Mycket i potten för strejkande USA-fackförening

WASHINGTON

– I år hör man de demokratiska presidentkandidaterna prata mer om facket än på länge, konstaterar Steven Greenhouse torrt.

Skälet är att alltför många i facket lockades att rösta på republikanen Donald Trump 2016 efter att, kanske, ha stöttat demokraten Barack Obama i de två tidigare valen. Men Trumps segermarginal var mycket knapp i till exempel Michigan som fortfarande har en hög andel pensionerade och aktiva fackmedlemmar som tenderar att rösta oftare än andra.

Steven Greenhouse bevakade fackföreningsrörelsen i nästan 20 år för tidningen New York Times. Han har nu följt upp en första bok om de allt snålare villkoren på arbetsmarknaden, The Big Squeeze, med en andra bok som han kallat Beaten Down, Worked Up, ungefär Nedslagen men uppeldad, som skildrar facket både historiskt och idag.

Strejk för fackliga rättigheter vid Ford 1941. Foto: Everett Historical/Shutterstock

– När unga frågar mig vad facket gör brukar jag svara – det var facket som uppfann weekenden, säger Steven Greenhouse i en bokhandel i Washington och det är inte svårt att gissa att publiken består av Trumpkritiker.

En nostalgisk Greenhouse målar upp hur det såg ut på 1950-talet när facket kunde förhandla fram 20-procentiga lönehöjningar. Nu, menar han, vill inte fackliga ledare, politiker eller ens arbetsgivare medge hur svagt facket faktiskt har blivit – med en gradvis urholkning av arbetarnas ställning och press nedåt på löner och förmåner.

­– Något är fel. Alltför många människor har fastnat i ett ekorrhjul, fortsätter Steven Greenhouse.

Men Greenhouse, liksom andra som letar efter positiva tecken, kan faktiskt peka på kampanjerna för högre minimilöner, förra årets framgångsrika lärarstrejker i många delstater, nyheter om att personal i IT-företag röstat för att organisera sig fackligt på sina arbetsplatser, ny lagstiftning i Kalifornien om att folk i den så kallade gig-ekonomin måste betraktas som anställda och därmed omfattas av arbetsmarknadsregler. En annan händelse som kan tyda på ett trendbrott var manifestet nyligen från företagarförbundet Business Roundtable om att bolagen måste ta hänsyn till hela samhället – inte bara aktieägarna.

Strejkande GM-arbetare framför GM:s huvudkontor i Detroit. Foto: Linda Parton/Shutterstock

Den 16 september, dagen efter ett sammanbrott i förhandlingarna, beslöt bilarbetarförbundet UAW att utlösa strejkvapnet. 49 000 arbetare på fabriker i hela landet stannade hemma från arbetet. Samtal mellan parterna pågår men de har inte kunnat enas. Mycket ligger i potten: löneskillnader, utflyttning av tillverkning, framtidens bilar, arbetarnas krav på att få större del av de stora vinsterna.

Facket blickar för sin del tillbaka till krisen 2009 när General Motors försattes i konkurs. I räddningspaketet som den då nyblivne presidenten Barack Obama baxade igenom ingick rejäla eftergifter från UAW:s sida, bland annat lägre löner för nyanställda. Nu, tio år senare och när miljardvinsterna rullar in, tycker de att arbetarna bör få en större del av kakan som belöning för uppoffringarna.

En besvärande detalj är att UAW skakas av en intern korruptionsskandal. En tidigare toppfunktionär i en regionavdelning greps häromveckan och ytterligare fyra personer misstänks vara inblandade i slöseri med förbundets medel som inbegriper lyxvillor, golfrundor och dyra middagar. Detta framkallar ekon av pampfasoner som bidragit till fackets kräftgång. Arbetsmarknadsreportern Mike Elk på Payday Report, som är ute och bevakar strejken i sydstaterna, menar att skandalen kan visa sig få stor betydelse:

– Det hela drogs upp i samband med försöken att organisera Volkswagenfabriken i Chattanooga. Facket förlorade bara med 29 röster och bland dem som Payday Report talade med efteråt var det många som sade att facket att inte kämpar för dem. Men strejken kan bidra till förnyat förtroende för UAW som nu tar enorma risker för medlemmarnas skull och signalerar vilken sida de står på, säger Mike Elk.

