Historiens skuggor vilar tungt över Sydkorea

I november 2018 beslutade Sydkoreas högsta domstol att de japanska företagen Mitsubishi, Nachi-Fujikoshi och Nippon Steel var skyldiga att betala skadestånd till ett antal koreaner som under andra världskriget tvingades slavarbeta i företagens industrier. Domstolens utfall har fått långtgående politiska och ekonomiska konsekvenser. Den japanska regeringen under premiärminister Shinzo Abe svarade med att den 1 juli i år införa exportrestriktioner mot koreanska företag, som är i stort behov av bland annat japanska mikroprocessorer och annan sofistikerad teknik samt kemikalier för att producera och exportera sina egna varor. Japan tog därefter, den 2 augusti, bort Sydkorea från sin lista över betrodda handelspartner.

Seoul har svarat med att riva upp ett avtal från 2016, General Security of Military Information Agreement (GSOMIA), som möjliggjorde utbyte av underrättelseinformation länderna emellan. President Moon Jae-In och hans nationella säkerhetsråd beslutade att lämna avtalet, och trotsade därmed uttryckliga önskemål från Washington. Visserligen rörde sig GSOMIA om småskaliga och rentav oviktiga underrättelseprodukter om Nordkoreas missilprogram, men symbolvärdet i att bryta avtalet var enormt. Därtill har den sydkoreanska regeringen framfört ett formellt klagomål till Världshandelsorganisationen (WTO), i ett försök att tvinga Japan till förhandlingsbordet utan att kompromissa kring den egna ståndpunkten. Sydkorea ska även stryka Japan från sin egen lista över betrodda handelspartner.

Foto: Shutterstock

Men reaktionerna i Sydkorea är inte begränsade till det politiska toppskiktet. I och med de försämrade relationerna har starka anti-japanska strömningar i det sydkoreanska samhället fått nytt bränsle. Ett stort antal sydkoreaner har inlett en bojkott mot japanska varor och tjänster; allt från öl till kläder har drabbats. En ny trend på sociala medier i Sydkorea är att publicera bilder på hur man avbokar sina planerade semesterresor till Japan. Företaget Shinsung Tongsan meddelade därtill att antalet sålda t-shirtar, som speciellt tryckts upp inför Sydkoreas nationaldag den 15 augusti – även kallad ”nationella befrielsedagen”, datumet då 35 år av japanskt styre avslutades – sålde slut dubbelt så snabbt jämfört med föregående år.

Att Sydkorea och Japan båda är USA:s främsta allierade i regionen, och därmed allierade med varandra, märks knappast i de inhemska politiska yttringarna.

Relationerna mellan Sydkorea och Japan normaliserades officiellt 1965. Efter en serie bilaterala samtal och förhandlingar som inleddes 1951, enades båda sidor om att etablera diplomatiska och kommersiella förbindelser. Seoul och Tokyos gemensamma band till Washington och kalla krigets dåvarande dynamik bidrog sannolikt till försoningen. Sedan dess har de två länderna varit tätt sammanlänkade genom handel och alliansen med USA. Men relationen har varit långt ifrån oproblematisk och alliansen har knappast genererat någon värme.

Kvinnor som tvingades arbeta på den japanska krigsmaktens bordeller under andra världskriget demonstrerar utanför Japans ambassad i Seoul 2011. Foto: Claire Solery/Creative Commons

Bakgrunden är att Japan koloniserade Koreahalvön mellan 1910 och 1945 och historiens sår har, trots tidvis intensiv diplomati, förblivit djupa och infekterade. Dagens tvistefråga om tvångsarbete under andra världskriget är bara en av många stötestenar i den bilaterala relationen. Territoriella dispyter och bråk om stulna reliker finns nära till hands på den politiska agendan.

Till de mest uppmärksammade kontroverserna hör dock de så kallade ”tröstekvinnorna”. Under andra världskriget tvingades hundratusentals kvinnor från de av Japan ockuperade territorierna (främst Kina, Taiwan, Korea, Filippinerna), arbeta på bordeller åt den kejserliga japanska armén. Tämligen få av kvinnorna som upplevde detta trauma lever idag, men frågan lever i allra högsta grad.

Många sydkoreaner menar att Japans ursäkter genom åren inte har varit uppriktiga, och att kompensation för ogärningarna under kolonialtiden uteblivit. Japan å sin sida, med den konservativa premiärministern Shinzo Abe som fanbärare, hävdar att alla oegentligheter länderna emellan löstes i och med normaliseringsavtalet 1965.

