Otåliga irakier vill se genomgripande reformer

Hur ljus är Iraks framtid? Ser man på den senaste tidens protester runtom i Irak räcker det inte med kortsiktiga lösningar för att blidka demonstranternas krav. De har fått nog av det typ av styre som förhindrat utsikterna till en välfungerande stat.

När irakierna gick till val i maj 2018 fanns en ljusglimt i landets utveckling.  Man hade lyckats besegra Islamiska staten (IS) som under terrororganisationens mest framgångsrika period erövrade ungefär en tredjedel av det irakiska territoriet, däribland den näst största staden, Mosul. Efter över ett års offensiv lyckades den irakiska regeringen återta staden med hjälp av allierade miliser och internationella styrkor. Den 10 december 2017 utropade Iraks dåvarande premiärminister Haider al-Abadi seger över Islamiska staten. Segern öppnade för nya visioner och i valet 2018 uttalade flertalet irakiska politiker en önskan om ett mer kompromissvilligt politiskt klimat.

Ett och ett halvt år senare kvarstår frågan om orden kommer att omsättas i handling. De strukturella problem som Irak lider av kvarstår och verkar inte göras mycket åt. De möjliggjorde IS uppkomst och irakierna, majoriteten unga och desillusionerade, har fått nog. Det finns en stark önskan om att inte bara byta ut politiker utan förändra själva det politiska systemet.

Röstning i valet 2018 i Erbil. Foto: Jim Huylebroek/USAID

Att tillgodose omedelbara behov räcker därmed inte utan flera utmaningar väntar Irak och dess framtid. Existerande konfliktlinjer kan fördjupas, men nya typer av konflikter kan också skapas. Här följer några utmaningar och framtida krutdurkar:

1. Muhasasa ta’ifiya: Ett dysfunktionellt kvotsystem

Det sekteristiska kvotsystemet muhasasa ta’ifiya har utan tvekan varit en avgörande faktor när det kommer till Iraks instabila politiska landskap efter Saddam Husseins fall 2003. Kortfattat innebär muhasasasystemet att politisk makt fördelas utifrån sekt. Det infördes av exilirakier med hjälp Bushadministrationen efter USA:s invasion 2003. Det utformades dock ursprungligen så tidigt som 1992 där olika råd etablerades som en slags ”ställföreträdande” regering. Positioner inom en framtida regering skulle procentuellt fördelas utifrån sekttillhörighet. Den religiösa och etniska identiteten hos politiker blev således central och den dominerande logiken bakom samtliga val efter 2003.

Muhasasasystemet har resulterat i att politiska institutioner och departement har kommit att domineras av olika partier och deras ledare som använt sin makt för att dels befästa kontroll över sina respektive departement, dels använt statskassan för att belöna lojala anhängare och dela ut pengar till specifika valkretsar utifrån sekt/etnicitet. Pengar fick man tack vare den oljeboom som varade mellan 2003 och 2014.

Den politiska och personliga korruptionen har varit omfattande och urholkat den irakiska regeringens legitimitet och dess statliga institutioner. Irakiska politiker har till exempel kunnat föra en exkluderande, klanbaserad beskyddarpolitik på bekostnad av vanliga irakier och statens förmåga att leverera grundläggande välfärd och tjänster.

Irakiska parlamentet. Foto: James Gordon/Creative Commons

Sedan 2015 har detta lett till omfattande protester mot bland annat korruption, arbetslöshet, ekonomisk ojämlikhet och avsaknad av allmän välfärd. Dagens protester har med andra ord inte uppstått ur tomma intet och visar på en djup och varaktig spricka mellan den politiska eliten och massorna.

Korruption var också hjärtefrågan under den senaste valkampanjen, där flertalet politiker sade sig vilja bekämpa korruptionen och den sekteristiska identitetspolitiken. Det låga valdeltagandet på runt 44 procent (i vissa områden så lågt som 14 procent), det lägsta sedan Saddams fall, kan tolkas som ett brett missnöje hos desillusionerade irakier. Dessutom verkar den senaste regeringssammansättningen också tyda på att muhasasasystemet snarare kommer att cementeras än att bekämpas.

2. Folkets mobiliseringsstyrkor

En annan utmaning är organisationen al Hashd al-Shaabi, Folkets mobiliseringsstyrkor, vilket är samlingsbegreppet för 50–60 paramilitära grupper på sammanlagt omkring 120 000 man fördelat utifrån sekt. Majoriteten av de mest framgångsrika och resursstarkaste utgörs av shiamuslimska grupper lojala mot olika politiska och religiösa ledare.

