Det är metod i den syriska galenskapen

Under den gångna månaden har rivaliserande makter stormat in för att fylla det tomrum i norra Syrien som just övergivits av USA, under det att president Donald Trump nästan dagligen ändrade sin strategi genom nya utspel på Twitter. Men med facit i hand är det ändå inte våldet och förvirringen som framträder starkast. Genom villervallan kan man nämligen också skönja konturen av en lika diskret som viktig samordning.

Ta Ryssland och Turkiet som exempel. Trots att de stödjer skilda sidor i Syriens inbördeskrig – Ryssland backar Bashar el-Assads regering och Turkiet är lierat med de Assadfientliga rebellerna – har de två länderna i själva verket samarbetat nära sedan 2016. Ryske presidenten Vladimir Putins mål har varit att rädda Assad kvar vid makten, medan hans turkiske kollega, Recep Tayyip Erdoğan, har strävat efter att säkra Turkiets sydgräns och driva ut de amerikanskstödda kurdiska styrkorna.

Även denna gång har ryska och turkiska truppmanövrer hakat i varandra lika smidigt som två samverkande kugghjul, under det att Putin och Erdoğan snabbt och effektivt delat upp den syriska gränsen mellan sig utan att stöta samman militärt.

Intressant nog kom även Washingtons förvirrade diplomati i slutändan att underlätta denna synkroniserade rysk-turkiska erövring av territorium som nyss hållits av USA. Däri gömmer sig en antydan, även om den förblir obevisad, om att det kanske inte bara var turkiska och ryska diplomater som skickade kartor fram och tillbaka bakom kulisserna de senaste veckorna. Men som alltid i Syrien fladdrar skeendena förbi som skuggor på väggen – och det är fullt möjligt att vi aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände.

Hur hamnade vi här?

Den 6 oktober meddelade Trump att han nu skulle dra tillbaka sina militära styrkor från den syrisk-turkiska gränsen. Målet var att sätta dem i säkerhet inför ett stundande turkiskt angrepp på den USA-stödda milisrörelsen Syriens demokratiska styrkor (SDF), vars dominerande, kurdiska undergruppering Ankara betraktar som en terroriströrelse.

Turkisk militär vid staden Tell Abjad i norra Syrien den 23 oktober. Foto: Bakr Alkasem/AFP

Erdoğan gjorde verklighet av sina hotelser tre dagar senare. Turkiska specialstyrkor och syrisk-arabiska lydmiliser under Fria syriska arméns flagg gick då in i området mellan gränsstäderna Tell Abjad och Ras el-Ajn. USA och Turkiet hade redan i augusti slutit ett avtal om detta huvudsakligen arabiskbefolkade område, sedan Erdoğan krävt att kurdgerillan skulle tvingas bort från en tre mil djup “säkerhetszon” längs hela gränsen. USA erbjöd istället gemensamma gränspatruller, vilket uppenbarligen inte räckte för att blidka Erdoğan särskilt länge.

De lätt beväpnade miliserna i SDF hade inte mycket att sätta emot det turkiska angreppet sedan amerikanerna hade övergivit dem. I brist på andra alternativ valde gruppens ledare då att sluta ett avtal med Assads regering, framförhandlat med rysk hjälp. Syriska regimstyrkor började omedelbart röra sig mot de delar av gränsen turkarna inte angripit, och intog även posteringar tre mil söder om Tell Abjad och Ras el-Ajn – alltså precis den linje till vilken Erdoğan hade planerat att driva angreppet.

I bakgrunden pågick hela tiden hemliga diplomatiska överläggningar mellan Ryssland och Turkiet, vilket för övrigt varit fallet i flera år.

Det turkiska angreppet drev tiotusentals civila på flykt, och i USA uppstod en svekdebatt där Trump mötte hård kritik även från sina republikanska partivänner för att ha “förrått kurderna”. Den amerikanske presidenten svarade den 14 oktober med att utfärda ekonomiska sanktioner mot Turkiet. Vicepresident Mike Pence skickades till Ankara för att förhandla, och återkom med ett turkiskt löfte om fem dagars eldupphör, vilket skulle ge SDF tid att retirera tre mil söderut från Tell Abjad och Ras el-Ajn. I praktiken gav Penceöverenskommelsen även den syriska armén och dess ryska allierade mer tid att positionera sig runt det område Turkiet angripit, i linje med det avtal de själva slutit med SDF.

När den amerikansk-turkiska tidsfristen löpte ut den 22 oktober hade de kurdiska styrkorna dragit sig tillbaka från Tell Abjad och Ras el-Ajn, helt enligt avtalet, och Turkiet blåste som utlovat av sin militäroffensiv.

