Uigurerna stötesten i turkisk-kinesiska relationer

”Det är inte längre en hemlighet att mer än en miljon godtyckligt arresterade uiguriska turkar utsätts för tortyr och politisk hjärntvätt i koncentrationsläger och fängelser.” Så löd ett uttalande från Hami Aksoy, talesperson för Turkiets utrikesdepartement, publicerat den 9 februari. Aksoy manade kinesiska ledare att stänga nämnda läger, samt det internationella samfundet och FN:s generalsekreterare att vidta åtgärder för att bringa ett slut på denna ”skam för mänskligheten”.

Uigurerna är ett muslimskt minoritetsfolk som utgör den enskilt största gruppen i Kinas nordvästra provins Xinjiang. Folkgruppen har, i likhet med tibetaner, en lång historia av motstånd mot den kinesiska staten. Efter flera årtionden av eskalerande oroligheter har Peking ökat repressionerna i provinsen. Hösten 2017 uppdagades ett flertal nyetablerade omskolningsläger för muslimska minoritetsgrupper i Xinjiang, framförallt uigurer men även kazaker och kirgizer.

Poliser intar gatorna i provinshuvudstaden Ürümqi under oroligheterna 2009. Foto: Creative Commons

Lägren är en del av en större kampanj mot extremism som bland annat inneburit en kraftigt utökad polisnärvaro och har enligt internationella medier resulterat i att Xinjiang blivit vår tids största polisstat. Kommunistpartiets representant i provinsen, Chen Quanguo, hade tidigare lanserat en liknande politik i det angränsande Tibet.

Under hösten 2018 ökade antalet vittnesmål från tidigare fångar om arbetsläger med starka inslag av hjärntvätt och i vissa fall tortyr. Ledande akademiker och internationella medier har börjat beskriva förtrycket och lägren i termer av kulturellt folkmord och koncentrationsläger. Kina har svarat med att beskriva lägren, vars existens tidigare förnekats, som center för yrkesutbildning och gjort dem officiella genom ändringar i lagstiftningen.

Trots ökad medial uppmärksamhet har få världsledare öppet väckt frågan. I USA:s senat har möjligheten till sanktioner mot Chen och andra ledande kinesiska politiker tagits upp. EU:s utrikeschef Federica Mogherini har även nämnt frågan i Europaparlamentet. Innan det turkiska uttalandet kom hade inget muslimskt land gått ut med ett officiell fördömande av lägren.

Turkiets uttalande är anmärkningsvärt. Kina har på kort tid blivit en viktig partner för Turkiet inom en rad områden, samtidigt som relationerna med EU och USA blivit allt mer ansträngda. Pekings preferens för tyst diplomati är tydlig och allt färre länder är villiga att öppet kritisera grindvakter till världens näst största ekonomi. Kanske hade vi nu annars sett uttalanden från Iran, Irak, Pakistan, Indonesien, med fler, likt deras kritik av Myanmars agerande gentemot den muslimska minoritetsgruppen rohingya.

Huaweireklam i Istanbul. Foto: Kagan Kaya/Shutterstock

Turkisk-kinesiska relationer på uppgång

Turkisk-kinesiska relationer har fram till nyligen varit ringa. Arvet från grundaren Mustafa Kemal Atatürk innebär att republiken Turkiet framför allt har allierat sig med västmakterna, särskilt efter Natomedlemskapet 1952 som beviljades efter Turkiets deltagande i Koreakriget. En meningsfull fördjupning i relationen med Kina skedde först under tidigt 00-tal när regeringen Erdoğan­–Gül gjorde en ansats att stärka det ekonomiska samarbetet. Målet var att etablera en mer mångfacetterad utrikespolitik med fler internationella partner.

Ett genombrott skedde 2010 då de två länderna etablerade en ”strategisk relation”. Samma år blev Turkiet en dialogpartner i Shanghai Cooperation Organisation (SCO), en centralasiatisk säkerhetspolitisk organisation grundad av bland andra Kina och Ryssland. 2013 ska president Recep Tayyip Erdoğan enligt egen utsaga ha “skämtat” med sin ryske kollega Vladimir Putin om att avsluta EU-medlemsförhandlingar för ett medlemskap i SCO. 2016 blev Turkiet en grundande medlem av det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank.

