Europas fattighus slits mellan Moskva och Bryssel

Maia Sandu blir inte bara Moldaviens första kvinnliga president. 48-åringen blir också landets första president med västerländsk utbildning (vid Harvard Kennedy School), västerländsk yrkeserfarenhet och en klar framtoning som en liberal politisk ledare.

Hennes ryssvänlige företrädare Igor Dodon har tagit udden av Moldaviens tidigare närmande till EU, med vilket landet sedan tidigare har ett associationsavtal. Dodon inledde sin mandatperiod 2016 med att plocka ned EU:s flagga från presidentpalatset och som sin första utländska gäst ta emot den auktoritäre belarusiske kollegan Aleksandr Lukasjenko. De följande fyra åren avlade han fler än 20 besök i Moskva, men vägrade att bege sig till det kulturellt närliggande EU- och grannlandet Rumänien, som han istället betecknade som Moldaviens fiende. Dodons fyra år vid makten har varit kantat av tvister och vid fyra tillfällen har författningsdomstolen tillfälligt suspenderat hans rätt att utöva presidentämbetet då den ansett att han förbrutit sig mot konstitutionen.

Det är mot den bakgrunden förståeligt att presidentvalet i november i år formades till något av en folkomröstning om Moldaviens framtida utrikespolitiska kurs: för en integration med EU eller för ett ytterligare närmande till Moskva. Denna skiljelinje i moldavisk politik är inget nytt. Den har tvärtom präglat politiken alltsedan frigörelsen från Sovjetunionen 1991. EU-vänliga politiker och Rysslandsvänliga politiker har också turats om att leda landet.

Den EU-vänliga Maia Sandu vann nu en mycket klar seger. Vid andra valomgången den 15 november erhöll hon 58 procent av rösterna. Hon står nu inför uppgiften att infria sina vallöften om att effektivt bekämpa den omfattande korruptionen, samt att lägga om kurs utan att hamna i alltför stark konflikt med Vladimir Putins Ryssland.

Moldaviens nya president Maia Sandu vill närma sig EU men kan inte ignorera Ryssland. Foto: Roveliu Buga/AP/TT

Den ryske presidenten gratulerade visserligen Maia Sandu till valsegern, men några dagar senare landade en räkning från ryska energijätten Gazprom på systerbolaget Moldovagaz skrivbord. Räkningen på motsvarande 60 miljarder kronor borde, meddelade Moskva, betalas före årets utgång – annars stryps gasleveranserna vid årsskiftet då det gamla kontraktet löper ut. Putin hade därmed valt att plocka fram ett välkänt utpressningsmedel, som Ryssland använt tidigare mot Moldavien men framför allt mot Ukraina, för att försöka stävja en EU-vänlig politik.

Maia Sandu svarade att hon inte godtar räkningen eftersom 56 miljarder kronor av den påstådda skulden gäller gas som Ryssland levererat till den Moskvastödda utbrytarrepubliken Transnistrien öster om floden Dnestr.

Moldavien är med sina 3,5 miljoner invånare (varav minst en halv miljon lämnat landet och arbetar i EU) ett av Europas allra fattigaste och mest korrupta länder, geografiskt inklämt mellan Rumänien i väster och Ukraina i norr, öster och söder och utan tillgång till det närliggande Svarta havet. Det är således ett till synes politiskt betydelselöst land. För Putins Ryssland är det likväl en bricka i hans utrikespolitiska spel, som har som mål att stoppa inte enbart EU:s och Natos utvidgning österut utan också expansionen av västerländska liberala demokratier. Att skapa och bibehålla politisk instabilitet och frusna regionala konflikter är ett medel i denna ryska politik.

Ryssland har spelat ut dessa kort mot Ukraina alltsedan dess självständighet 1991. Resultatet är känt: med erövringen av Krim och bortslitningen av delar av Donbas från Ukraina har Ryssland lyckats få till stånd en frusen konflikt. Det är ur samma geopolitiska perspektiv som Moskva tittar på lilla Moldavien. Därav den saltade gasnotan.

Hammaren och skäran. Den ryskkontrollerade utbrytarrepubliken Transnistrien har fortfarande de klassiska sovjetiska symbolerna i flaggan, till exempel på den skylt som pryder den här vaktkuren vid ”gränsen” till Moldavien. Foto: Sergei Gapon/AFP/TT

Rysslands strategiska intresse för området går tillbaka till det ryska imperiet. Det erövrade dagens Moldavien (Bessarabien) i början av 1800-talet, för att sedan förlora det efter första världskriget till Rumänien och därefter återerövra det under andra världskriget och införliva det som en delrepublik i Sovjetunionen. I denna sovjetrepublik stationerades stormaktens 14:e armé. Vid Sovjets sönderfall uppgick den till 14 000 man. Det var denna armé som under ledning av general Aleksandr Lebed ledde utbrytningen av Transnistrien när Moldavien utropade sin självständighet. Ett kort krig mellan det självständiga Moldavien och Ryssland följde, vid vilket Lebeds trupper också erövrade staden Bender på Dnestrflodens västra sida.

