Åtstramningar kan bädda för Salvinis återkomst

Efter en het semestermånad kantad av politiska utspel, regeringskollaps och efterföljande cirkus har Italien fått en ny regering och på så vis lyckats undvika ett kostsamt nyval. Antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen har gjort en helomvändning och går från ett regeringssamarbete med högerpopulistiska och främlingsfientliga Lega in i en koalition med det socialdemokratiska Demokratiska partiet – tidigare regeringsparti och deras huvudfiende fram tills nu.

Den politiskt obundne advokaten Giuseppe Conte har fått förnyat förtroende som premiärminister och har satt ihop en regering bestående av 21 nya ministrar, varav sju kvinnor. Det är inga direkta tungviktare på de olika ministerposterna, men ett tydligt generationsskifte.

Den största förändringen beskrivs i italienska medier ske på inrikesministerposten där Legas ledare Matteo Salvini tidigare styrde och ställde och där det nu istället träder in en mycket erfaren tjänsteman och tidigare prefekt i Milano, Luciana Lamorgese. Hon har stor erfarenhet från arbete med asylsökande och säger sig vilja nysatsa på dialog med EU kring migrationspolitiken. Femstjärnerörelsen vill i EU framför allt se över Dublinförordningen, som anger att det land en person först kommer till också är det land som är skyldigt att pröva en asylansökan.

President Sergio Mattarella och premiärminister Giuseppe Conte. Foto: Presidenza della Repubblica

Som grund för den nya regeringskoalitionen har de båda partierna, Femstjärnerörelsen och Demokratiska partiet, tagit fram ett 26-punktsprogram, i vilket de bland annat åtagit sig att i den kommande budgeten stimulera ekonomisk tillväxt utan att äventyra de ekonomiska finanserna. Italien är det näst mest skuldbelagda EU-landet efter Grekland.

I programmet finns också mål om att främja social rättvisa genom att införa minimilön och undvika en höjning av momsen. Det utlovas satsningar på skola, forskning och välfärd. Samtidigt föreslås en skatt på multinationella företag, kamp mot skatteflykt och bildandet av en statlig bank för satsningar i syd, där arbetslösheten och fattigdomen är som mest utbredd.

En del tror att även denna koalition kommer att få svårt att hålla ihop fram till nästa ordinarie val år 2023. Men förutsättningarna finns, eftersom det är en regering som har stöd av i stort sett alla sektorer i samhället liksom omvärlden.

Och inte minst har de båda partierna intresse av att förhindra att Matteo Salvini vid ett nyval får chansen att leda en extremhögerregering tillsammans med Italiens bröder, ett parti med nyfascistiska rötter.

Det var annars just vad Salvini hade räknat med när han i augusti gick ut med en misstroendeförklaring mot premiärminister Giuseppe Conte, vilket ledde till att Europas första populistregering bestående av främlingsfientliga Lega och antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen bröt samman efter 14 månader.

Demonstration till stöd för Matteo Salvini utanför senaten den 20 augusti. Foto: Cineberg/Shutterstock

När Lega före sommaren tog hem segern i EU-parlamentsvalet med 32 procent, jämfört med 17 procent i parlamentsvalet 2018, blev det en tydlig temperaturmätare på att Salvinis popularitet bland italienarna ökar. Även om det måste tilläggas att avskyn för honom hos en del av befolkningen växte parallellt. Många anser att han är farlig för demokratin och för Italien.

Sedan dess har Salvini bidat sin tid och väntat på rätt tillfälle att spräcka regeringskoalitionen. Det var dock ett högt spel han spelade och kanske missräknade han utgången. I alla fall för stunden. Det blir inte det nyval han hade hoppats på och som han hade goda förutsättningar att vinna.

Istället lyckas Femstjärnerörelsen, vars popularitet har sjunkit i takt med att Legas stigit under året, hålla sig kvar vid makten. Det gör partiet nu alltså genom att göra en helomvändning och samarbeta med  Demokratiska partiet (PD).

I egenskap av antietablissemangsparti har Femstjärnerörelsen hela tiden haft PD som huvudfiende, eftersom PD representerar det gamla institutionella politiska system som Femstjärnerörelsen vill förändra. Nu har de trots allt lyckats enas för att undvika ett nyval och mota bort den extrema politiker som Salvini ändå är. Under slagordet ”Italienarna först” har denne stoppat migranter vid gränserna och haft hög svansföring gentemot EU för att visa att han sätter landets egna medborgare i centrum. Det har varit en öppet rasistisk politik som har spridit hat och ökat konflikterna i samhället.