Hashd bildades sommaren 2014 i syfte att bistå den irakiska armen i kampen mot IS. Istället för att de anslöt sig till armén—märkt av ineffektivitet och korruption­ — massmobiliserades tiotusentals män till nya och gamla paramilitära grupper som en ”egen” löst sammansatt armé. 2016 kom denna att legaliseras som en parallell försvarsmakt. Legaliseringen innebar också att dessa grupper kom att finansieras med skattemedel. Under 2019 öronmärktes 2,16 miljarder dollar av regeringen åt dessa gruppers aktiviteter och löner.

Irakiska regeringstrogna milisstyrkor återtar Falluja från IS i juni 2016. Foto: Tasnim News Agency/Creative Commons

Det finns flera problem med Hashd. Ett är dess semi-autonoma status som statligt sanktionerad väpnad organisation vars oberoende utmanar den irakiska statens våldsmonopol. Utan en långsiktig plan att antingen demobilisera eller integrera grupperna inom Hashd i den irakiska säkerhetssektorn, armén och polisen, kommer de med största sannolikhet att spela en destabiliserande roll för Irak som stat. Deras militära närvaro kan bidra till att skapa eller eskalera olika konflikter, dels mellan grupper, dels inom grupperna, helt enkelt genom att de gynnar en specifik ledare inom en grupp med konkurrerande agenda.

Utöver det ökade militära inflytandet är några av dessa gruppers växande politiska makt ytterligare en drivkraft för konflikter. I det senaste valet fick Fatah-koalitionen 48 av 329 platser i parlamentet och blev därmed näst störst vilket innebär att den har kunnat påverka regeringsbildningen och valet av premiärminister som behöver stödet från Hashd för att få igenom sin politik.

Detta innebär i sin tur att den irakiska staten får det allt svårare att kontrollera grupperna i Hashd, vilket innebär att det inte finns några tecken på att detta problem kommer minska i betydelse i framtiden.

3. Internt flyktingskap

Ytterligare en utmaning har att göra med internflyktingar: människor som fördrivits eller tvingats fly från sina hem till en annan del av landet. Internt flyktingskap har varit ett genomgående konflikttema i Irak de senaste 30 åren. Under Saddam Husseins tid tvångsförflyttades eller fördrevs folk i syfte att arabisera Irak. Efter Saddams fall har interna tvångsförflyttningar och fördrivningar kommit att eskalera på grund av motsättningar mellan olika folkgrupper. Internt flyktingskap har till exempel underblåst sekteristiska spänningar mellan flyktingarna och värdsamhället. Detta har i sin tur använts av olika politiska ledare för att driva på ett etnonationalistisk narrativ.

Antal internflyktingar i Irak ökade mellan 2005 och 2008, då frånvaron av en central statsmakt möjliggjorde olika väpnade gruppers intåg och övertagande av territorier. Dessa grupper använde sig av en sekteristisk retorik i syfte att fördriva andra grupper från sina hem. Den senaste vågen av internflyktingar tog fart efter Islamiska statens offensiv 2014, då omkring 5 miljoner människor tvingades fly från sina hem.

Familj som flytt undan striderna mellan IS och regeringsstyrkorna om staden Falluja i maj 2016. Foto: Peter Biro/EU/ECHO/Creative Commons

Trots att IS förklarats (territoriellt) besegrade, vågar många flyktingar inte att återvända av rädsla för att återigen utsättas för våld. Andra har återvänt till oftast mycket osäkra förhållanden, präglade av arbetslöshet och avsaknad av skydd och samhällsservice.

Det långsamma återvändandet av sunniaraber till historiskt etniskt blandade områden beror bland annat på den ökade närvaron av shiamiliser och klanledare som dels har hindrat återvändandet, dels krävt dem på pengar. Sedan 2014 har både sunniaraber och kurder dessutom rapporterat om tvångsavvisningar och våld utfört av shiamiliser. Andra har inte kunnat återvända då deras egendomar förstörts eller beslagtagits.