Transnistrien är inte erkänt av något land i världen – inte ens Ryssland eftersom man inte vill ta internationellt juridiskt ansvar för vad som pågår i området. Transnistrien har eget parlament, egen president, egen flagga (med hammaren och skäran) och till och med egen valuta som bara är användbar inom “landet”. Likväl är området helt beroende av Ryssland som – förutom en vapendepå – har kvar 1 500 soldater där.

Den tillträdande presidenten Maia Sandu har redan krävt att dessa trupper dras bort, ett krav som Kreml snabbt avfärdade med motiveringen att det ”allvarligt skulle destabilisera” regionen. Förhandlingar pågår sedan 2011 inom ramen för den så kallade 5+2 formeln – det vill säga med deltagande av EU, OSS (de flesta forna Sovjetstaterna), USA, Ryssland, Ukraina + Moldavien och Transnistrien. Men de har hitintills varit fruktlösa.

Den bortröstade moldaviske presidenten Igor Dodon besökte aldrig grann- och EU-landet Rumänien, däremot ofta Ryssland. Som här i S:t Petersburg 2018 i samspråk med sina hårdföra belarusiska och ryska kollegor Aleksandr Lukasjenko (till vänster) och Vladimir Putin. Foto: Olga Maltseva, Pool Photo via AP/TT.

Ingenting talar för att Ryssland idag skulle vara mer intresserat av att lösa situationen än tidigare. Maia Sandus klara seger kan nämligen vara ett tecken på att den traditionella tudelningen i moldavisk politik definitivt är på väg att tippa över till den EU-vänliga sidans fördel. Ett annat tecken på detta är måhända opinionsförskjutningen i en annan skiljefråga i Moldavien: inställningen till ett eventuellt samgående med Rumänien, ett land med vilket man har lång gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk. 400 000 moldavier har redan har rumänskt medborgarskap och minst lika många väntar på att få det.

Förespråkare för att Moldavien, som autonom region, bör gå samman med Rumänien har funnits ända sedan självständigheten 1991, och har stötts av ledande politiker i båda länder. Alla opinionsundersökningar har fram till dags dato emellertid visat att enbart en liten minoritet av väljarna i Moldavien har stött tanken, till skillnad från en stor majoritet i Rumänien. Under flera år har stödet för ett samgående med Rumänien i Moldavien legat på mellan 15 och drygt 20 procent. Men på sistone har upp till 37 procent av väljarna sagt sig tilltalas av idén, och för första gången har motståndet i en undersökning landat under 50 procent. Ett samgående med Rumänien, ska det tilläggas, står inte på Maia Sandus dagordning de närmaste åren. I ett längre perspektiv kan en sådan utveckling däremot inte uteslutas. Säkert i den frågan är bara en sak: det är inget Ryssland skulle se på med blida ögon.

Som om det inte skulle räcka med gasnotan från Moskva och ryska soldater i utbrytarrepubliken Transnistrien är dessa frågor bara en del av de enorma utmaningar som Moldaviens nya president ställs inför. Ekonomin är i pandemins spår sämre än någonsin. Korruptionen inte mindre än tidigare. En politik gentemot Europeiska unionen kräver gensvar och stöd, och detta från ett EU som självt befinner sig kris. Sist men inte minst: den inhemska Rysslandsvänliga oppositionen har inte vilat på hanen. Den avgående presidenten Igor Dodons socialistparti, som idag innehar regeringsmakten, svarade på valförlusten med att i parlamentet anta ett par lagar till stöd för en Rysslandsvänlig politik. Den första lagen stadgar att det ryska språket åter ska vara ett officiellt språk jämställt med moldaviskan/rumänskan. Den andra lagen stadgar att ryska TV- och radiokanaler på nytt ska kunna återutsändas inom landet, något som varit förbjudit sedan 2017. En tredje lag fråntar presidenten kontrollen över säkerhets- och underrättelsetjänsten och flyttar den till regeringen.

Enligt Moldaviens författning ligger den huvudsakliga makten hos parlamentet och regeringen. Utan stöd i parlamentet kommer president Maia Sandu därför att ha ytterst svårt att genomdriva sina utlovade reformer. Hennes första politiska initiativ handlar därför om att försöka förmå parlamentet att upplösa sig självt och utlysa nyval under våren 2021 – och därvid hoppas att hennes eget liberala parti kan överta regeringsmakten.