Tidigare samma dag hade emellertid Erdoğan och Putin suttit i möte i flera timmar i ryska Sotji, där de verkar ha rett ut detaljerna i ett redan förberett arrangemang. Det memorandum som de två presidenterna till sist enades om visade sig helt enkelt bekräfta den nu fullbordade delningen av Syriens nordöstgräns i zoner kontrollerade av å ena sidan Ankara, å andra sidan Moskva och Damaskus. SDF-milisen beordrades att retirera tre mil även från de delar av gränsen som kontrollerades av ryska och syriska soldater, till områden djupare inne i landet som fortfarande stod under kurdisk kontroll och där en del amerikanska trupper dröjt sig kvar. (SDF har senare accepterat avtalet.)

En karta publicerad av ryska försvarsministeriet visar de nya militära kontrollzonerna i Syrien. Det ljusgula fältet i nordöstra Syrien visar områden under kontroll av det kurddominerade SDF. Den turkiskkontrollerade Tell Abjad/Ras el-Ajn-zonen markeras med snedställda streck i grått. Den streckade linjen 10 km från gränsen visar det område som kommer att övervakas av rysk-turkiska patruller, medan den streckade och prickade linjen 30 km från gränsen visar det område från vilket alla kurdiska gerillastyrkor måste retirera. De bruna (Idlib) och lila (Efrin–Bab) zonerna i nordvästra Syrien övervakas av Turkiet i linje med tidigare rysk-turkisk-iranska avtal. Det ljusblå området i söder (Tanf) kontrolleras av USA.

Så snart mötet med Erdoğan var avklarat lyfte Putin luren och ringde Assad för att informera honom om vad som överenskommits, eller kanske bara för att meddela att allting hade gått planenligt. Enligt Kreml uttryckte Assad “fullständigt stöd” för avtalet.

Följande dag, den 23 oktober, klev så Trump upp på ett podium i Vita huset för att förklara att han, ensam, ansvarade för denna seger och att “ingen annan nation” hade varit inblandad i uppstyckningen av norra Syrien. Den amerikanske presidenten hävde också som förväntat de sanktioner han infört mot Turkiet några dagar tidigare. Trump sade även, mer överraskande, att Förenta staterna inte alls kommer att lämna Syrien, i alla fall inte ännu. Han lovade nämligen att placera ett litet antal soldater “där de har oljan” i nordöstra Syrien, i tillägg till det “lilla fotavtryck” som han redan tidigare lovat att USA ska behålla i den så kallade Tanfenklaven längre söderut.

Trumps beslut att återigen skjuta upp Syrienreträtten är inte så dramatiskt som det kanske låter. Det lär knappast ändra spelets regler, utan kommer på sin höjd förlänga speltiden. Den amerikanska närvaron i Tanf må vara häftigt ifrågasatt, men så länge Washington förblir villigt att bära de oproportionerliga kostnaderna kan man troligen stanna där även på längre sikt. Att stationera en amerikansk ministyrka i vad som återstår av den kurdiskledda enklaven i Syrien framstår däremot som ett fåfängt projekt, med eller utan oljefält. Även om man bortser från de juridiska och logistiska svårigheter ett sådant projekt vore förenat med, skulle det ju kräva att de kurdiska ledarna lägger sina liv i Trumps händer ännu en gång.

Det är naturligtvis möjligt att Washingtons oljefältsplan bara är ett politiskt trick för att stärka SDF:s förhandlingsläge gentemot Damaskus – men annars framstår idén som dödfödd, eller åtminstone synnerligen obegåvad.

Vinnare och förlorare

Trump hävdar att han ansvarar för ett historiskt “genombrott” och att han är oktoberhändelsernas verklige vinnare, trots att han har tvingats backa från sitt mål om att ta hem trupperna från Syrien. Det politiska etablissemanget i Washington och många vanliga amerikaner verkar ha en annan uppfattning, men det bekymrar av allt att döma inte presidenten, som lyckligt fortsätter att sola sig i sitt eget beröm.

Presidenterna Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan diskuterar Syrien i Sotji den 22 oktober. Foto: Kremlin.ru

Det är emellertid inte svårt att hitta verkliga vinnare i denna sjaskiga affär: Erdoğan, Putin och Assad.

Erdoğan har i och för sig inte fått allt han bad om, men kan nöjt stryka översta raden från sin önskelista: Turkiet har både tvingat bort SDF-milisen från sin sydgräns och slagit in en kil i det kurdisk-amerikanska samarbetet. Erdoğans krav på en tremil djup “säkerhetszon” längs hela gränsen uppfylls visserligen bara på pappret, eftersom den syriska regeringen nu återfår större delen av området – men Putin och Assad har ju lovat att kasta ut SDF därifrån också. Och för att citera en annan slug auktoritär ledare: vad spelar det för roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss?

