Fotboll skulle tvätta solkig saudisk image

”Om jag får fira vår första pokal på flera årtionden tillsammans med min son, så bryr jag inte om vem som äger oss. Så är det bara, det kommer att bli underbart”.

Så sade en Newcastle United-supporter till den brittiska tidningen The Independent när det stod klart att Saudiarabien ville köpa den nordengelska klubben. Enligt en undersökning som lagets supporterklubb gjorde bland sina medlemmar stödde 96,7 procent av dem ett saudiskt övertagande. Många av dem anser att idrott inte har med politik att göra.

Newcastle-supportrarna kunde jämföra med hur det har gått för Manchester City. Klubben ägs av biträdande premiärministern i Förenade arabemiraten, tillika medlemmen av kungafamiljen i Abu Dhabi, Mansour bin Zayed Al Nahyan. Sedan han gick in 2008 har ”City” vunnit förstadivisionen Premier League fyra gånger, och i fjol även FA-cupen efter 6‑0 i finalen mot Watford.

Paris Saint Germain är den andra framgångsrika storklubben i världen som ägs av en rik gulfstat, Qatar.

Mjuk makt

Men utöver spänd förväntan väckte budet också kritik från människorättsorganisationer och vissa politiker. ”Sporttvätten” handlar om att försöka utöva mjuk makt, och om medvetna strategier.

– Vi måste tala klarspråk om vad detta handlar om: Saudiarabien försöker utnyttja Premier Leagues glamour och prestige som ett PR-verktyg för att leda bort uppmärksamheten från landets usla människorättsfacit, sade Felix Jakens vid Amnesty International i våras till The Times.

Paris Saint Germain är den enda toppklubb vid sidan av Manchester City som ägs av en stat, Qatar. 2014 fick Zlatan Ibrahimovićs dåvarande klubb, och dess ordförande från gulfstaten, Nasser Al-Khelaifi, besök av det svenska kungaparet. Foto: Yoan Valat/AP/TT

Satsningen på PR genom idrott är en positionsförflyttning för den ärkekonservativa saudiska regimen, som annars är känd för sina aversioner gentemot västerländska idrotts- och nöjesevenemang.

Saudiarabiens strategiska intresse i sport går tillbaka till november 2016 när kronprins Mohammed bin Salman instiftade en investeringsfond för ändamålet. Satsningen är också ett led i ”Vision 2030”, som syftar till att landet att om tio år ska ha minskat sitt beroende av oljeinkomster.

Och Saudiarabiens ambitioner med idrotts-PR rapporteras ha ökat de senaste åren.

Emirates Stadium

Den arabiska stormakten har inte bara förklarat sig villigt att köpa Newcastle. Oljestaten har även uppvaktat stora amerikanska idrottsförbund som NBA (basket) MLS (fotboll) och MLB (baseboll) och diskuterat investeringar.

Sportswashing kan gå till på olika sätt. Sponsring är en sak. Flygbolaget Emirates från Dubai stödjer en hel drös med toppfotbollslag ekonomiskt: bland dem Milan, Arsenal och Real Madrid. Ja, den brittiska cupen heter till och med numera Emirates FA Cup.

Abu Dhabi-flygbolaget Etihad sponsrar förstås, i sin tur, Manchester City.

Men ägande är att föra sportswashing till en mycket högre nivå, anser Kristian Coates Ulrichsen, statsvetare vid Rice-universitetet i Houston, som forskar om länderna kring Persiska viken.

– Ingen minns att Chelseas första sponsor var Gulf Air från Bahrain. Även att sponsra en turnering är en engångsföreteelse. Ägarskap är något betydligt större. Det är ett sätt att jobba sig in i den sociala relation som en klubb har med sina supportrar, säger Ulrichsen till The Independent.

Oavlönad PR

Han beskriver det som att Abu Dhabi har en ”armé med människor i Manchester som utför oavlönat arbete åt regimen”.

