Coronakrisen hotar rasera indonesiskt välfärdsbygge

Efter att general Suharto tvingades avgå 1998 efter 31 år vid makten inleddes en gradvis demokratisering, men samtliga presidenter under de första åren tillhörde en liten militär och politisk elit. 2014 skede ett trendbrott då den före detta möbelhandlaren Joko Widodo valdes till president. Widodo blev den förste presidenten som varken hade en bakgrund i militären eller tillhörde någon av de politiskt mäktiga familjerna. Skiftet var särskilt tydligt då Widodos huvudmotståndare i valet utgjordes av Prabowo Subianto, en före detta general och tillika ex-make till Suhartos dotter.

Widodo hade gjort en framgångsrik politisk karriär på kort tid och gick till val på offensiva investeringar i infrastruktur samt en signaturreform: införandet av ett nytt nationellt sjukvårdssystem.

Den nya allmänna sjukvårdsförsäkringen, JKN, skulle ersätta ett USA-inspirerat system som byggde på privata försäkringar med avgifter i vårdens alla instanser. Vid Widodos tillträde bedömdes cirka 90 miljoner av landets 267 miljoner invånare inte ha råd att uppsöka vård vid behov. Nu skulle ett sjukvårdssystem införas med garanterad rätt till vård för alla indoneser. En särskild myndighet för det nya sjukvårdssystemet, BPJS, inrättades och stora resurser sattes in för att bygga ut vården.

President Joko Widodo besöker ett sjukhus som byggts upp för att ta emot patienter under coronakrisen. Foto: Hafidz Mubarak/AP/TT

Från alla efter förmåga

Systemet skulle finansieras främst genom premieinbetalningar. Storleken på de månatliga inbetalningarna avgjordes av 14 indikatorer, däribland lönenivå och värdet på bostaden. Principen var att de med större ekonomiska resurser skulle bidra mer till systemet. Samtidigt befriades de drygt 90 miljoner fattigaste människorna från betalningarna. De blev istället garanterade avgiftsfri vård och tandvård. När implementeringen av JKN inleddes 2014 var ambitionen att inkludera hela befolkningen i systemet vid mandatperiodens slut 2019.

Genomförandet innebar många utmaningar. Systemet kräver att alla hushåll registrerar sig vilket innebar att information om det nya systemet måste nå ut till den enorma befolkningen utspridd på tusentals öar med stora avstånd till varandra. Den största utmaningen blev dock finansieringen.

När Widodos första mandatperiod led mot sitt slut, i början av 2019, var drygt 80 procent av befolkningen (215 miljoner människor) registrerade i det nya systemet men det drogs samtidigt med stora ekonomiska underskott. Vid 2018 års bokslut uppgick underskottet till drygt 754 miljoner dollar (cirka 7,6 miljarder kronor). Finansieringen med premieinbetalningarna hade inte räckt till på långa vägar. Som ett försök att täcka underskotten har inbetalningarna till systemet chockhöjts. För den lägsta inkomstgruppen höjdes inbetalningen från 16 kronor till 27 kronor per månad. Det låter inte så mycket med svenska mått mätt men för indonesiska låginkomsttagare med små marginaler är höjningen brant och problematisk.   

Friskare medborgare och minskad fattigdom

Trots finansieringsproblemen och kritik för en allt jämt bristande tillgänglighet på många håll i landet har det nya systemet inneburit stora framgångar. Sjukvård och tandvård har nu förvandlats från att vara en avgiftsbelagd tjänst som stora grupper av befolkningen inte hade råd med till att bli en rättighet för alla. För de cirka 90 miljoner fattigaste invånarna är förbättringarna en fråga om liv och död. Dödstalen för hjärt- och kärlsjukdomar som är den vanligaste dödsorsaken i Indonesien har exempelvis gått ner från 30 till 15 procent av alla dokumenterade fall. Den minskade fattigdomen under de senaste fem åren har också tolkats av flera bedömare som en konsekvens av att sjukvården har blivit gratis för utsatta grupper. Före coronakrisen levde för första gången någonsin mindre än 10 procent av den indonesiska befolkningen under fattigdomsgränsen, två dollar per dag.

