpriserna har Erdoğan själv likställt med en terroristattack, och bedyrat att Turkiet med full kraft ska bekämpa de medvetet oidentifierade “krafter” som angriper landet. Med hjälp av statliga subventioner har ett antal kommuner i Istanbul och Ankara börjat sälja frukt och grönsaker direkt till invånarna, ofta för under halva marknadspriset, vilket ser ut att kunna få dubbel effekt.

Marknad i Konya. Foto: Ozgur Oral/Shutterstock

Även om regeringen underlättar för de sämst bemedlade att köpa billiga matvaror illustrerar såväl retoriken som tilltaget en inneboende desperation. AKP byggde sin popularitet under tidigt 2000-tal på ekonomiska reformer och förbättrade livsvillkor för stora delar av Turkiets invånare, genom vilka AKP hämtade stora delar av sin ursprungliga legitimitet. Men i takt med att tillväxten börjat avta och ekonomin kommit i rejäl gungning har det som hörde till AKP:s framgångssaga blivit dess kanske främsta akilleshäl.

En annan faktor som bidragit till Erdoğans popularitet, men som nu ser ut att kunna slå tillbaka med full kraft, är de monumentala infrastrukturprojekt som han omger sig med, ofta finansierade med lånade medel. Ett talande och aktuellt exempel är Istanbuls tredje flygplats. Bygget har kritiserats av källor till al-Monitor, som bland annat framhåller att antalet dödliga arbetsplatsolyckor mörkas. Flygplatsen skulle ha tagits i bruk i oktober 2018, något som ännu inte har skett, och en del investerare har dragit sig ur projektet. Det finns en överhängande risk att Erdoğans stora prestigeprojekt inte bara medför en ofattbar ekonomisk kostnad, utan även en politisk.

Spretande opposition

Trots regeringens djupgående problem har oppositionen haft svårt att på allvar utmana AKP. Den stora förklaringen ligger naturligtvis i det enorma tryck som oppositionen ständigt möter. Förutom godtyckliga rättsliga ingripanden mot oppositionella aktörer är AKP:s nästintill totala mediedominans ett hinder som oppositionen inte kan klandras för. Vilka val oppositionella partier gör vid avgörande vägskäl är likväl intressant för att se vart Turkiet är på väg.

CHP-möte i Istanbul inför valet 2018. Foto: Ali Efe Yilmaz/Shutterstock

För det klart största oppositionspartiet CHP:s del är frågetecknen fler än svaren i detta lokalval. Vi kan med säkerhet säga att partiet hellre samarbetar med det nationalistiska İYİ Parti än med det prokurdiska vänsterpartiet Folkens demokratiska parti (HDP). CHP och İYİ har ett motsvarande valsamarbete som AKP och MHP, men bland kandidaterna märks också tvetydigheter. Det förr statsbärande och i grunden nationalistiska CHP som sedan 1960-talet försökt (och ofta misslyckats) med att finna en socialdemokratisk väg har å ena sidan nominerat den radikala vänsterns Alper Taş, partiledare för ÖDP, i ett viktigt Istanbul-distrikt. Å andra sidan nominerades den förre MHP-politikern Mansur Yavaş till kandidat i Ankara för andra valet i rad.

I valets viktigaste slag, det om megastaden Istanbul, nominerades Ekrem İmamoğlu, tidigare relativt okänd borgmästare i ett mindre distrikt och med en framtoning som är slätstruket konservativ snarare än progressiv. Med alla nomineringar klara är det svårt att urskönja ett genomgående mönster kring vad CHP vill, vilket illustrerar partiets oförmåga att välja en tydlig riktning.

Tidigare val, som när partiet tillsammans med MHP nominerade den förlorande konservative Ekmeleddin İhsanoğlu i presidentvalet 2014, visar att CHP har svårt att entusiasmera högerväljare trots försök att utse kandidater närmare landets centerhögerpartier än den egna rörelsen. Med goda utsikter att vinna både Istanbul och Ankara hoppas CHP en gång för alla bryta denna trend och därmed mota bort kritik från den del av partiet som hellre ser ett tydligare samarbete med landets vänster, inte minst med det fortsatt tämligen utstötta HDP.

Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Kurdfrågan och långsiktiga strategier

Sedan lokalvalen 2014 har 94 av 102 borgmästare från HDP eller HDP-nära kommunstyren satts under tvångsförvaltning, en tillämpning som innebär att folkvalda politiker har ersatts med politiskt tillsatta tjänstepersoner. Dessutom har tusentals partifunktionärer fängslats, inklusive de förra partiledarna Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ, som dömts till fängelsestraff med hänvisning till svepande terroranklagelser.

