Kinesiskt vågspel i Sydasien

Under sommaren har Kina provocerat sina grannar på en rad olika sätt:

• En våldsam konfrontation med Indien i Himalayas högland.
• En ny säkerhetslag för Hongkong som undergräver grundläggande medborgerliga rättigheter.
• Kinesiska militärflygplan som flyger in i Taiwans luftrum.
• En gränskonflikt med Bhutan i ett område som det tidigare inte rådde någon oenighet om.
• Sänkningen av en vietnamesisk fiskebåt i Sydkinesiska sjön.
• Territoriella dispyter i samma havsområde med inte bara Vietnam, Filippinerna och Malaysia utan också med Indonesien.
• Inblandning i Australiens inrikespolitik, vilket för första gången gett upphov till kritik mot Kina i ett land som fram till nu varit extremt motvilligt att kritisera den viktigaste handelspartnern.

Skjuter Kina sig själv i foten genom en allt mer aggressiv politik som tycks generera fler fiender än vänner? Eller visar Kina musklerna som ett sorts lackmustest i kalla krigets anda för att ta reda på vilka nationer som är redo att öppet kritisera Pekings mer bestämda hållning och vilka som kommer att förbli tysta. Håller Kina på att, som en del analytiker hävdar, testa gränserna för straffrihet? 

Xi Jinpings stora plan

Det är knappast någon hemlighet att president Xi Jinping ser sig själv som den tredje store ledaren i Kinas moderna historia. Mao Zedong gjorde upp med den gamla ordningen och befriade Kina från feodalism och förtryck. Deng Xiaoping lade grunderna för en modern ekonomi medan Xi vill göra Kina till en världsmakt som resten av världen måste lyssna på, inte motsätta sig. Hans mål är göra ”China great again”.

Att kontrollera viktiga fartygsleder ingår i president Xi Jinpings planer på att göra Kina till en världsmakt som alla måste ta hänsyn till. Här hälsar Xi på besättningen på Kinas nya hangarfartyg. Foto: Li Gang/AP/TT

Kina verkar vara angeläget om att skicka ett budskap till Indien och dess grannar om vem som har kommandot i regionen, särskilt vid en tidpunkt då Indien och många av landets allierade – inte minst USA – kämpar med att begränsa spridningen av covid-19 på hemmaplan. Det står klart att sammanstötningarna mellan kinesiska och indiska soldater i Ladakh i Himalaya i juni inte huvudsakligen handlade om vilken sida som ska kontrollera en obebodd bit mark i öde bergstrakter. Konflikten rör något mycket större: strategisk rivalitet mellan Asiens två giganter och – mer specifikt – en önskan från Kina att straffa Indien för att landet motsatt sig Xis favoritprojekt, the Belt and Road Initiative (BRI) som via nya vägar, järnvägar och transportleder till havs ska förbinda Kina med resten av världen.

Försök att värva Indiens grannar

Indien ses helt klart av Kina som ett hinder på vägen mot dominans. Därav kommer behovet av att förnedra Indien i Himalaya och de pågående försöken att knyta till sig de små länderna i Sydasien ett efter ett. Pakistan är en gammal allierad och Kina kan likväl lyckas i Nepal. När Nepal bannlyste alla indiska nyhetskanaler utom en den 9 juli tillfredsställde det utan tvekan Kina och var det senaste tecknet av många på att Nepal är på väg att förflytta sig från Indien mot Kina. Viktigare är att Nepal deltar i Xis BRI. Det finns fortfarande planer på att förlänga järnvägen mellan Lhasa och Xigaze i Tibet ner till gränsen mot Nepal, till och med så långt som till Nepals huvudstad Katmandu. På så sätt skulle det kustlösa Nepals traditionella beroende av Indien för sin utrikeshandel minskas. 

Men det har inte bara varit en angenäm seglats för Xi och hans regering. I november 2018 förlorade Kinas man i Maldiverna, Abdulla Yamin, presidentvalet och i parlamentsvalet i april förra året vann det pro-indiska Maldiviska demokratiska partiet en överväldigande seger. Maldiverna är litet men strategiskt viktigt och Kina hade hoppats att därifrån kunna kontrollera sina maritima kommunikationsleder till Mellanöstern, Afrika och Europa.

Viktiga transportleder till havs går förbi Maldiverna med huvudatollen Malé. Foto: Shutterstock/TT 

Kina har inte förlorat Maldiverna helt och hållet – det finns fortfarande planer på stora kinesiska investeringar i öriket – men Indien har återvunnit en ansenlig del av det inflytande som landet en gång förlorade till Kina.

Kinas inflytande i Indiska oceanen är något som andra makter ser på med stor oro eftersom man inte riktigt vet vad Kinas inflytande kommer att föra med sig. För indierna är Indiska oceanen ”deras hav” och USA har där en av sina största militärbaser utomlands: Diego Garcia, en ö varifrån en stor del av logistiken för de amerikanska trupperna i Mellanöstern sköts. Indiens och USA:s flottor hade de första gemensamma manövrarna redan 1992 och sedan dess har samarbetet ökat. I januari 2015 undertecknade Indien ett avtal med USA om en gemensam strategi för Stillahavsasien och Indiska oceanen. USA erkände då Indien som en ”viktig försvarspartner”.