Under de senaste fem åren har andelen fattiga minskat men nu går utvecklingen bakåt igen. En ung flicka vilar på ett bord i slummen i Jakarta. Foto: Tatan Svuflana/AP/TT

Med sjukvårdsförsäkringen implementerad, stark ekonomisk tillväxt och flera färdigställda infrastrukturprojekt, exempelvis nya tåg på Java och öppnandet av en tunnelbana i huvudstaden Jakarta, pekade opinionsmätningarna inför presidentvalet 2019 på en jordskredsseger för Widodo. Men så blev inte fallet. Widodo vann men ex-generalen Prabowo som var motkandidat även denna gång hade skaffat sig ett större stöd än väntat genom att fånga upp de ökade religiösa strömningarna i landet. Prabowos parti Gerindra, som från början var en utbrytargrupp med sekulära rötter från Suhartos parti Golkar, har nu också inkluderat religiös intolerans och shariainspirerade lagförslag i sin sedan tidigare reaktionära politik.  

Religiös radikalisering

Indonesien, världens folkrikaste muslimska land, har länge setts som ett föredöme för religiös tolerans. Landet har på många sätt levt upp till sitt slagord ”enighet genom mångfald”. Trots att befolkningen består av över 87 procent muslimer firas nationella helgdagar även vid kristna, hinduiska och buddhistiska högtider. Med undantag av provinsen Aceh, som efter en lång kamp för självständighet har uppnått autonom status och tillämpar sharialagar, har Indonesien ända sedan självständigheten varit en sekulär stat. Religion och politik har i hög grad separerats. Nära vänskapsband och tväräktenskap mellan landets olika religiösa grupper är snarare regel än undantag.

De senaste decennierna har dock präglats av gradvis ökad närvaro av islam i det offentliga livet. I många städer bär exempelvis de flesta kvinnor numera hijab, vilket var mycket sällsynt för 25 år sedan. Många politiker, oavsett om de är muslimer eller inte, inleder numera sina framträdanden med den arabiska hälsningsfrasen "Assalamu alaikum", något som inte var fallet tidigare.

Användningen av hijab har brett ut sig. Foto: Achmad Ibrahim/AP/TT

Parallellt med denna fredliga utveckling har också ökad radikalisering ägt rum, med minskad tolerans, fler hatbrott och terrorattentat som följd.

Det har också skett en politisk radikalisering i parlamentet. Reaktionära partier såsom Prabowos Gerindra har vuxit och det islamistiska partiet PPP har förespråkat införande av nya moralistiska och shariainspirerade lagar. Regeringspartiet PDI-P har motsatt sig dessa strömningar men månar samtidigt om att inte stöta sig med delar av majoritetsbefolkningen.  

Ris och ros för hantering av krisen

Widodos andra mandatperiod har kantats av svårigheter. Hanteringen av coronavirusets utbrott har väckt kritik från hälsoexperter och befolkningen. Regeringen beskylldes inledningsvis för bristande transparens när det gällde antalet smittade och döda, och kritiserades därefter för ett långsamt agerande och för att genomföra för få tester.

Vidare har regeringen stundtals uppfattats som splittrad och otydlig i kommunikationen med allmänheten. Olika ministrar har drivit olika linjer, och bland annat kommunicerat skilda trafikrestriktioner. Regeringen har också velat fram och tillbaka offentligt innan den till slut förbjöd mudik: den resa hem till byarna som cirka 20 miljoner inflyttade arbetare i Indonesiens större städer företar varje år efter fastemånaden ramadans slut. Då virusets epicentrum är i Jakarta skulle mudik kunnat innebära en katastrof i smittspridningen.

Men hanteringen av coronakrisen har varit tudelad. Medan regeringen har fått kritik för den hälsomässiga hanteringen av viruset har den uppfattats som mer handlingskraftig vad gäller de ekonomiska delarna av krisen. Flera insatser har gjorts för att undvika massfattigdom som en konsekvens av den avstannade ekonomin. En arbetslöshetsförsäkring har införts för första gången. De cirka 1,5 miljoner människor som har registrerat sig får nu månatlig ersättning kombinerad med kompetensutbildning för att rustas för nya jobbmöjligheter. Stora stödpaket har också riktats till miljontals ekonomiskt utsatta hushåll, bestående dels av rena kontantutbetalningar men också av matleveranser.

När krisen väl har lagt sig kommer Indonesien, precis som alla andra länder, vakna upp i en ny verklighet. Risken är hög för en djupgående recession. Även om man kan glädja sig åt att nästan alla indoneser nu har rätt till sjukvård kommer de underskott som fanns i systemet redan före coronakrisen ha vuxit och innebära enorma utmaningar. Samtidigt kommer miljontals indoneser med små marginaler åter ha kastats ut i fattigdom i den ekonomiska krisens svallvågor.