Handeln mellan de två länderna ökade stadigt under samma period. Turkiet har ett handelsunderskott, men mottar allt mer investeringar från Kina under en tid då den totala mängden utländska investeringar i Turkiet sjunker och USA nyligen infört sanktioner. En liknande relation uppvisas inom turismen; medan turister från EU och USA har legat på låga nivåer under Turkiets turbulenta 2010-tal så har kinesiska turister ökat. Peking utropade 2018 till ”Turism i Turkiet-året”.

Särskilt symboltyngd är Turkiets roll i ”Ett bälte, en väg”, president Xi Jinpings internationella prestigeprojekt med målet att genom investeringar och lån kraftigt expandera infrastruktur mellan Kina och Europa, Afrika och Asien. En av de korridorer som etableras går från Kina till västra Turkiet, med en serie delvis nya tåglinjer från Baku i Azerbajdzjan till Istanbul. Kinesiska Costco har även blivit majoritetsägare av Turkiets tredje största hamn Kumport, och Huawei bygger ut Turkiets teleinfrastruktur genom 5G-nät.

Protest mot Kina i Turkiet 2015. Foto: Creative Commons

Det har dock inte varit en linjär utveckling mot allt bättre relationer. 2009 inträffade de omfattande Ürümqi-kravallerna i Xinjiang som möttes av hård repression. Turkiet reagerade starkt – Erdoğan refererade till situationen som “folkmord” och hans handelsminister uppmanade turkar till bojkott av kinesiska varor. 2015 utsattes relationerna för ännu ett prov. Nyheter spreds om ett kinesiskt förbud mot att fasta under ramadan, vilket ledde till omfattande protester i Turkiet och stor medial uppmärksamhet. Vid båda tillfällena blev Kinas publika svar att de ekonomiska relationerna kunde ta skada, varningar till kinesiska turister och påpekande att Turkiet med sina egna ansträngda relationer till den kurdiska minoriteten inte borde uttala sig i frågan.

Särskilt sedan 2015 har Turkiet gjort vissa offentliga eftergifter, bland annat gick styrande politiker ut med rättningar till de anti-kinesiska överdrifter de menade publicerades i turkiska medier, och Erdoğan själv besökte Xinjiang som del av ett statsbesök, en resa med starka propagandistiska undertoner. 2017 valde Turkiet att stämpla organisationen Östturkestans muslimska rörelse som terrororganisation.

Släkt i världens alla hörn

”Vi har släkt i världens alla hörn. Från Balkan till Centralasien, från Krim till Nordafrika. Alla incidenter som sker i varenda region berör oss direkt. Påstående om Kinas tryck på våra syskon i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang rör upp känslor i vår befolkning”, sade Erdoğan i ett tal till utländska ambassadörer 2015.

Marknad i Kashgar i Xinjiangprovinsen. Foto: Epel/Shutterstock

De turkiska språken bildar en av världens primära språkfamiljer. De större språken löper från Sibirien via västra Kina till Anatolien och Balkan. Utöver turkiska inkluderar dessa bland andra azeriska, kazakiska, uzbekiska och uiguriska. De turkiska språken kännetecknas av en relativt hög grad av ömsesidig begriplighet – särskilt inom de närmare besläktade turkiska, azeriska och turkmenska. En talare av Istanbul-turkiska kan dock bara med svårighet förstå enklare fraser av uiguriska.

Pan-turkismen växte fram under Osmanska rikets långsamma sönderfall under sent 1800-tal och bygger på idén om enhet mellan de olika turkisktalande folk som då bebodde Osmanska riket och det ryska kejsardömet. Idéerna formulerades av intellektuella utanför det Osmanska riket och fick fotfäste i Istanbul där de kom att användas i opposition mot ärkefienden Ryssland och de pan-slavistiska strömningar som populariserats där.

