Sánchez omfamnar vänstern – men Katalonien avgör

Söndagen den 10:e november hölls det fjärde parlamentsvalet på lika många år i Spanien. Landet har plågats av politisk instabilitet och handlingsförlamade regeringar med anledning av den djupa ekonomiska krisen för ett par år sedan och på sista tiden av den alltmer komplicerade situationen i Katalonien. Förhandlingarna mellan socialdemokratiska PSOE och vänsteralliansen Unidas Podemos bröt samman under sommaren på grund av vad som utmålades av bägge parter såsom oöverkomliga motsättningar och detta föranledde nyvalet nu i november.

PSOE blev på nytt största parti (partiet tappade dock tre mandat) men varken vänster- eller högerblocket når egen majoritet. Även om högerpartiet Partido Popular (PP) återhämtade sig något jämfört med det katastrofalt dåliga resultatet i våras är den stora nyheten att det högernationalistiska Vox gick kraftigt framåt och fördubblade sina mandat. Högerliberala Ciudadanos erhöll enbart tio mandat och partiledaren Albert Rivera meddelade snabbt att han avgår.

Vid första anblicken kan tyckas att det politiska läget ser lika låst ut som innan valet och det måste därför ha kommit som en överraskning för de flesta när ledarna för PSOE och Unidas Podemos, Pedro Sánchez och Pablo Iglesias, två dagar efter valet meddelade att partierna hade kommit överens om att försöka bilda en koalitionsregering med tydlig progressiv agenda. Sánchez och Iglesias förenades i en symbolisk omfamning när de presenterade överenskommelsen, efter månader av mycket hårda ordväxlingar dem emellan. Om Sánchez och Iglesias lyckas få stöd i parlamentet kommer de att gå till historien som den första koalitionsregeringen i Spanien sedan demokratins återinförande på 1970-talet.

Premiärminister Pedro Sánchez i parlamentet med biträdande premiärminister Carmen Calvo. Foto: La Moncloa–El Gobierno de España/Creative Commons

Varför var det möjligt att komma överens nu när det inte var det för ett halvår sedan? En anledning är nog att både PSOE och Unidas Podemos bedömer att de måste försöka få en regering på plats snabbt för att undvika att förlora ännu fler röster vid ett eventuellt nyval. PSOE bedömer möjligen också att partiet antagligen skulle förlora mer politiskt på att försöka få till stånd ett blocköverskridande samarbete med PP eller Ciudadanos. Ciudadanos är därtill så pass försvagat i nuläget att det ändå inte skulle räcka att göra upp med dem.

Men PSOE och Unidas Podemos har å andra sidan inte heller tillräckligt med mandat utan måste förlita sig på parlamentariskt stöd från en rad mindre partier med en rad olika regionala profiler och agendor, bland annat det konservativa baskiska Euzko Alderdi Jeltzalea-Partido Nacionalista Vasco (EAJ-PNV).

Mycket tyder dock på att avgörandet kommer att ligga hos något av de katalanska partierna som är representerade i det spanska parlamentet. Vänsterpartiet Esquerra Republicana de Catalunya (ERC), som förespråkar katalansk självständighet, skulle möjligen kunna släppa fram regeringen Sánchez-Iglesias genom att lägga ned sina röster. Detta var något som ERC gjorde i somras men då räckte det inte till för att släppa fram Sánchez.

Nu låter dock ERC förstå att det inte kommer att ge bort sina röster så lätt. Partiet menar att läget har förändrats då flera separatistledare, inte minst ERC:s partiledare Oriol Junqueras, har dömts till långa fängelsestraff, bland annat på grund av inblandning i organiseringen av den olagliga folkomröstningen om Kataloniens självständighet i oktober 2017.

Katalanska separatister blockerade dagarna efter valet motorvägen mot Frankrike utanför Girona i nordöstra Spanien. Foto: Emilio Morenatti/AP

I nuläget verkar det svårt för ERC att släppa fram Sánchez-Iglesias i och med att överenskommelsen som ligger till grund för den tilltänkta koalitionsregeringen anger att man vill försöka hitta lösningar för Katalonien men att dessa måste komma till stånd inom ramen för Spaniens konstitution. Överenskommelsen anger också att man ser problemen i Katalonien främst som en konflikt inom Katalonien.

Detta ger vid handen att man inte skulle kunna förhandla om möjligheterna att anordna en folkomröstning om katalansk självständighet samt att man inte erkänner att det råder en konflikt mellan Katalonien och Spanien. Dessa två ståndpunkter är mycket svårsmälta för ERC, som i vilket fall som helst skulle få det hett om öronen på hemmaplan i Katalonien om partiet släppte fram Sánchez-Iglesias. Övriga partier som stödjer självständighet för Katalonien, Junts per Catalunya (JxCat) och Candidatura d’Unitat Popular (CUP), skulle säkerligen beskylla ERC för att svika självständighetskampen.

Det alltmer uppskruvade läget i Katalonien med flera våldsamma protester och sammandrabbningar gör det också mycket svårt att sia om hur partierna kommer att agera. Men ERC har åtminstone gått med på att tala med PSOE om saken så helt uteslutet är det inte att de skulle kunna komma överens.

Det väntar hur som helst tuffa förhandlingar för att en regering i Spanien ska komma på plats. Om Sánchez och Iglesias skulle lyckas blir de som sagt historiska. Men även om de skulle misslyckas har det senaste valet i Spanien redan inneburit stora förändringar. Att högernationalistiska Vox nu är tredje största parti medför att ”det spanska undantaget” inte längre gäller, det vill säga att Spanien länge var det enda större landet i södra Europa utan något framgångsrikt högerextremt parti.

Det ligger nära till hands att tro att det traditionella högerpartiet PP kommer anpassa sin politik i syfte att inte tappa fler väljare till Vox och det skulle i sin tur göra det ännu svårare att få till stånd blocköverskridande kompromisser i spansk politik.

Kistan med den forne diktatorn Francos kvarlevor förs till den nya gravplatsen på kyrkogården Mingorrubio norr om Madrid. Foto: Bernat Armangue/AP

Det är svårt att inte slås av den nästan kusliga historiska ironin i att bara några veckor efter det att kvarlevorna efter Spaniens forne diktator, Francisco Franco, flyttades från sin monumentala begravningsplats el Valle de los Caídos (de fallnas dal), som ett led i PSOE:s strävan att göra upp med arvet efter Spaniens diktatur, så erhåller Vox sin hittills största politiska framgång med en högernationalistisk retorik som i grunden vilar på ett löfte om att göra upp med det ”vänster-liberala etablissemanget” som av partiet anses ha fördärvat Spanien. Bortom frågan om regeringsbildningen har detta val på allvar väckt frågan om framtiden för det nuvarande politiska systemet och i förlängningen synen på vad för typ av land Spanien är och vill vara.