Fortfarande lever omkring 1,8 miljoner irakier som internflyktingar. Det faktum att det saknas en nationell handlingsplan för att koordinera olika processer av rekonstruktion och återintegration försvårar möjligheterna för en varaktig lösning gällande internflyktingar. Detta gäller i synnerhet sunniaraber som ofta drabbas av begränsad rörelsefrihet. Dessutom har internflyktingar ofta en oklar legal status, som förvärrar deras situation och begränsar deras möjligheter att resa, ha tillgång till skolgång och rösta i val. På sikt cementerar detta också ojämlikheten mellan olika grupper.

4. Omtvistade territorier

Slutligen finns den utdragna tvisten om landområden i norra Irak mellan centralregeringen i Bagdad och det kurdiska självstyret. Det handlar om 480 kvadratkilometer mellan den iranska gränsen i öst till gränsen mot Syrien i väst. Områden som berörs är bland andra Nineveh, Erbil, Kirkuk och Salah al-Din. Denna tvist har mer eller mindre pågått sedan Iraks etablering som stat under 1920-talet och intensifierades då olja och gas hittades i Kirkuk i slutet av samma decennium. Den irakiska centralregeringens målsättning har sedan dess varit att “arabisera” dessa områden, bland annat genom att driva ut kurder och andra minoriteter samt befolka dem med araber från bland annat södra Irak.

Massmöte i Erbil inför folkomröstningen om ett självständigt Kurdistan i september 2017. Foto: Levi Clancy/Creative Commons

Efter USA:s invasion 2003 kunde kurdiska peshmergastyrkor ta över stora delar av områdena och lyckades delvis stoppa arabiseringen och vända trenden. I och med den svaga ställning som centralregeringen haft sedan 2003 har den regionala regeringen i Kurdistan (KRG) gradvis kunnat öka sitt inflytande i norra Irak. Under den Islamiska statens framfart 2014 överläts ytterligare områden till KRG av irakiska säkerhetsstyrkor. En konsekvens blev att KRG kunde använda sitt ökade militära inflytande till att driva ut arabiska invånare med våld i syfte att ändra demografin till sin fördel.

Även om flera minoriteter bor i dessa områden hävdar kurdiska ledare att de är kurdiska och därför ska ingå i en framtida kurdisk stat. Många araber menar däremot att de är “omistligt” arabiska och bör ligga under arabiskt styre. Detta gäller i synnerhet för Kirkuk, som därmed utgör en framtida krutdurk för våldsamma konflikter.

Sammanfattning och slutsats

Irak står alltså inför fyra strukturella utmaningar: det sekteristiska kvotsystemet, de paramilitära grupperna, internflyktingarna och de omtvistade territorierna.

Det sekteristiska kvotsystemet har tidigare destabiliserat den irakiska politiken och kommer med största sannolikhet fortsätta att vara en dominerande faktor som bidrar till korruption och klientelism.

De paramilitära grupperna i Folkets mobiliseringsstyrkor utgör en utmaning inte bara för den irakiska staten och dess institutioner utan hotar även att störa återuppbyggnaden av landet efter IS, samt eskalera konflikter inom och mellan olika grupper.

Internflyktingar har en lång historia i Irak, där den senaste vågen från 2014 hotar att destabilisera livet för miljontals irakier och spä på konfliktlinjer mellan olika grupper inom landet.

Slutligen utgör tvisten om Iraks territorium mellan centralregeringen i Bagdad och KRG en krutdurk som kan eskalera en redan djupt rotad konflikt mellan aktörerna.

Irakiska soldater utbildas på ett övningsfält i Besmaya. Foto: Spc. Brandon Best/US Army

Dessa fyra utmaningar är av avgörande betydelse för Iraks framtid. I samtliga fall är de problem av strukturell natur som påverkar hela landet och dess förmåga att nå stabilitet. Irak har en komplicerad historia med många intressenter, som i många fall tjänar på dessa strukturer och därmed saknar incitament till förändring.

De fyra utmaningarna är dessutom tätt sammankopplade. Muhasasasystemet leder till dysfunktionella institutioner, vilket gynnar de paramilitära grupperna. De har i sin tur eskalerat konflikter mellan olika grupper, vilket har drabbat internflyktingar. Dessutom har centralregeringen finansierat och beväpnat vissa av dessa styrkor i konflikten om de omtvistade territorierna i norr. Detta komplicerade samspel försvårar ytterligare möjligheterna att övervinna utmaningarna.

I nuläget ser Iraks framtid inte särskilt ljus ut för majoriteten av irakier. Utmaningarna för Irak som stat är många och allvarliga och innan de har hanterats på ett långsiktigt sätt kommer protester och instabilitet av olika slag fortsätta.