Även om det är troligt att HDP även denna gång kommer att vinna borgarmästarposter i ett antal kommuner i kurdiskdominerade regioner har Erdoğan redan lovat att avsätta folkvalda politiker som har haft samröre med PKK. Utspelet kan tolkas som att Erdoğan är beredd att återigen kringgå de demokratiska processerna om kurderna “röstar fel”, en misstanke som förstärks då den godtyckliga tillämpningen av terrorlagstiftningen är välkänd.

HDP:s valstrategi handlar om att behålla ett folkligt stöd i områden där partiet har varit starkt och låta den övriga oppositionens kandidater utmana regeringslägret i resterande delar av landet. I storstadskommuner som Ankara och Istanbul nominerar HDP därför inga kandidater, i syfte att inte splittra oppositionella röster. Alla inblandade parter är väl medvetna om att en tydlig rollfördelning för att stävja konkurrensen inom oppositionen, på sikt är den enda framkomliga vägen för det breda anti-AKP-lägret. Men i nuläget är det först och främst HDP som i betydande utsträckning har valt att släppa fram andra partiers kandidater utan att kräva motprestationer.

Foto: Thomas Koch/Shutterstock

Den stora frågan för HDP är emellertid om partiet över huvud taget kommer att tillåtas överleva som politiskt parti under den kommande mandatperioden. Erdoğan har gjort ett antal utfall mot partiet, och det finns en risk att det stängs ned, i likhet med HDP:s många föregångare. I detta val har HDP inte ens tillåtits köpa utrymme i landets statliga eller privata TV-kanaler för sin valfilm. HDP har således fått förlita sig till att sympatisörer sprider vidare materialet på sociala medier.

Även om HDP trots repressionen gör ett lyckat val lär resultatet dock stanna vid att vara en folklig olydnadsaktion med syfte att visa att partiet visst har stöd trots de många anklagelserna mot partiet. Denna inramning och prognos visar med all önskvärd tydlighet att progressiva grupper får minimalt utrymme att verka i Turkiet.

2023 – mer än symbolik

År 2023 firar den turkiska republiken hundraårsjubileum. Årtalet är mytomspunnet och har länge ingått i Erdoğans berättelse om att Turkiet ska ha gått in i en ny era vid tidpunkten. När Turkiet efter hundra år går i en ny epok är det landets andre landsfader som leder nationens frammarsch, lyder sagan. Med andra ord bär årtalet 2023 drag av att vara Erdoğans sätt att försöka konkurrera med Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk. Kemalismen ska ge plats åt presidentens Yeni Türkiye (“Nya Turkiet”), vars innehåll i brist på tydliga visioner enbart garanterar att Erdoğan sitter vid makten. För Turkiets medborgare innebär detta i bästa fall ett skifte från ett system med betydande tillkortakommanden till ett annat.

Den allt annat än övertygande ekonomiska situationen, de turbulenta relationerna med omvärlden och den aldrig avtagande repressionen göder missnöje i breda befolkningsskikt. Det skifte som är tänkt att fullbordas av Erdoğan är under fara trots oppositionens problem att verka och svårigheter att finna en långsiktig strategi för att stoppa regeringen.

Den nya flygplatsen i Istanbul. Foto: Shutterstock

Blir det fortsatt påkostade infrastruktursatsningar i en tid av ekonomisk osäkerhet, där en hög arbetslöshet och allt dyrare matpriser sticker i ögonen på sämre bemedlade medborgare som dock attraheras av Erdoğans handlingskraft trots de uppenbara övergreppen på oliktänkande? Eller fruktar en tillräckligt stor del av Turkiet helt enkelt att de oidentifierade konspiratörerna ska vinna?

Eller blir det tvärtom, att oppositionen med stapplande steg finner en styrka i sina olikheter sinsemellan och erbjuder trovärdigare alternativ i takt med att nyligen segrande kommunledningar kan erbjuda nya praktiker?

Med ett utmanande lokalval blir spelplanen tydligare för vad som väntar 2023 när Turkiet planerar att gå till parlaments- och presidentval. Om Erdoğan lyckas manövrera sig till ännu en seger väntar ytterligare år av hårt tryck mot alla former av aktörer som motsätter sig maktkoncentrationen runt presidenten. Om inte kan valet gå till historien som början på slutet på AKP:s maktinnehav.