Kriser det normala i oförutsägbart Argentina

Argentinas president Mauricio Macri har den senaste tiden i närmast andfådd rytm och med den Obamainspirerade devisen ”Jo, vi kan!” rest runt landet för att inviga broar, vägar, skolor och andra offentliga projekt. En sista ansträngning inför presidentvalet den 27 oktober.

Men hans odds är dåliga. I primärvalet i augusti, som i år i praktiken blev som en stor opinionsundersökning, fick Mauricio Macri nästan 20 procentenheter färre röster än hans medtävlare Alberto Fernández. Hade det istället varit förra presidenten Cristina Fernández de Kirchner som varit motståndare, vilket alla, också Macri själv, räknat med skulle siffrorna ha sett annorlunda ut. Men Cristina Fernández de Kirchner undvek ett nederlag genom att, i vad många beskriver som ett politiskt genidrag, överraskande utse Alberto Fernández till presidentkandidat.Själv intog hon den mer modesta rollen som vicepresidentkandidat.

Många tror att det är en manöver för att dölja att det, trots allt, är hon som håller i trådarna.  Men Alberto Fernández är ingen marionettdocka. Även om han varit regeringschef under både Cristina och hennes (nu döde) make Néstor Kirchner, så har han alltid markerat självständighet. När han, efter bara några månader, lämnade Cristina Fernández de Kirchners första regering blev han samtidigt en av hennes hårdaste kritiker. En del inom kirchnerismen betraktar honom därför som förrädare.

Alberto Fernández. Foto: Matias Baglietto/Shutterstock

Alberto Fernández uppfattas allmänt som pragmatiker, mer socialdemokrat än traditionell peronist.  Han har dessutom visat stor förhandlingskapacitet och förmåga att skapa konsensus – närmast en antites till paret Kirchners polariserande politiska stil, inspirerad av den argentinske filosofen Ernesto Laclaus och hans belgiska hustru Chantall Mouffes teorier om polarisering som avgörande verktyg för att uppnå kulturell och politisk hegemoni.

Alberto Fernández pragmatism har redan gjort att han lyckats med konststycket att ena den svårt splittrade peronistiska rörelsen, ett avgörande skäl till hans framgång i primärvalet. Samtidigt hävdar en del att den kampanj han nu driver syftar till att visa att han på flera sätt egentligen står närmare Macri än Cristina Fernández de Kirchner.

Att Alberto Fernández vill avgränsa sig från henne är inte svårt att förstå. Det pågår uppemot ett dussin rättsprocesser mot den före detta presidenten för olika former av korruption. Själv avfärdar hon det hela som politisk förföljelse. Och att hennes nyligen publicerade självbiografi Sinceramente (Uppriktigt) på kort tid har sålt över 300 000 exemplar antyder att många argentinare delar hennes uppfattning.

Cristina Fernández de Kirchner. Foto: Federico Rotter/Shutterstock

Misstron mot det argentinska rättsväsendet är också utbrett och välgrundat. Men samtidigt brukar samma rättsväsende lyftas fram som ett positivt exempel, inte minst när det gäller försvaret av mänskliga rättigheter. Det är en tradition som föddes ur rättegångarna mot de nio juntamedlemmarna från militärdiktaturen, strax efter demokratins återupprättande 1983.

Men ”både och” är en gammal argentinsk specialitet – tangons spänning mellan ”hustrun” och ”den andra” går igen i hela samhället. Och anklagelserna mot Cristina Fernández de Kirchner är inte tagna ur luften. Till stor del baseras de på vittnesmål från ett dussintal tidigare nära medarbetare som beslutat samarbeta med rättsväsendet.

Här förekommer också detaljer som skulle kunna vara hämtade från den dynamiska argentinska filmindustrin. Som till exempel upptäckten av en miljon dollar i sedlar i hennes dotter Florencias bankfack. Eller chauffören Oscar Centeno som förde noggranna anteckningar i åtta dagböcker om resor då han transporterade väskor med pengar på order av sin chef på planeringsministeriet, som hade hand om inkasseringen av mutor från företag som deltog i offentliga upphandlingar.

Men det mest hisnande exemplet är nog ändå fallet med den tidigare ministern José López som mitt i natten upptäcktes i färd med att kasta säckar fullpackade med dollarsedlar över muren till ett nunnekloster där abbedissan tog emot och gömde dem.

President Mauricio Macri. Foto: Alexandr Vorobev/Shutterstock

Att politiken i Argentina är oförutsägbar med surrealistiska inslag är inget nytt, snarare banal truism. Och att den pendlar fram och tillbaka över avgrunder av ekonomiska kriser är normalt. Argentina har rekord i Latinamerika på recessioner de senaste 50 åren. Att de som tänker rösta på Alberto Fernández, enligt opinionsmätningarna, gör det för att de vill ha en bättre ekonomisk situation är därför inget konstigt. Så var det också när Mauricio Macri kom till makten för fyra år sen.

När Macri valdes lovade han att förvandla Argentina till ett ”normalt” land med en ”normal” ekonomi med stabil valutakurs och utan inflation. Att få slut på inflationen är, hävdade han då, ”det enklaste som finns”. Och växlingskursen mellan peso och dollar som alltid har fungerat som en viktig politisk aktör i Argentina skulle lika enkelt reduceras till en ren teknikalitet.