Grundandet av Republiken Turkiet innebar ett avbrott för pan-turkismen i Turkiet. Atatürk förespråkade turkisk nationalism inom republikens gränser. Nationalismen som omfattade alla turkiska folk kom att relegeras till den politiska högerkanten och återuppstod på riktigt först vid Sovjetunionens fall med de nya turkiska nationer som grundandes i Centralasien. Vid det här laget hade samhörigheten med de turkiska folken populariserats som en del av den turkiska nationalismen.

Det parti i Turkiet som har hållit fanan högt för pan-turkismen och en bred turkisk nationalism är Nationella aktionspartiet (MHP) och framförallt den nära associerade ungdomsorganisationen Grå vargarna – en extremhögerorganisation med paramilitära inslag som anser sig försvara de turkiska folken och kämpa för ett homogent turkiskt och muslimskt hemland.

Affisch i Istanbul. "Folkmordets namn – Östturkestan". Foto: Adam Sarac

Varför nu?

MHP ingår tillsammans med Erdoğans AKP i den styrande Folkets allians, och sedan samarbetet mellan AKP och Gülenrörelsen avbröts har det ultranationalistiska partiet blivit en viktig allierad och ingick i nämnda allians med AKP inför president- och parlamentsvalen 2018. Flera Turkietbevakare har noterat en förskjutning av AKP:s populism från moderat islamism till en nationalistisk-islamistisk syntes. Delvis på grund alliansen med MHP, men även på grund av en stark opinion för frågan.

Enligt resultatet av en undersökning av Center for American Progress fäste över 80 procent av Turkiets medborgare stor eller relativt stor vikt vid att stödja turkar och dess nära besläktade folk internationellt. Detta folkliga stöd gör sig till känna vid upprepade demonstrationer till stöd för uigurerna. 2015 spillde dessa över i våldsamma angrepp på turister och restauranger som ansågs vara kinesiska.

Turkiet står inför lokalval den 31 mars, mitt i en ekonomisk kris. Liran föll kraftigt under 2018 och inflationen är hög, vilket bland annat lett till stigande matpriser. Ankara och Istanbul, som har kontrollerats av AKP så länge partiet varit aktivt, ligger enligt vissa källor inom oppositionens räckhåll. Folkets allians har dessutom knakat i fogarna efter att MHP hotat att dra sig ur.

President Erdoğan talar inför lokalvalet. Foto: Shutterstock

Vad händer med relationerna?

Turkiet och Kina har under de senaste 20 åren etablerat historiskt starka relationer. Den ständiga stötestenen dem emellan har dock varit uigurerna, och det ser ut att så förbli i den närmsta framtiden. Detta lär förhindra ett närmare strategiskt samarbete och av Ankara eftertraktade diplomatiska framgångar, som ett kinesiskt fördömande av PKK eller stöd i Cypernfrågan.

Kina har reagerat i linje med tidigare kriser genom att protestera och varna för ekonomiska konsekvenser. Den här gången har dessutom kinesiska konsulatet i Izmir stängts ner, även om det verkar ha varit planerat sedan tidigare. En fortsatt eskalering av den diplomatiska krisen tycks inte trolig. De två länderna är båda i känsliga lägen där de inte behöver mer extern instabilitet. Båda lider av en allt svagare ekonomi, förvärrad av försämrade relationer med USA. Kina har ett politiskt känsligt år framför sig, med 30-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg bland andra tunga årsdagar. Turkiet å sin sida överväger att fördjupa sin inblandning i Syrien vilket kan förvärra PKK-konflikten.

Bortom den inhemska dimensionen kan man notera att Turkiet under AKP:s ledning har haft ambitioner att utöka sitt internationella inflytande. Utöver relationerna med västmakterna inom Nato samt Kina inom sitt strategiska samarbete har man regionala anspråk på ledarskap dels i delar av Centralasien, dels i den muslimska världen. Uigurfrågan är ett exempel på när olika lager av relationer har visat sig delvis inkompatibla.