Kurdiska självstyrets tur att knuffas ut från spelplanen

Det turkiska beslutet att militärt gå in i nordöstra Syrien den 9 oktober följer på sätt och vis en röd tråd i händelseutvecklingen sedan Rysslands intervention i Syrien 2015. De parter på den syriska spelplanen som inte har Rysslands, Irans eller Turkiets uppbackning knuffas ut. Denna gång ser det ut att vara det kurdiska självstyrets tur.

Kurderna utgör omkring 10­–11 procent av befolkningen i Syrien och är därmed den största minoritetsgruppen i landet. Kurderna är i en befolkningsmajoritet i tre städer: Afrin, Kobani, och Qamishly (Qamishlo på kurdiska). I staden al-Hasaka utgör kurderna ungefär 45 procent av befolkningen. Mellan nämnda städer lever ett lapptäcke av olika folkgrupper som araber, assyrier, syrianer och armenier.

Till skillnad från landskapet i norra Irak har den platta terrängen där de syriska kurderna lever inte erbjudit gynnsamma förutsättningar för en långvarig motståndskamp. Det har bidragit till att kurdernas politiska organisering har utvecklats senare än i Irak.

De två inflytelserikaste kurdiska falangerna är Demokratiska enhetspartiet (PYD) och Kurdiska nationella rådet (KNC). PYD bildades 2003 av anhängare till Kurdiska arbetarpartiet (PKK). KNC bildades 2011 av runt 15 olika partier, varav några hade bildats några årtionden dessförinnan.[1] Dessa falanger är splittrade i synen på den syriska regimen. KNC ingår i den syriska oppositionen och stöds av Regionen Kurdistan i Irak samt har uppbackning av Turkiet.

Kurdiska nyåret firas i Qamishly 2013. Foto: Shutterstock

Till följd av att IS tappat terräng har det kurdiska självstyrets geografiska utsträckning vuxit till en tredjedel av Syrien som inkluderar viktiga naturresurser som olja och gas. Man skulle kunna hävda att storleken på detta landområde inte står i proportion till den kurdiska befolkningsgruppens demografiska spridning i landet som är koncentrerad till en smal remsa längs den syrisk-turkiska gränsen.

Modellen med självstyrande enklaver är ett resultat av det maktvakuum som skapades då regimstyrkor lämnade området 2012. Om denna modell skulle antas av andra nationella minoriteter såsom druser och alawiter skulle nationalstaten upplösas och det skulle ytterligare försvåra en eventuell fredsprocess vars grundläggande principer är Syriens territoriella enhet och en framförhandlad lösning.

PYD har i praktiken kommit att monopolisera makten i regionen. Den syriska armén valde 2012 att lämna över kontrollen över nordöstra Syrien till PYD för att kunna koncentrera försvaret av kärnintressen runt Damaskus och Medelhavsområdet. För att symboliskt markera att arméns tillbakadragande var taktiskt motiverat behöll den i samförstånd med PYD några kontor tillhörande säkerhetstjänsten i Qamishly och al-Hasaka, samt en armébas. Regimen och PYD ingick även ett tyst samförstånd att inte angripa varandra. 2014 deklarerade PYD ensidigt upprättandet av ett självstyre bestående av tre kantoner i nordöstra Syrien som kallades Rojava yê Kurdistan (Västra Kurdistan).

Beslutet innebar en splittring mellan PYD och KNC. KNC var motståndare till beslutet med motiveringen att PYD monopoliserade den kurdiska rösten. KNC menade att kurdiska rättigheter bäst säkras inom ramen av en framförhandlad syrisk konstitution och inte av unilaterala deklarationer. [2] [3]

Turkiskt pansar vid gränsen till Syrien i januari 2018. Foto: Shutterstock

Inrättandet av självstyret kan tolkas som ett försök att fastställa utgångsläget för vidare förhandlingar i vilket PYD etablerar sig som en tredje maktfaktor mellan regimen och oppositionen. Två år senare ändrades namnet på självstyret till ”Demokratiska federationen i norra Syrien.” Den nya benämningen är en eftergift till kritiken mot användandet av den icke-erkända termen Västra Kurdistan.