Macri lovade också att bekämpa fattigdomen och göra slut på hungern. Problemet, förklarade han, var ”arvet” efter Cristina Fernández de Kirchner som med sina subventioner, begränsningar att köpa dollar (med påföljande svart marknad) och allmänt företagsfientliga klimat försvårade hans försök till ”normalisering”.

Och trots alla löften misslyckades ”normaliseringen”. Idag säger Alberto Fernández att hans stora problem när han, enligt alla kalkyler, tar över presidentmakten, är ”arvet” efter Macri: inflation, dyr dollar, valutaflykt, arbetslöshet, växande fattigdom – alla de problem som Macri skulle lösa.

Cristina Fernández de Kirchner tog under sin regering det originella greppet att helt sluta mäta fattigdomen statistiskt, som om det skulle göra att den försvann. Att manipulera statistiken var ett genomgående drag i hennes regering – ett sätt att anpassa verkligheten till retoriken. Macri har agerat tvärtom; en trovärdig statistik är en av de positiva förändringar som han genomfört. Men de senaste mätningarna visar att idag är 35,4 procent av argentinarna fattiga. Det innebär nära 16 miljoner människor, av dem drygt hälften barn. Fler än kanske någonsin tidigare.

Valutakontor i Buenos Aires. Den argentinska peson har tappa mycket gentemot dollarn det senaste året. Foto: Antonio Salaverry/Shutterstock

Det ”arv” president Macri lämnar efter sig är i själva verket värre än det han fick ta emot efter Cristina Fernández de Kirchner – inte bara när det gäller fattigdom, utan också inflation, valutans värde och ekonomisk tillväxt. Macris misslyckande beror inte, vilket man skulle kunna tro, framför allt på mobiliseringar och protester från peronistiska fackföreningar som saboterat hans politik, utan på ”marknadens” skepsis. IMF, som gav Macri ett av de största stödpaketen i sin historia, har till och med beslutat att hålla inne med de sista låneutbetalningarna helt enkelt därför att regeringens ekonomiska politik inte fungerar. Och det trots att Macri knutit några av Argentinas främsta experter till sin regering.

Men att styra ett företag, vilket Macri gjort hela sitt liv, eller en fotbollsklubb, vilken han också kan – han var president i Boca Juniors under många åt – är inte samma sak som att styra ett land. Framför allt inte ett land med en sådan ”egocentrisk” politisk kultur som Argentina. Istället för att förvandlas till ett ”normalt” land har Argentina, under Macri, fortsatt att vara samma extremt oförutsägbara land som alltid. Om än med pålitlig statistik.

En framgång kan ändå Macri peka på. Av allt att döma kommer han att sitta hela sin mandatperiod vilket gör honom till den ende icke-peronistiska president, efter demokratins återkomst 1983, som gjort det. Raúl Alfonsín och Fernando de la Rúa från det traditionella Radikalpartiet lämnade presidentposten innan deras mandat var över. Alfonsín valde att i förtid lämna över makten till peronisten Carlos Menem för att få slut på de peronistiska fackens strejkvåg och Fernando de la Rúa tvingades bort under det folkliga uppror som utlösts av el corralito – den ekonomiska katastrof som följde på sammanbrottet av systemet med pariteten mellan peso och dollar och som bland annat innebar att argentinarna inte kunde komma åt sina sparkonton. El corralito födde också den legendariska parollen Que se vayan todos! (Bort med varenda en).

Calle Florida, populär shoppinggata för turister i centrala Buenos Aires. Foto: Antonio Salaverry/Shutterstock

Alberto Fernández utmaningar är i stort sett desamma som Mauricio Macri stod inför när han valdes. Men att han har praktiskt taget hela den peronistiska rörelsen bakom sig kan ge honom bättre möjligheter än de Macri hade. 

Peronismen har alltid varit en rörelse med flera motsägelsefulla tendenser – allt från ren fascism till revolutionär marxism. Juan Peróns tio första år vid makten 1945–1955 lade grunden till en mytbildning som fortfarande lever – ett slags kollektivt minne av en tid när man vågade tro på framtiden, men som 1973, efter Peróns återkomst från sin 20-åriga exil, mer var anledning till konflikter än till enighet.

Efter demokratins återkomst har peronismen rört sig mellan Carlos Menems radikala nyliberalism och paret Kirchners komplexa populism gränsande till Hugo Chávez ”socialism för det 21:a århundradet”. Alberto Fernández representerar en betydligt mer pragmatisk peronism. Han sitter vare sig fast i myten om Perón eller i peronismens dogmer. ”Väljarna”, har han sagt, ”kommer att rösta på den de hatar minst”. En rått realistisk men inte särskilt uppmuntrande beskrivning av det argentinska samhällsklimatet. I samma anda som författaren Jorge Luis Borges, som sade: ”Det är inte kärleken som håller oss samman, utan fasan.”

Det mesta tyder på att den argentinarna minst hatar idag är Alberto Fernández. Mauricio Macris intensiva turnerande under parollen ”Jo, vi kan!” lär knappast kunna ändra på det. Å andra sidan: i det oförutsägbara Argentina är allt möjligt.