Maktfullkomlighet skapar valdramatik i Bolivia

Den 20 oktober gick Bolivia till president- och kongressval efter att president Evo Morales suttit vid makten i nästan 14 år. Händelserna i anslutning till valet har varit mycket omtumlande för Bolivia. När det första preliminära valresultatet presenterades av landets valdomstol några timmar efter att vallokalerna stängt pekade siffrorna på att Morales skulle tvingas till en andra valomgång. Med 83 procent av rösterna räknade ledde Morales med 45 procent av rösterna, mot 38 procent för den främsta motståndaren Carlos Mesa.

Vidare visade det preliminära resultatet att Morales parti MAS skulle förlora sin betryggande två tredjedelars majoritet i den bolivianska kongressen, men fortfarande troligen behålla en kongressmajoritet.

Carlos Mesa, som är historiker och journalist, var tidigare vicepresident under den ifrågasatte presidenten Gonzáalo Sánchez de Lozada , som tvingades avgå 2003. Mesa blev då interimspresident, men tvingades även han att avgå 2005. Istället valdes samma år Evo Morales, före detta ledare för Bolivias kokaodlare och landets förste president som tillhör ursprungsfolken, med en betryggande 54-procentig majoritet bakom sig.

Evo Morales. Foto: Creative Commons

De första preliminära valresultaten samma kväll tolkades av många som att Morales inte skulle vinna i en första omgång där det krävs 50 procent av rösterna, eller minst 40 procent och en marginal på mer än 10 procentenheter över kandidaten på andra plats. Valdomstolen stoppade då den fortsatta preliminära sammanräkningen under mer än ett dygn utan någon trovärdig förklaring. Samtidigt förklarade Evo Morales provocerande under en presskonferens på valkvällen att han redan vunnit valet och att hans parti MAS skulle behålla sin absoluta majoritet i den bolivianska kongressen.

När valdomstolen sedan återupptog den preliminära rösträkningen dagen efter och publicerade resultat med 96 procent av rösterna preliminärt räknade hade skillnaden mellan Morales och Mesa vuxit till 10,2 procentenheter, vilket således innebär att en andra valomgång inte krävs. Detta blev startskottet för omfattande folkliga protester och andra oroligheter som sedan fortsatt.

Förtroendet för valdomstolen var redan tidigare starkt ifrågasatt eftersom den tillsatts av MAS genom sin två tredjedelsmajoritet i kongressen. Flera ledamöter har tidigare avgått i protest mot regeringens styrning av dess arbete. Förtroendet sjönk nu ytterligare och valfusk blev en allmän anklagelse. Flera av de regionala sammanräkningskontoren brändes ner, vägblockader upprättades och generalstrejk inledes i flera departement.

Efter fyra dagar var valdomstolen klar med sin definitiva sammanräkning. I presidentvalet hade nu Morales fått 47,1 och Mesa 36,5 procent, en skillnad med 10,6 procentenheter, vilket innebar att Morales vunnit definitivt i den första omgången. De internationella valobservatörerna från OAS (Organisation of American States) och EU, som regeringen godkänt, uppmanade regeringen att godkänna en andra valomgång trots att detta inte krävs av landets konstitution. Man hänvisade till den ifrågasatta rösträkningen. Vice ordförande i valdomstolen meddelade samtidigt sin avgång, med hänvisning till att han inte stod bakom stoppet av sammanräkningen.

Carlos Mesa. Foto: Inter-American Dialogue/Creative Commons

Samtidigt redovisades i ett TV-program en trovärdig och omfattande analys gjord av flera dataanalytiker knutna till det statliga universitetet UMSA som visade att ett flertal förändringar skett i de lokala protokollen över valresultat, totalt över 1 800, som bekräftade de utbredda misstankarna om valfusk och som valdomstolen inte kunde förklara. Morales uppmanade samtidigt sina sympatisörer att försvara hans som han tyckte rättmätiga valvinst och anklagade oppositionen för försök till statskupp, vilket ökade polariseringen ytterligare.

Valdramatiken och det mycket låga förtroendet för den officiella valmyndigheten förklaras av att landets nya konstitution från 2009 klart säger att landets president bara kan omväljas en gång (se faktaruta).

Fortfarande föreligger inte slutet på detta valdrama. Omfattande demonstrationer, sammanstötningar mellan sympatisörer för MAS och oppositionen samt anklagelser om överdrivet våld från ordningsmakten förekommer dagligen i stort sett i alla delar av landet. En överenskommelse har nåtts som innebär att OAS ska göra en omfattande revision av valresultaten. Beroende på den slutliga omfattningen av avvikelserna i valresultaten och vilka kandidater det gynnat står sedan regeringen och oppositionen inför den mycket stora utmaningen att hitta en lösning som båda parter kan acceptera. 

