Australien trixar bort klimatmål – bränderna ändrade ingenting

Leonore Taylor, redaktör på Guardian i Australien, har följt sitt lands klimatpolitik sedan begynnelsen och minns första gången hon rapporterade om klimatkrisen. Det var 1990 och på hösten samma år satte Australien upp sina första mål för minskade utsläpp. Det handlade om att minska utsläppen med 20 procent fram till år 2005.

”Regeringen erkänner att växthuseffekten är ett av de största miljöproblem som världen står inför”, sade den dåvarande premiärministern Bob Hawke i samband med det banbrytande klimatpolitiska beslutet.

Men det skulle inte dröja många år innan Australien gjorde en tvärvändning under premiärminister John Howard, som var den som ledde landet under Kyotomötet 1997.

I den överenskommelse som blev resultatet i Kyoto lyckades Australien, som är ett av de länder i världen som är mest beroende av fossila bränslen, komma undan med ett specialavtal. Medan de deltagande länderna enades om ett gemensamt mål för utsläppsminskningar lyckades Australien få klartecken för att öka sina utsläpp.

Det satte standarden för australisk miljöpolitik de efterföljande tre seklen med undantag för en period, uppger Leonore Taylor på Guardian. Under en minoritetsregering ledd av Arbetarpartiet med Julia Gillard som premiärminister infördes år 2011 prissättning på kol som en del av ett klimatpolitiskt handlingsprogram kallat Clean Energy Act. Detta fick utsläppen att gå neråt. Men det blev inte varaktigt.

Tusentals människor demonstrerar i Sydney i september 2019 med krav på åtgärder mot klimatförändringarna. Foto: Rick Rycroft/AP/TT

Kulturkrig om kolet

Beslutet om beskattning av kol attackerades från alla håll. Taylor beskriver det som ett kulturkrig i australisk politik under vilket Julia Gillard fick utstå de mest absurda anklagelser och kritik från oppositionen.

Oppositionspolitiker skrädde inte orden när de svartmålade konsekvenserna av prissättningen på kol för den australiska ekonomin. Klimatåtgärden skulle driva landets ekonomi i fördärvet och allt skulle bli dyrare, inte minst skulle matpriserna slå i taket.

Men alla sektorer delade på kostnaderna, eftersom alla ombads dra ner på utsläppen, så det var inte ens ett särskilt radikalt förslag, menar Taylor.

Ingen talade om priset av att inte göra något för klimatet.

Oppositionens taktik fungerade. År 2013 vann Tony Abbott från Liberala partiet valet och bland det första han gjorde var att överge prissättningen på kol som han beskrev som en ”värdelös och destruktiv skatt”. När beslutet om att upphäva lagen hade tagits dansade regeringspartimedlemmarna och kramade varandra i parlamentet.

Abbott fortsatte sedan att låtsas som att han och regeringen hade klimatpolitiken under kontroll. Genom den politiska handlingsplanen Direct Action förmedlades budskapet att ”vi kommer att kunna minska utsläppen utan att det kommer att kosta något”.

Två år senare blev Malcolm Turnbull (också från Liberala partiet) premiärminister. Han var känd för att värna om miljön och det blev han som representerade landet vid klimattoppmötet i Paris 2015. Där sade han att Australien var berett att stödja ett globalt avtal och han lovade att Australien skulle minska utsläppen med mellan 26 och 28 procent fram till 2030.

Men hur gick det?

Enligt Leonore Taylor försökte han med några trovärdiga klimatpolitiska förslag med fokus på ekonomin, men stoppades av klimatförnekarna i det egna partiet.

Det gick inte heller lång tid innan han efterträddes av den nuvarande premiärministern Scott Morrison.

Kolexporten ekonomins motor

Internationellt ses Australien som ett land som är starkt influerat av fossila bränsle-industrin, ett land som sätter käppar i hjulet i förhandlingarna om att nå ett globalt klimatavtal och för egen del alltid försöker smita undan med ett eller flera undantag från de gemensamma målen.