General Motors koncernchef Mary Barra. Foto: Steve Lagreca/Shutterstock

Opinionsmätningar styrker vad Elk och andra reportrar återger från strejkleden. Folk som passerar i sina bilar tutar som uppmuntran och inställningen till facket i landet i stort är positivare än på ett halvt sekel. 64 procent säger att de är för fackföreningar och talet är ännu högre bland demokrater, 82 procent. Stödet för fackföreningar har enligt en Gallup-undersökning ökat de senaste tio åren med 16–17 procentenheter bland både demokrater, republikaner och oberoende.

GM:s koncernchef Mary Barra lade förra året fram planer på kraftiga neddragningar i produktionen. 14 000 jobb ska skalas bort och ordvalet om fem fabriker tolkas som att nedläggning blir nästa steg. GM-ledningen ville stämma i bäcken inför en eventuell konjunkturavmattning och försökte blidka facket med löften om tillverkning i USA av batterier och en eldriven pickup.

Ekonomen Steven Rattner som var Obamas ”car tsar” gav uttryck för pessimism i en krönika i New York Times.

– Jag känner djup sympati för blåställsarbetarna och deras oro. Men tyvärr möter USA konkurrens globalt och det är omöjligt att återställa de generösa lönerna och förmånerna i de här jobben utan att äventyra själva jobben.

Bilar uppställda för export i Veracruz i Mexiko. Foto: Joraca/Shutterstock

Det handlar om konkurrensfördelar som i synnerhet Mexiko erbjuder. En bilarbetarlön i det landet uppgår till 14 procent av vad en GM-anställd veteran i fabrikerna i Mellanvästern tjänar. Steven Rattner bedyrar att han önskar att löneläget kunde förbli vad det en gång var, men konstaterar att det helt enkelt inte går. Han kommer sedan in på Donald Trump.

– Det nuvarande läget förvärras ännu mer av president Trumps falska prat om enkla lösningar på de här svåra problemen. Faktum är att den pågående konflikten på GM visar hur tomma löftena om att göra Amerika stort igen är, skriver Rattner som efterlyser något som Trump inte talar om – utbildning för framtidens jobb och FoU-satsningar.

Utbildningssatsningar och FoU ingår i programmen som de många demokratiska presidentkandidaterna lägger fram, liksom förstärkningar av arbetsrätten. Till en början intog några av fackförbunden en försiktigt positiv hållning till Trump som bjöd in representanter för byggarbetarfacken till ett möte efter några veckor i Vita huset för att prata om mångmiljardbelopp till infrastrukturen. Så sent som i april i år sa han i ett tal på en fackkonferens att hans ”dörr alltid är öppen för arbetarledare”.

President Trump talar med arbetare i Otay Mesa vid gränsen till Mexiko. Foto: Shealah Craighead/Vita huset

Men fackliga kommentatorer, vänsterröster och de få arbetsmarknadsexperterna på universiteten konstaterar i sina analyser att Trump inte alls fört någon arbetarvänlig politik. Skattesänkningarna 2017 gynnade företagen och de mest välbesuttna, reformer bland annat rörande övertidsersättning som Obama drev igenom har rivits upp och det blev inte någon höjning av minimilönen som Trump utlovade. Den nye arbetsmarknadsministern Eugene Scalia förmodas vara mer fientligt inställd till arbetsmarknadslagarna än den förre, Alexander Acosta, som tvingades ut i kölvattnet av metoo. Trumps handelskrig bidrar till högre kostnader för tillverkningsindustrin där facket är starkast och det kan på sikt gå ut över de anställda.

De demokratiska presidentkandidaterna tittar naturligtvis på opinionsmätningar och kampanjer som riktas till den fortfarande stora väljargruppen fackmedlemmar kan väntas.

Elizabeth Warren gick till attack mot GM under sin resa till Michigan:

– GM känner ingen lojalitet mot arbetare, bara mot det egna bokslutet. Om de kan tjäna småslantar på att flytta ett jobb till Mexiko, till Asien eller någon annanstans här på jordklotet gör de det.

Foto: Shutterstock

Lite av en repris av vad Trump sade 2016, alltså, men med väljare som dels kan utvärdera vad presidenten gjort, dels jämföra med Demokraternas valplattformar som är betydligt mer konkreta än vad Trumps var förra gången.

I tidningen Mother Jones påminde bloggaren Kevin Drum om att Trump en gång sagt att ”facket kostar mig en massa pengar”. Trumps retorik går hem, fortsätter han, men tillägger att fackfolk får skylla sig själva om de röstar republikanskt på olika nivåer i nästa års val. Drum manar alla fackligt aktiva att stötta Demokraterna och tycker för övrigt att det är konstigt att ingen av kandidaterna går till val på att bli ”the labor president”.