Oberoende av om det slutliga valresultatet för Morales slutar på 47 procent eller ej så är det ingen tvekan om att röstetalet är avsevärt sämre än de mycket höga valresultat som han fått ända sedan han tillträdde 2006 och som pendlat mellan 54 och 64 procent. Röstetalen beror dels på stödet för Morales ursprungliga politik, dels på hans härkomst: i Bolivia tillhör ungefär hälften av invånarna ursprungsbefolkningen som har utsatts för ett omfattande förtryck under århundranden. Flera av de genomförda reformerna garanterar urfolkens rättigheter och värdighet för vilket han också har fått ett omfattande internationellt erkännande.

Anhängare till president Evo Morales demonstrerar i La Paz den 5 november. Foto: Juan Karita/AP

Att Morales har haft och fortfarande har ett omfattande folkligt stöd är uppenbart. En mycket viktig förklaring till detta är den snabba och stabila ekonomiska tillväxt som den bolivianska ekonomin haft under alla de snart 14 år som han suttit vid makten. Tillväxten bygger i allt väsentligt på de höga råvarupriser som rått för landets främsta exportvaror, naturgas och metaller, som står för nästan 70 procent av exportintäkterna. Föregående år var tillväxten hela 4,2 procent, den högsta siffran i hela Latinamerika, vars genomsnitt då slutade på blygsamma 1,2 procent.

Den makroekonomiska politiken har varit exemplariskt försiktig och omfattande reserver har byggts upp. Viktiga ingredienser i den ekonomiska politiken har varit en väsentligt ökad beskattning av de privata gasföretagen, intäkter som sedan används för omfattande offentliga investeringar, införandet av ett socialt grundskydd för bland andra pensionärer och barnfamiljer med barn i skolåldern och en omfattande undervisningsreform.

Fattigdomen har minskat avsevärt från cirka 60 procent 2005 till 35 procent 2018 enligt Världsbanksstatistik. Den extremt ojämlika inkomstfördelningen har också förbättrats. Det vanligaste måttet på inkomstfördelning, gini-koefficienten, var 0,60 år 2005 och har minskat till 0,45 år 2016, en av de absolut bästa siffrorna i Latinamerika, världens mest ojämlika kontinent.

Mycket talar för att denna ekonomiska boom nu går mot sitt slut. Råvarupriserna har sjunkit och regeringen har inte lyckats diversifiera ekonomin eller öka dess förädlingsgrad. Exportintäkterna har minskat och importen ökat med ett omfattande handelsunderskott som följd, en effekt som förstärkts av en kraftigt övervärderad valuta. Budgetunderskottet är nu uppe i 8 procent och valutareserven sjunker. Risken är därför stor att regeringen relativt snart tvingas till omfattande justeringar av ekonomin, som också kommer att drabba de folkgrupper som burit upp stödet för Morales.  

Försäljning av kokablad på en marknad i gruvstaden Potosi. Foto: Julie Laurent/Creative Commons

En mycket omdiskuterad del av den bolivianska ekonomin är landets kokaodling. Enligt FN uppskattas den odlade arealen koka idag uppgå till cirka 22 000 hektar. Enbart en mindre del av den odlade kokan används i traditionellt bruk och en icke oväsentlig del av denna koka går till illegal kokaintillverkning. Omfattningen av denna verksamhet är av naturliga skäl okänd men en omfattande handel pågår bland annat med Brasilien. Mycket tyder också på att kokaintressena har ett relativt stort inflytande i den praktiska politiken speciellt med tanke på Morales politiska bakgrund som fackföreningsledare för kokaodlarna.

Att leva enligt moder jords krav, eller Pachamamas (quechua), är en av den bolivianska samhällsförvandlingens ledord. Respekten för naturen har också varit en av processens grundpelare speciellt i den internationella marknadsföringen. Men om man granskar landets förda miljöpolitik så framträder en betydligt mera komplicerad bild.

Ungefär hälften av Bolivias yta är en del av Amazonas. En av de viktigaste anledningarna till det avsevärt sämre valresultatet i årets val är de omfattande skogsbränder som drabbat Bolivia de senaste månaderna, främst i regionen Chiquitanía i Santa Cruz-departementet. Över 4 miljoner hektar har brunnit ner varav cirka hälften utgörs av skog. Dessa områden utgör också en del av Amazonas men företeelsen har uppmärksammats betydligt mindre än de omfattande bränderna i Brasilien för några månader sedan.

