Macron vill få in Ryssland i den europeiska värmen

”Allvarligt, tungt ansvar vilar på regeringen” och ”S-ledamot fintade försvarsministern” skrev upprörd svensk press efter att Ryssland i somras röstats tillbaka in i Europarådet trots att kriget i Ukraina pågår och Krim fortsatt är ockuperat. Att omfamna Ryssland är inte särskilt populärt i svensk debatt.

Bakom initiativet att Ryssland nu släppts in i Europarådet utan eftergifter låg Frankrike med gott stöd av Tyskland. Tillsammans fick de större delen av Europarådet att rösta ja för detta. Bara svenskarna (minus en socialdemokrat), Ukraina, Polen och Baltikum röstade emot.

Men Europarådet var bara början. Den franske presidenten Emmanuel Macron vill bygga en ny säkerhetsarkitektur i Europa där Ryssland ingår.
I augusti bjöd Macron ner ryske presidenten Vladimir Putin till sitt sommarresidens i södra Frankrike, ett avspänt besök som följdes upp av en mer formell mottagning i Elyséepalatset. Macron ville testa sin idé på president Putin.

Macron är en taktiker. Han förstår Putins behov av internationellt erkännande. Europarådet var en sådan lågt hängande frukt, ståtligt mottagande i Elyséepalatset hör dit liksom Macrons nästa drag – han lovade lobba för att Putin ska bjudas in till G7-mötet nästa år.

Rysk kravallpolis bär bort en demonstrant under sommarens protester mot inskräkningarna i lokalvalet i Moskva. Foto: Elena Rostunova/Shutterstock

Den franske presidenten bedömer också att Putin tolkar eftergifter som svaghet. Därför kritiserar Macron inför rullande TV-kameror sin ryske kollega för hans behandling av regimkritiker i Moskva och varnar honom för att använda trollfabriker mot europeiska demokratier.

President Macron har inget personligt skäl att älska Ryssland, vad han sysslar med här är global geopolitik. Hans analys är att Europa riskerar att bli slagfält eller byte i den mäktiga tvekamp om globalt herravälde som just nu utspelar sig mellan USA och Kina. För tillfället är Europa oförmöget att försvara sig både militärt och kommersiellt (EU kan inte ens handla med Iran när USA säger nej). Där kommer Ryssland in.

Bilden av Ryssland på många håll är att landet, särskilt på lång sikt, varken har råd eller militär makt att föra krig med länder i Europa. Men som vi sett kan Ryssland ställa till mycket problem och blodsspillan ändå. Det finns dock en stark risk, tror Macron, att president Putin i något framtida pressat läge kan välja att liera sig med Kina. Då blir hans tillgång till både rikedom och militär makt plötsligt en helt annan. Macrons lösning är att införliva Ryssland i en europeisk sfär innan det är för sent.

Samtalen i augusti följdes upp med att Macron ringde den amerikanske presidenten Donald Trump (värd för nästa G7-möte) och föreslog honom att bjuda in Putin. Trump gillade idén.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj (tvåa från vänster) tog i början av september emot 35 ukrainare som av politiska skäl suttit som fångar i Ryssland. Foto: Volodymyr Kutsenko/Shutterstock

I september genomförde Ryssland en fångutväxling med Ukraina där 35 personer från vardera landet fick komma hem. Det skedde samtidigt som den franska försvarsministern Florence Parly och utrikesminister Jean-Yves Le Drian mötte sina ryska motparter i Moskva för att prata vidare om ett närmare samarbete.

Fångutväxlingen gav Ukrainas nye president Volodymyr Zelenskyj mycket beröm i massmedia. Några amerikanska tidningar nämnde istället en fransk insats. Macron har mött Zelenskyj flera gånger, tog bland annat emot honom i Paris redan innan ukrainaren vann presidentvalet. Zelenskyj sade då att hans mål var fred i Ukraina och att den freden inte kan vinnas med militära medel.

Zelenskyj som president är god tajmning för Macrons planer. Kriget i Ukraina och ockupationen av Krim lägger obönhörligt hinder för alla närmanden till Ryssland. Dessa händelser var trots allt droppen som fick EU att bryta kontakter och införa ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Att sträcka ut en hand till Vladimir Putin utan att han gör eftergifter på dessa fronter ses som otänkbart.

I sammanhanget är fångutväxlingen en intressant gest från Putin. I Paris lovade Putin dessutom Macron att ställa upp på ett fyrpartsmöte i Normandieformatet (Ryssland, Frankrike, Tyskland, Ukraina) om kriget i Ukraina. Vladimir Putin verkar alltså villig att se vart det kan ta vägen med Macrons idéer om en ny säkerhetsstruktur.

Emmanuel Macron är alltför taktisk för att gå efter det stora priset direkt. Det är små steg som gäller. Den franska försvarsministern twittrade från Moskva om de första närmandena i den franska planen och dessa är förmodligen någorlunda acceptabla även för hökar i Rysslandsdebatten:
1) Mekanismer för att undanröja konfliktincidenter till havs och i luften, i rymden och cyberrymden.
2) Stopp för underminering av nedrustningsfördrag (Efter nedrustningsavtalet INF, tänker USA även avsluta Startavtalet?).
3) Nya lösningar i regioner där både Frankrike och Ryssland är aktiva (Syrien, Libyen osv).