City-supportrarna där har vant sig vid att säga att de går till Itihad Stadium. Och den som vill se Arsenal på hemmaplan i London får inte längre gå på arenan Ashburton Grove, utan Emirates Stadium. Konnotationerna till diktaturerna vid Persiska viken blir därmed positiva.

Arabstaterna vid Persiska viken har alla ambitioner som beskylls för att utgöra sportswashing. Såväl Abu Dhabi som Bahrain står värdar för formel-1-lopp och Qatar sponsrar det internationella fotbollsförbundet Fifa.

Begreppet sportswashing må vara relativt nytt, och ha fått nya former, men fenomenet är gammalt. Nazitysklands propagandaspektakel vid sommar-OS i Berlin 1936 är ett historiskt tydligt exempel. På senare år nämns vinter-OS 2014 och fotbolls-VM 2018 i Ryssland, nästa vinter-OS 2022 i Kina, liksom fotbolls-VM samma år i Qatar – ett hett omdiskuterat och mutanklagat värdskap.

OS i Berlin 1936 är ett tidigt exempel på sportswashing. Här marscherar den svenska truppen in på Olympiastadion vid invigningen. Foto: Reportagebild / TT

Azerbajdzjan satsar

Ett land som annars anses ha excellerat i sportswashing på senare år är Azerbajdzjan, styrt av den diktatoriske presidenten Ilham Aliyev. Det var hans regim som gav upphov till själva begreppet. Det användes första gången i en kampanj från människorätts- och antikorruptionsorganisationer inför de första Europeiska spelen, ett slags Europa-OS, som Azerbajdzjan stod värd för 2015.

Organisationerna ville uppmärksamma att med stora evenemang följer ofta mutor och förtryck. Aliyevs familj profiterade personligen på evenemanget eftersom hans döttrar är storägare i flera lyxhotell i huvudstaden Baku. Nyligen avslöjades också att flera av arenorna byggdes med hjälp av slavarbetare från Bosnien.

Det statliga azeriska oljebolaget Socar står också för ett formel-1-lopp i hemlandet och är en av den europeiska fotbollsfederationen Uefas huvudsponsorer. Fjolårets Europa League-final i fotboll mellan Arsenal och Chelsea hölls i Baku, och fyra matcher var tänkta att spelas där under fotbolls-EM denna sommar, som ställdes in på grund av coronapandemin.

Begreppet ”sportswashing” myntades när Azerbajdzjan strålade sig i glansen av de första Europeiska spelen 2015. Bilden visar invigningsceremonin i landets huvudstad Baku. Foto: Dmitry Lovetsky/AP/TT.

Politikerprotest

När Saudiarabiens bud på Newcastle blev känt uppmanade en grupp med 16 parlamentariker från olika partier den brittiska regeringen att blockera det saudiska övertagandet. De hänvisade bland annat till kriget i Jemen och mordet på Khashoggi 2018. Idrottsminister Oliver Dowden deklarerade dock att affären var en fråga för berörda parter, det vill säga Premier League och investerarna.

Förhandlingarna drog ut på tiden. Efter tre månader hade Premier League ännu inte bestämt sig för om man skulle tillåta övertagandet eller ej och den 30 juli meddelade saudierna att budet dragits tillbaka.

”Tyvärr har den utdragna processen under nuvarande omständigheter i kombination med den globala osäkerheten gjort att den potentiella investeringen inte längre är lönsam”, meddelade köparna i ett uttalande.

Om detta är slutet på historien återstår att se. Saudiernas brittiska medinvesterare, miljardärbröderna David och Simon Reuben som stod för tio procent av budet, hoppas fortfarande få med regimen i Riyad.

Bedömare konstaterar att det finns andra rika investerare som lär kunna gå in i klubben – men knappast någon med så stor kassa att de kan lyfta Newcastle till en ligaseger. Det verkar fansen också plågsamt medvetna om. Tiotusentals av lagets supportrar har undertecknat ett krav på att myndigheterna ska utreda hur Premier League har hanterat frågan om övertagandet.