PYD:s vägval att inte ta ställning för regimen eller oppositionen har gjort dem sårbara i synnerhet då den syriska spelplanen har kommit att domineras av Ryssland, Turkiet och Iran som står på olika sidor i konflikten. Onekligen var Syriens demokratiska styrkor (SDF) som PYD organiserade en synnerligen viktig och pålitlig allierad i kampen mot IS. Däremot har varken USA eller någon annat land utställt löften om politiskt erkännande för självstyret. Under en pressträff den 17 mars 2016 kommenterade talespersonen för det amerikanska utrikesdepartementet som då stod under Obama-administrationen frågan med följande ord:
“We don’t support – I’ll say it again. We don’t support self-rule, self – semi-autonomous zones inside Syria. We just don’t.”

Den nordöstra regionen är Syriens kornbod. I regionen finns gas- och oljekällor samt sötvattenreserver. Dessa resurser tillhör hela landet och befolkningen och inte ett självutnämnt styre. Regionens politiska status är omstridd sedan den syriska armén lämnade området 2012. PYD anses av de flesta analytiker vara en utlöpare av PKK  som den turkiska staten har varit i konflikt med i 35 år. PYD beskrivs av det federala tyska författningsskyddet i en publikation 2018 som en syrisk underordnad organisation till PKK.[4] Hur nära de operativa relationerna är idag mellan PKK och PYD är svårt att säga.

Uppenbarligen har PKK gjort ett ideologiskt avtryck på PYD som anammat PKK:s ideologi av "demokratisk självadministration." I varje del av självstyrets organisationer finns det en kadro (från arabiskans Qader som betyder expert, sakkunnig) som är en partiperson som får sina instruktioner direkt från PKK och som har sista ordet i alla beslut. Samtliga dessa kadro är enligt personer med insyn i området kurder från Turkiet.

Flagga med PKK-ledaren Abdullah Öcalans porträtt vid en demonstration utanför den turkiska ambassaden i Aten. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Turkiet glömmer inte att den syriska regimen gav skydd åt PKK:s ledare Abdullah Öcalan innan han tvingades lämna landet 1998 efter ett turkiskt hot om invasion. Vidare är PKK upptaget på USA:s och EU:s terrorlista. Ur ett turkiskt perspektiv innebär det att PKK indirekt leder ett självstyre några mil från Turkiets södra gräns samt kontrollerar viktiga nationella naturresurser och handelsvägar till Irak.

Turkiet ser denna utveckling som ett hot mot dess nationella säkerhet eftersom det i förlängningen kan bli en modell för en liknande utveckling i Turkiet. Samtidigt har PYD inte attackerat Turkiet och det gör att Turkiets åberopande av självförsvarsrätten i artikel 51 i FN-stadgan inte håller.

Kurderna har genom den moderna syriska historien varit en förföljd grupp. Kurdisk mark har beslagtagits i arabnationalismens namn, det kurdiska språket har inte erkänts och stora grupper har inte beviljats medborgarskap. Den politiska statusen i området är omstridd och den kurdiska rösten är splittrad i synen på dess politiska framtid.

Kombinationen av områdets omstridda status, kurdernas nationella strävande samt inte minst den påstådda kopplingen mellan PYD och PKK ger en bakgrund till den folkrättsvidriga turkiska militära interventionen. Det vilar ett tungt ansvar på Turkiet att inte förändra den demografiska balansen i området samt att visa återhållsamhet och skydda civila.

Noter:

[1] John Caves, ”Syrian Kurds and the Democratic Union Party,” Institute for the study of war, december 6, 2012.
[2] https://www.al-monitor.com/pulse/originals/2016/04/syria-kurds-federalism-regime-opposition-rejection.html
[3] http://aranews.net/files/2016/03/kurdish-national-council-syria-condemns-federalism-declaration-kurdish-rival/
[4] Bundesamt für Verfassungschutz, How can I identify extremists and members of foreign secret services within my environment, februari 2018, sid 10.