Efterfrågan på kol från bland annat Kina har bidragit till tillväxten inom gruvindustrin. Foto: Rob Griffith/AP/TT

Faktum är att Australien fortfarande inte har någon trovärdig och effektiv politik på plats för att minska utsläppen av växthusgaser, menar Taylor.

Tvärtom cirkulerar ekonomin i landet fortsatt kring vad som idag är världens största kolexport.

Detta oroar många människor i Australien. Inte minst efter sommaren katastrofala bränder.

Priset för att inte agera i klimatfrågorna är högt för Australien, liksom för många andra länder. Det manifesteras genom extrema väderfenomen, varav bränderna var ett exempel på vad som i framtiden kan komma att bli ännu vanligare.

Att inte agera för klimatet kommer få långtgående konsekvenser i framtiden för samhället och ekonomin, menar Taylor. Även handelspolitiken kommer sannolikt påverkas.

Men sorgligast när man tittar bakåt till år 1990, menar Taylor, är att Australien har missat en fantastisk möjlighet att bli världsledande för att omvandla kol mot förnybara energikällor. Landet har alla förutsättningar som krävs för att maximalt kunna utnyttja sol och vind för energiproduktion. Om det inte vore för de framträdande klimatförnekarna i landet och inte minst i regeringspartiet, som fortsätter att ifrågasätta forskningen och därmed tillåts förhindra en progressiv klimatpolitik.

Sedan bränderna har dock trycket ökat på regeringen att agera i klimatfrågan.

Premiärminister Scott Morrison besöker en nedbrunnen gård i delstaten Victoria. Morrisons sätt att hantera krisen underminerade hans stöd i opinionen. Foto: James Ross/AP/TT

Inför premiärministerns årliga tal på den nationella pressklubben i Canberra i slutet av januari i år fanns det förhoppningar om att Scott Morrison äntligen skulle ge besked om klimatåtgärder men det han sade var att ”Australien inte självt kan ta ansvar för klimatet i världen. Vi står bara bakom 1,3 procent av de globala utsläppen”.

Enligt Morrison hade inga bränder kunnat undvikas genom ett lands minskade utsläpp. ”Men visst ska Australien bidra med sin del och det gör vi.”

Lek med siffror

Utsläppsmålet för Australien som sattes i Paris innebär en minskning av utsläppen med 26 procent fram till 2030.

Varje gång regeringen får en fråga om det upprepas mantrat det är ett mål som vi ”meet and beat” (möter och slår), menar Adam Morton, miljöredaktör på Guardian i Australien.

Det är ett enkelt budskap som kan sammanfattas med: "Allt är lugnt, vi gör det vi sade att vi skulle göra.”

Men enligt Adam Morton var utsläppen i Australien år 2019 två miljoner ton mindre än utsläppen år 2000, vilket endast innebär en utsläppsminskning på 0,3 procent de senaste 19 åren. Och enligt beräkningar kommer utsläppen i år vara de samma som de var för 20 år sedan.

Det regeringen gör är egentligen ingenting annat än att trixa med siffror, menar Morton. Allt handlar om vad man sätter som mål och i relation till vad. På så vis kan det framstå som minskningar när det i själva verket inte är det sett till en längre tidsperiod.

I Kyotoprotokollet fick Australien in en klausul om att de kan räkna in utsläpp från skog och mark i de totala utsläppsberäkningarna. Det handlar om koldioxid som frigörs vid skövling av skog eller när marken är torr och förstörd, eller koldioxid som binds vid plantering av träd eller när marken är frisk och bördig. Genom att minska skövlingen eller öka planteringarna kan man visa på en positiv utveckling inom sektorn.

Det är enligt Morton betydligt svårare, för att inte säga omöjligt, för regeringen att kontrollera utsläppen från exempelvis kolindustrin utan klimatpolitiska ingrepp.

I själva verket ökar utsläppen från samhällssektorer som är beroende av fossila bränslen, framför allt elsektorn. Förra året slog utsläppen rekord, 561 miljoner ton koldioxid registrerades.

Grundproblemet står fast, Australien har ingen klimatpolitik för att på sikt ställa om ekonomin bort från fossila bränsle-industrin till förnybara energikällor.

Inte ens bränderna tycks ha ändrat det faktumet.