Skogsmark ödelagd efter bränderna i provinsen Santa Cruz i augusti 2019. Foto: José Salvatierra/Santa Cruz guvenörskansli/AP

Regeringens oförmåga att hantera bränderna och dess ovilja att deklarera nationellt undantagstillstånd har mötts av omfattande kritik i det bolivianska samhället och främst av de direkt drabbade. Anledningarna till de omfattande bränderna är flera men en avgörande faktor är de förflyttningar av höglandsinvånare som skett till detta område och som sedan tilldelats omfattande jordarealer. I Chiquitanía bedrivs traditionellt svedjebruk i stor skala, som tillåtits av regeringen utan begränsningar.

En medveten politik som inte uttalats offentligt av regeringen är att väsentligt utöka avskogningen och därmed  jordbruksarealen och på sikt öka sojaodling och boskapsskötsel för att diversifiera exportinkomsterna. Den politiken har ett naturligt stöd av storjordbruksintressena i landet. Detta kan ha sin relevans utifrån ett ekonomiskt perspektiv men kan i högsta grad ifrågasättas miljöpolitiskt på samma sätt som Jair Bolsonaros Amazonaspolitik i Brasilien har utsatts för en omfattande internationell kritik.

Morales starka politiska ställning under alla år förklaras också av den politiska oppositionens oförmåga att organisera sig och formulera ett trovärdigt politiskt alternativ. Det är ingen hemlighet att Carlos Mesa varit mycket ovillig att ställa upp som motkandidat till Morales och en av hans begränsningar är också att han saknar ett politiskt parti utan enbart har en löst sammansatt valgruppering bakom sig. Mesa har också varit mycket defensiv och försiktig under valkampanjen. Det omfattande stöd han ändå fått ska nog mer ses som ett uttryck för en protest mot Morales maktfullkomlighet än ett aktivt stöd för Mesa.

Polis skjuter tårgasgranater mot demonstranter som protesterar mot omvalet av president Morales. Foto: Juan Karita/AP

Begränsningarna av de mänskliga rättigheterna i Bolivia är vid en första anblick inte uppenbara utan genomförs på ett tämligen sofistikerat sätt av regimen. Ideella organisationers verksamhet kontrolleras av staten enligt en speciell lag som infördes 2013. Deras verksamhet försvåras systematiskt genom en rad olika kontroller och skatterevisioner, som genomförs mot dem för att försvåra eller omöjliggöra  verksamheten.

Någon institutionell presscensur finns inte men oppositionell press utsätts för en systematisk statlig annonsbojkott. De förtalas offentligt av regeringsföreträdare under devisen ”vi är självklart för yttrande- och tryckfrihet men vi kan inte acceptera att tidningar och andra nyhetsmedier far med osanning och baktalar den folkvalda presidenten och hans regering”. Detta leder av naturliga skäl också till en omfattande självcensur.

De kommande ekonomiska svårigheterna och de massiva reaktionerna mot regeringens maktfullkomlighet, manipulationen av konstitutionen och de nyligen genomförda valen talar för att landet nu succesivt träder in i ett nytt politiskt skede. När MAS nu med stor sannolikhet inte längre kommer att ha kvar sin två tredjedelsmajoritet i kongressen kommer det att krävas politiska överenskommelser över partigränserna vid tillsättningen av till exempel en ny valdomstol eller domare i rättsväsendet.

Även om Morales definitivt skulle vinna i den första valomgången eller om han vinner i en andra valomgång, kommer det inträffade att ha skapat en ny politisk realitet som han måste ta hänsyn till i sin fortsatta maktutövning.

Om en andra valomgång istället skulle leda till en seger för Carlos Mesa, som en reaktion på händelser i samband med de nyligen genomförda valen och han lyckas samla oppositionen mot Morales, kommer Mesa att ställas inför mycket stora politiska utmaningar. Han måste inte bara formulera en alternativ regeringspolitik som har stöd av de andra politiska oppositionspartierna vilket inte har skett hittills, utan dessutom få stöd för denna  i en kongress där han med stor sannolikhet inte kommer att ha politisk majoritet.

Majoriteten av bolivianerna stödjer samtidigt  de grundläggande förändringar som Morales åstadkommit och konststycket för Mesa blir då att samla en opposition som åtminstone delvis fortfarande är motståndare till denna samhällsförändring.

Uppdatering 2019-11-10: Sedan artikeln publicerades har president Evo Morales meddelat att han kommer att utlysa ett nytt val. Detta sedan den amerikanska samarbetsorganisationen OAS funnit klara tecken på oegentligheter vid valet den 20 oktober. En ny valdomstol kommer också att utses av parlamentet, enligt Morales.

Serare meddelade Evo Morales i tv att han avgår. Detta efter att också militärens högste ledare krävt presidentens avgång.