Förbundskansler Merkel och president Macron i Berlin. Foto: Shutterstock

Om president Macron ens ska komma i närheten av en ny säkerhetsstruktur för Europa behöver han ha EU med sig. Tyskland är inte det svåraste landet att övertala. Tysk traditionell politik mot Ryssland är trots allt att hålla dialogen igång i alla lägen. Det var inte enkelt för förbundskansler Angela Merkel att säga ja till EU-sanktioner mot Ryssland efter Krimannekteringen 2014, men det blir därför inte heller helt lätt att backa nu.

Italien, Grekland och Bulgarien är direkt ryssvänliga. Ett antal ytterligare EU-länder har inga cementerade uppfattningar och kanske kan övertalas att svänga (till exempel Spanien, Portugal och Belgien). Hårdast motstånd väcker idéerna i Polen och i Baltikum. Och kanske i Sverige.

 President Macron har däremot fått full uppbackning av Finland – EU-ordförande detta halvår – för en omstart i de ryska relationerna.
”Det är väldigt svårt att föreställa sig en lösning (på globala kriser) som inte Ryssland är en del av”, sade nyligen den finske utrikesministern Pekka Haavisto (för övrigt nästan ett eko av vad den tyske utrikesministern Heiko Maas sade i somras).

Att den Rysslandsvänlige Donald Trump är USA:s president just nu är en sista pusselbit i spelet om ny säkerhetsstruktur som säkert inte har undgått president Macron. Det är ett tillfälle för bra för att missa.

De Gula västarna demonstrerar i Paris i december 2018. Foto: Mo Wu/Shutterstock

Ett skäl att ta en politisk kampanj från Emmanuel Macron på allvar är att det har gått överraskande bra för honom så här långt. Jo, visst liknar hans politiska liv något av en berg-och-dal-bana men han har haft just tajmning på sin sida. De franska etablerade partierna slog till exempel knockout på sig själva vintern 2017 vilket gjorde att den unge Emmanuel Macron med sitt nystartade parti blev oväntad segrare i presidentvalet och veckorna efter kunde ta hem två tredjedelar av platserna i nationalförsamlingen.

Därefter drog han igång reformer av det mesta i det franska samhället (järnvägen, arbetsmarknaden, universiteten, skattesystemet, regionerna…) vilket 18 månader senare utlöste ett av de större folkliga upproren i Europa på senare tid, de Gula västarna. För tillfället tycks dock proteströrelsen vara politiskt desarmerad.

Parallellt med denna hisnande inrikespolitiska resa har han gjort sig bemärkt i utrikes- och Europapolitiken. Macron charmade Trump, varnade inför TV-kameror Putin att akta sig för att blanda sig i europeiska val, blev bästis med Merkel och skrämde upp övriga europeiska ledare med sina högt flygande ambitioner för EU.

Trots allt motstånd han mött med sin gåpåiga stil, är genomslaget tydligt. EU:s institutioner har till exempel gjort hans slagord till sitt: ”Ett Europa som försvarar.” EU har sedan inlett ett arbete med att bygga upp en europeisk försvarsunion. EU satsar stort på ny teknologi och cybersäkerhet, och har börjat vidta åtgärder för att försvara näringslivet mot både USA (tariffer som svar på Trumps strafftullar) och Kina (förhandsgranskning av strategiska investeringar).

Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande från den 1 november. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Den nya EU-kommissionen som tillträder den 1 november kallar sig en ”geopolitisk” kommission (Macrons käpphäst). Dess nya ordförande Ursula von der Leyen har gett sin franska kommissionär Sylvie Goulard i uppdrag att utreda hur EU kan skapa en mer försvarsinriktad industripolitik. Och snart sagt alla västvärldens ekonomiska bedömare pressar hårt på Tyskland att äntligen ge Macron vad han önskar av euroreformer.

Beslut i hans riktning alltså, men ofta både nedslipade och urvattnade, sällan precis vad den franske presidenten önskat sig. Men tajmningen är ständigt Macrons vän. Normalt hade Storbritannien varit hans stora motståndare i EU men dess politiker är sedan 3,5 år upptagna med ett infekterat gräl om huruvida landet ska vara med i EU eller utanför.

Tysklands Angela Merkel är aldrig glad i att fatta beslut men sedan våren 2017 har hon varit ovanligt passiv. Först på grund av valet senare samma år, sedan på grund av den utdragna regeringsbildningen efter valet och nu, till slut, i väntan på det ögonblick hon känner att hon kan avgå.

Av övriga större EU-länder utkämpar Italien som bekant en batalj med både populismen och en självförvållad dålig ekonomi, Spanien går till val efter val utan att hitta en stabil regering och Polens regerande Lag och rättvisa (PiS) är fullt upptaget med att ta kontroll över allting hemma.

Ledarna i G7 träffades i Biarritz i augusti. Foto: Number 10/Creative Commons

Emmanuel Macron däremot har både tid och kraft. Mellan de politiska striderna på hemmaplan och sina politiska ambitioner i EU har president Macron varit ytterst aktiv utrikespolitiskt. Några exempel:

När Saudiarabien ”kidnappade” Libanons premiärminister Saad Hariri i november 2017 för att få honom att avgå, gjorde Macron en fräck diplomatisk kupp som befriade honom.

President Macron fick Libyens två stridande parter (premiärminister Fayez al-Harraj och krigsherren Khalifa Haftar) att mötas för fredssamtal i Paris.

Macron överraskade G7-mötet i Biarritz i augusti med att flyga in Irans utrikesminister Javad Zarif och fick president Trump att lova ”sitta ner och prata” med Iran.

Kort sammanfattning: Medan resten av Europa tampas med populister och diskuterar invandring, är Frankrikes president Macron hyperaktiv i alla världsdelar. Hans senaste initiativ är därför värt att ta på allvar.