Morot och piska i Myanmar

I Myanmar, ett annat land som Kina försöker knyta till sig, lockar Kina med lån, gåvor och stöd i kampen mot covid-19 men pressar samtidigt regimen genom att ge landets många etniskt baserade rebellgrupper tillgång till Kinas stora informella vapenmarknad som snarare är grå än svart. I november förra året beslagtog Myanmars militär en stor last med kinesiska vapen, däribland helt nya missilramper och luftvärnsmissiler, från en rebellarmé i delstaten Shan i norr.

Kinas mål är att få mer inflytande i Myanmar, ett land som erbjuder direkt tillträde till Indiska oceanen. Den ”Ekonomiska korridoren Kina-Myanmar” som omfattar byggande av höghastighetståg, motorvägar och investeringar för att öka trafiken på Myanmars floder är en kritisk del av BRI som Kina skulle göra allt för att kontrollera och skydda.  

Vid en presskonferens i Washington varnar USA:s utrikesminister Mike Pompeo sina allierade i Sydöstasien för att Kina utnyttjar pandemin för att göra nya framstötar i Sydkineiska sjön. Foto: Nicholas Kamm/AP/TT 

Konflikt skapar dialog med Bhutan

I detta sammanhang är den nyss uppfunna ”gränskonflikten” med Bhutan inget mer än en listig manöver, som i avsaknad av diplomatiska förbindelser gör det möjligt för kinesiska tjänstemän att träffa sina bhutanesiska kollegor på officiell nivå. Dispyten med Bhutan – och den mycket mer allvarliga konfrontationen med Indien i Ladakh – kan ha iscensatts av Peking för större strategiska syften men att de kinesiska manövrarna äger rum i en tid då Indien är försvagat av coronapandemin är knappast någon tillfällighet.

Som de senaste händelserna visar har Kina emellertid gått för långt och Indien står nu inför utmaningen att hantera dessa nya realiteter. Samtidigt som antikinesiska stämningar växer sig starkare i Myanmar har Indien möjligheten att stärka relationerna mellan länderna, både på regeringsnivå och individnivå. Det är alltså viktigt att syna Kinas bluff och inte tro att konflikten med Indien i Himalaya i första hand handlar om gränsdragning. Det handlar om hegemoni.

Kort sagt, Indien måste agera proaktivt snarare än reaktivt. I Indiska oceanen kommer Indien att tvingas arbeta tätt ihop med regionala vänner som Australien och Japan, Kinas andra store fiende i regionen. En tredje komponent kan bli Taiwan. Japan har inte diplomatiska förbindelser med Taiwan, som Kina betraktar som en ”utbrytarprovins”, men Japans samarbete med Taiwan i bland annat säkerhetsfrågor har under senare år blivit alltmer öppna och tydliga.

På samma gång måste Indien gå försiktigt fram i sina relationer med länder som Bhutan, Maldiverna och Myanmar och undvika att reta upp dem så som skedde i relationen med Nepal genom den indiska gränsblockaden 2015.

Om Indien sköter sina kort skickligt kan slutresultatet mycket väl bli att Pekings aggressiva hållning leder till det scenario som regimen antagligen fruktar – att landet finner sig inringat av mindre vänligt sinnade länder. 

Demonstranter i Filippinerna utanför Kinas konsulat i Manila visar sin ilska över att Kina inte respekterar ett utslag från ett FN-organ som ger Filippinerna exklusiv rätt till fiske i ett omstritt havsområde. Foto: Bullit Marquez/AP/TT 

Allians mot Kina

Kinas hotfulla agerande underblåser stödet för en allians mellan de länder som Kina ser som fiender eller politiska motståndare. Alliansen, informellt kallad the Quadrilateral Security Dialogue, Quad, bildades 2007 och omfattade USA, Japan, Indien och Australien. Syftet var att föra en gemensam politik gentemot den växande kinesiska närvaron i Indiska oceanen. Men efter att regeringar med en mer försonlig politik gentemot Kina tog över i både Japan och Australien hände inte mycket — inte förrän 2017 då ledarna, alla hökar, för samtliga fyra länder möttes på nytt i Filippinernas huvudstad Manila: Indiens Narendra Modi, USA:s Donald Trump, Shinzo Abe i Japan och Australiens nye regeringschef Malcolm Turnbull. Tre av dem sitter kvar idag medan Turnbull har efterträtts av Scott Morrison, som intagit en ännu hårdare attityd gentemot Kina.

Kina vet mycket väl att Quad är en bräcklig allians och en ökad spänning i regionen kan få den att rämna. Många i Indien ser USA under Trump som en opålitlig och oförutsägbar allierad som främst ser till sina egna intressen. USA:s främsta intresse sägs vara att sälja vapen till Indien medan indiska vapenköp från Ryssland, bland annat ett helt nytt robotsystem till ett värde av 50 miljarder kronor, har fått amerikanska kongressmän att föreslå sanktioner mot New Delhi. Det är också tveksamt hur långt Australien är villigt att gå eftersom miljardbelopp i exportintäkter står på spel om Kina vidtar motåtgärder.

Kina har kommit för att stanna i Indiska oceanen. Indien behöver USA:s stöd för att motverka Kinas expansion, men det nya kalla kriget är och kommer med all sannolikhet att förbli en i huvudsak asiatisk företeelse. Och med tanke på kinesisk upptrappning i Himalaya och allt större närvaro med u-båtar och även örlogsfartyg i Indiska oceanen är det inte uteslutet att det kan hettas upp och leda till allvarligare konflikter än de vi ser idag.