Trots att det egentligen var två olika populistpartier, ett från högerextremt håll och ett med rötter i både vänstern och miljörörelsen, som ingick ett regeringskontrakt i maj 2018, har Legas partiledare Matteo Salvini från positionen som inrikesminister tillåtits sätta agendan och dominera italiensk politik. Femstjärnerörelsen har agerat undfallande, oppositionen har varit splittrad och motstånd har saknats.

Giuseppe Conte, som nu får förnyat förtroende som premiärminister, anklagade i sitt avskedstal till senaten Salvini för att ha agerat i eget personligt intresse och många gånger saboterat det diplomatiska arbete som Italien bedriver i omvärlden.

Conte kritiserade även Femstjärnerörelsen för att ha tagit mer hänsyn till svängningarna i opinionen – och därmed passivt stöttat Salvini – än att hålla fast vid och ta strid för en egen politisk linje i viktiga frågor. 

Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio. Foto: Roberto Montanari/Shutterstock

Trots att Conte saknade politisk erfarenhet innan Femstjärnerörelsen handplockade honom förra året till premiärministerposten, har han lyckats få många italienares, och inte minst omvärldens, förtroende. I förhållande till EU har Conte fungerat som en försäkrande och lugnande kraft när det har svajat rejält.Retoriken mot EU från den avgående inrikesministern Salvini har stundtals varit hård.

Den nya regeringen backas upp av EU, stora delar av kyrkan och även USA:s president Donald Trump – några otippade sympatisörer eftersom Femstjärnerörelsen har sagt sig stå för förändring och vilja göra upp med just det ”gamla” politiska etablissemanget och dess lojaliteter både på hemmaplan och i EU.

Men förutsättningarna har förändrats. Det gamla vanliga – representerat av Demokratiska partiet med rötter i den kristna vänstern – känns antagligen som ett både tryggare och bättre alternativ i en tid då landet såg ut att gå mot nyval och en extremhögerregering med Lega och Italiens bröder.

Kanske har Trumps stöd till den nya regeringen med Salvinis Rysslandskontakter att göra. Salvini har bland annat anklagats för att ha tagit emot finansiering från Ryssland inför valet och haft andra Rysslandskontakter bakom ryggen på den första Conte-ledda regeringen.

USA i sin tur har, alltsedan andra världskriget, geopolitiska intressen i Italien, inte minst genom en handfull militärbaser som ligger strategiskt placerade vid Medelhavet.

En av många båtar med migranter anländer till hamnen i Taranto 2015. Foto: Massimo Todaro/Shutterstock 

Salvini säger att han inte ångrar något av det han gjort under året, utan skulle göra precis samma igen om han fick chansen. Och det är för tidigt att räkna ut Salvini. Många tror att han har stora chanser att behålla sina opinionssiffror även i opposition. Detta eftersom den nya regeringen har stor press på sig att hålla i utgifterna för att rädda den krisande italienska ekonomin. Vilket kan få kännbara effekter på redan hårt ekonomiskt pressade italienska medborgare.

Italien befinner sig i djup kris, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Från europeiskt håll larmas med jämna mellanrum om den växande statsskulden. Och det är sant, ekonomin är ett problem. Men inte det enda. Ojämlikheten ökar, liksom antalet familjer som lever i fattigdom, skolan och sjukvården behöver mer resurser och det behövs arbeten och investeringar i forskning och innovationer för framtiden.

Det politiska samtalet i Italien saknar dock ideologisk grund och handlar mer om politiska intriger. Och vändningarna är ofta så snabba att det är svårt för många italienare att hänga med.

Än mindre förstå vem de lägger sin röst på när de utövar sin demokratiska rätt. I parlamentsvalet förra året blev populistpartiet Femstjärnerörelsen största parti. Men efter att ha gått från samarbete med ett parti på den yttersta högerkanten till att samarbeta med etablissemangspartiet DP, har partiet förvirrat väljarna och riskerar därmed även att tappa deras förtroende.

Så även om Italien lyckats ro i land ännu en i raden av politiska kriser, som landet gått igenom, är det långt ifrån över. Det finns de som menar att Salvini har försatt motståndarna i schackmatt. Att oavsett utgången av den här krisen, kan han förvänta sig ökat stöd framöver, och därmed säkra platsen som Italiens nästa premiärminister.

Den nya regeringen har fram till nästa ordinarie parlamentsval år 2023 på sig att vinna italienarnas förtroende och bevisa motsatsen.