Även Putin har skäl att känna sig nöjd. Med stor diplomatisk fingerfärdighet har han lyckats avstyra en destabiliserande sammandrabbning mellan Erdoğan och Assad i det vakuum som uppstod efter Trumps reträtt, även om de nuvarande arrangemangen knappast kommer att vara för evigt. Moskva och Ankara lär fortsätta brottas om Syriens framtid och andra obehagligheter kan förstås uppkomma framöver. Och ändå: USA är nu på väg att snubbla ut ur bilden helt och hållet, och Ankara och Damaskus har i tysthet återupptagit sina bilaterala kontakter. Syrienkonflikten har aldrig varit närmare en lösning på ryska villkor.

Assad lär, för sin del, vara lika förtjust som Erdoğan över att det USA-understödda kurdstyret har börjat falla samman. Tell Abjad och Ras el-Ajn må ha hamnat i turkisk ägo för stunden, men hans regering har ändå återfått större delen av sin nordöstgräns för första gången sedan 2012. Och även om SDF fortfarande styr ett stort område innanför gränsen, inklusive de omtalade oljekällorna, lär Assad knappast ligga sömnlös över det. Det kurdiska självstyret var svårt nog att upprätthålla innan allt detta hände, och det är nu tveklöst dödsdömt. Assad kan luta sig tillbaka i trygg förvissning om att amerikanerna inte kommer att stanna för evigt och att SDF därför kommer att tvingas knäfalla inför honom förr eller senare.

Kurdiska YPG-soldater i norra Syrien. YPG är en del av milisrörelsen Syriens demokratiska styrkor (SDF). Foto: YPG/Creative Commons

Kvar i röken och dammet på slagfältet står två grupper syrier och räknar sina döda: SDF och deras Turkietstödda fiender i Fria syriska armén. Båda är numera hjälplösa brickor i mäktigare krafters spel och står inför en osäker framtid. Om ryska diplomater lyckas med vad de föresatt sig, nämligen att locka in Ankara i en politisk dialog med Damaskus, kan det mycket väl sluta med att Erdoğan och Assad börjar betrakta dessa uttjänta marionettstyrkor och deras gudsförgätna landfickor som bytesobjekt. För de kurdiska och sunniarabiska milismännen och deras familjer har mardrömmen i så fall bara börjat.

Kaos eller en planerad uppstyckning?

Det är alltså vad som har hänt så långt. Men hur gick det till, och varför?

Genom hela oktoberkrisen gjorde de inblandade min av att detta var första gången de funderat över hur man skulle lösa ut den våldsamma hela-havet-stormar-lek som satts igång av Turkiets intervention. Det är svårt att tro.

Betraktat i backspegeln är det tvärtom slående hur friktionsfritt de turkiska, ryska, amerikanska och syriska initiativen gled samman, och hur de gemensamt formade ett slutligt utfall istället för att kaotiskt krocka med varandra och bryta samman.

För att ta det en gång till: i samma ögonblick som turkiska förband stormar in i Tell Abjad/Ras el-Ajn-området och tvingar SDF att kasta sig för Assads fötter, börjar Damaskus och Moskva placera ut sina soldater längs resten av gränsen, utan att möta minsta tecken på turkiskt motstånd. USA trollar sedan fram ett fem dagar långt vapenstillestånd för att låta de kurdiska styrkorna retirera från den arabiskbefolkade region Erdoğan är ute efter, vilket även ger de syrisk-ryska trupperna tid att nå kurdiskbefolkade delar av gränsen. Och till sist, samma dag som USA:s femdagarsfrist löpte ut, sammanträder Erdoğan och Putin för att formalisera de nya kontrollzoner som uppstått.

Trumps osammanhängande skryt ger inte precis stöd till tanken att han skulle vara någon machiavellisk mästerkonspiratör. Och även om Penceplanen passade perfekt in i det pussel som lades av Putin och Erdoğan, förblir det oklart i vilken mån den amerikanska statsledningen kan tänkas ha förutspått, bifallit, eller påverkat rivalernas agerande.

Att Ryssland och Turkiet stod i nära förbund med varandra tycks däremot uppenbart, och vi kan i så fall kallt utgå från att Assad hölls underrättad av Kreml. Det fanns säkert svåra frågor kvar att avgöra, och utan tvekan förekom en hel del hård byteshandel i sista minuten. Kanske blir exempelvis Erdoğan nu tvungen att betala för sina vinster i nordöst genom att ge grönt ljus åt en syrisk arméoffensiv mot det turkiskbeskyddade Idlib i nordväst? Föreställningen att norra Syriens uppstyckning skulle ha skett genom ren improvisation och slump är hur som helst så långsökt att om du verkligen tror på den saken—ja, då har jag en prima pontonbro över Eufrat som jag skulle vilja sälja till dig.