Japans premiärminister Shinzo Abe. Foto: Sasa Dzambic/Shutterstock

Dock är det långt ifrån alla sydkoreaner, politiker såväl som medborgare, som misstror och ogillar Japan. Många tidigare presidenter, exempelvis Kim Dae-Jung och den numera fängslade ex-presidenten Park Geun-Hye, har båda strävat efter att lägga Seoul och Tokyos infekterade historia bakom sig. President Park försökte lösa frågan om ”tröstekvinnorna” genom ett avtal med Abe 2015, men fick till följd av detta besk inhemsk kritik för sin inställsamhet gentemot Japan.

En BBC-undersökning från 2013 visade att 79 procent av sydkoreaner ansåg att japanskt inflytande var till övervägande del negativt. Den senaste tidens händelseutveckling lär knappast ha förbättrat siffrorna. Att hållningen gentemot Tokyo och historien är viktigt inom sydkoreansk politik går inte att ta miste på.

President Moon Jae-In och Demokratiska partiet vann presidentvalet våren 2017, i efterdyningarna av en korruptionsskandal som skakade Sydkoreas demokrati i sitt fundament. Skandalen kostade det konservativa partiet sitt rykte och ex-president Park sin frihet. I valet 2017 var det främst Sydkoreas unga som satte stort hopp till den före detta människorättsadvokaten Moon, som lovade att städa ut korruptionen i maktens korridorer, vända och omstrukturera ekonomin, minska samhällsklyftorna samt inta en mer diplomatisk hållning till Nordkorea. Han tycktes representera ett brott från det gamla.

Sydkoreas premiärminister Moon Jae-In vid sitt besök i Stockholm i juni. Foto: Liv Oeian/Shutterstock

Emellertid har Moons optimistiska tåg avstannat och hans opinionssiffror vänt nedåt. Dels då konkreta framsteg med Nordkorea uteblivit, dels då en av hans närmsta medarbetare – och olyckligt nog hans nominering till posten som justitieminister – avslöjats som inblandad i en maktmissbruks- och korruptionsskandal.

Men framförallt är det sjunkande stödet ett resultat av att den sydkoreanska ekonomin går trögt. Arbetslösheten har ökat och bostadspriserna likaså. Den tidigare så framgångsrika sydkoreanska modellen – statssanktionerad och exportinriktad industrikapitalism – håller på att krackelera. De stora konglomeratens produktion flyttar i varierande grad utomlands eller automatiseras. Moons ekonomiska reformer har antingen varit verkningslösa eller förvärrat situationen.

I denna prekära ekonomiska situation är ett handelskrig med en allierad det sista Moonadministrationen behöver. Ytterligare ekonomiska motgångar kan ligga presidenten och hans parti i fatet i det nästkommande parlamentsvalet, våren 2020. Därtill råder det oro inom koreansk politik att Moon skadar Sydkoreas relation till USA genom sitt beteende. Detta verkar dock inte avskräcka den sydkoreanske presidenten.

Den 1 mars varje år högtidlighålls de omfattande protesterna 1919 mot det japanska kolonialstyret. Japansk militär slog brutalt ner demonstrationerna. Foto: Shutterstock  

Moons agerande kan tyckas irrationellt vid första anblicken, men det kan i själva verket vara politisk strategi. Att ena landet mot en yttre fiende för att förbättra dåliga opinionssiffror är ett väl beprövat trick i den politiska spelboken. Och i Sydkorea finns två klassiska fiender: Nordkorea och Japan. Att spela på den koreanska nationalismen och anti-japanska strömningar kan vara ett effektivt sätt att öka sitt inhemska stöd inför parlamentsvalet, men på sikt kommer den fientliga nationalismen, både i Sydkorea och Japan, vara skadlig för ländernas ekonomi.

Men det finns ytterligare en oroande aspekt av mer internationell karaktär som är värd att ta i beaktande. Vi lever i en tid då auktoritära makter stärker sitt inflytande runtom i världen. Den liberala världsordningen som vi tagit för given sedan Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps är idag starkt ifrågasatt. Att Östasiens två enda liberala demokratier av större vikt är obenägna att komma över sin historia och ohämmat försöker skada varandra riskerar att ytterligare försvaga den regionala demokratins redan ifrågasatta ställning. 

Historiens skuggor vilar tungt över beslutsfattare i Seoul och Tokyo. Både Moon och Abe vägrar hårdnackat backa från sina respektive ställningstaganden. Önskemål från Washington ignoreras och åsidosätts. Japan är en stark ekonomi och har således råd att utkämpa en längre och fullskalig handelskonflikt, till skillnad från Sydkorea. Moon och hans medarbetare lär vara medvetna om detta. Men detta faktum till trots uteblir tecken på försoning. Moon är fångad mellan den inhemska opinionen och landets ekonomi, mellan amerikanska geopolitiska intressen och Sydkoreas egen historieskrivning. Det krävs en skicklig statsman för att navigera genom en sådan politisk storm, och huruvida Moon har den kompetensen får framtiden utvisa.