Polens regering strider mot EU, väljarna – och sig själv

Från parlamentet sejmens talarstol uppmanade vice premiärministern Kaczyński också vid samma tillfälle, i slutet av november, sina anhängare att "med alla medel" försvara katolska kyrkan. Det ledde dagen efter till att extremhögerns kampgrupper stod uppställda i huvudstaden Warszawa beredda att med våld angripa de kvinnor som demonstrerar för sina rättigheter. Vid nästa demonstration skickade regeringen – där Kaczyński ansvarar för säkerhetsstyrkorna – in ett tiotal civilklädda personer från antiterrorstyrkan BOA som slog kvinnliga demonstranter med teleskopbatonger av stål.

Kaczynski har hotat att sätta sina opponenter i fängelse förr. Kort efter valsegern förutsåg han i en intervju hur det också skulle leda till ”skrik om att vi förföljer oppositionen och bryter mot demokratin”. Kort därefter inledde åklagarmyndigheten en utredning mot förre premiärministern Donald Tusk, som Jarosław Kaczyński ville se anklagad för den flygkatastrof där bland andra hans tvillingbror presidenten Lech Kaczyński dog. Och 2017 slungade han från talarstolen i sejmen ut denna anklagelse mot oppositionens ledamöter:

– Jag vet att Ni är rädda för sanningen men Ni kan inte sudda bort min brors namn från det förrädiska mordet. Ni mördade honom. Ni är avskum.

Idag hotar Jarosław Kaczyńskis projekt, om att skapa ett nationalistiskt och auktoritärt samhälle, att kapsejsa i pandemins spår. Han och regeringen söker sin räddning i konfrontation med EU och med en allt starkare repressiv politik inom landet. Genom att ”måla fan på väggen” försöker man slå vakt om sina kärnväljare och mobilisera de tveksamma.

En överväldigande majoritet av väljarna är positiva till EU-medlemskapet. Inte någon gång sedan Polen gick med 2004 har stödet varit under 80 procent, och på sistone har det legat närmare 90 procent. Polen är också det största mottagarlandet av pengar från EU. Enligt förslaget till ny långtidsbudget för unionen, och en återuppbyggnadsfond, ska Polen få cirka 1|600 miljarder kronor.

Polens de facto-ledare Jarosław Kaczyński lägger ner en krans till minne av sin tvillingbror, presidenten Lech Kaczyński, och de 95 andra som dog i en flygkrasch 2010. Jarosław Kaczyński har anklagat sina politiska motståndare för broderns död. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Det kan mot denna bakgrund synas oförståeligt varför regeringen – en koalition av tre högerpartier där Lag och rättvisa under ledning av Jarosław Kaczyński är störst – slagit in på kollisionskurs mot samtliga andra EU-länder med undantag för Viktor Orbáns Ungern, och hotar med veto om den nya budgeten kopplas till att rättsstatens principer ska upprätthållas.

En undersökning i november gav vid handen att hela 49 procent av väljarna anser att regeringen mycket väl kan vara på väg att leda landet ut ur EU. Dessa väljare har fog för sina misstankar. Tidskriften Do Rzeczy ställde på omslaget nyligen frågan om det inte är hög tid att offentligt diskutera ett utträde. Under en bild på EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Jarosław Kaczyński löd texten: ”Nu får det vara nog. Polexit – därom har vi rätt att samtala”.

Ledande företrädare för Lag och rättvisa – däribland premiärminister Mateusz Morawiecki – har i sejmen jämfört EU-kommissionen i Bryssel med politbyrån i Moskva under kommunisttiden. Men inte heller vad gäller vetot har regeringen stöd hos mer än 27 procent, lika mycket som de tre högerpartiernas kärnväljare. Det är till denna grupp och de åtta procent som vid valet 2019 röstade på det extrema högerpartiet Konfederationen som regeringen nu vänder sig med sitt hot om veto.

Polen är idag ett mer politiskt splittrat land än någonsin sedan kommunismens fall 1989. Regeringspartierna Lag och rättvisa, Solidariskt Polen och Överenskommelse har alla sitt huvudsakliga stöd bland traditionellt konservativa grupper i samhället. Hos dem finns ett misstroende mot många saker som kännetecknar västerlandet och sedan länge accepterats i majoriteten av EU:s medlemsländer i västra Europa. Det gäller bland annat samkönade äktenskap eller partnerskap, synen på hbtq-personer, icke-kristna eller människor från andra världsdelar.

Parlamentsvalet 2019 visade tydligt att det går en skiljelinje mellan å ena sidan landsbygden och mindre orter och Polens metropoler å den andra. I de senare är det utan undantag liberala partier och vänstern som har störst stöd. Inte någon större stad har en borgmästare som tillhör något av regeringspartierna.

Glada miner utåt när premiärminister Mateusz Morawiecki möter EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i Bryssel, fastän polacken har jämfört unionens kommissionärer med politbyrån i Moskva under kommunisttiden. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Det polska samhället 2020 skiljer sig från 2004, och än mer så i jämförelse med 1989, då det kommunistiska systemet avskaffades. En bred majoritet har anammat de liberala idéer som länge varit vägledande i västra Europa, som synen på kyrkan och religionen, abortfrågan, sexualfrågor, äktenskapsfrågor, liberal parlamentarism, rättsstatliga principer och medborgerliga rättigheter.

Polen styrs emellertid av nationalistiska högerpartier som i sin syn på samhället och dess medborgare, ja också på statens roll i skapandet av den enskilde medborgarens liv, lever kvar i gången tid. Regeringens mål är att stöpa om samhället i nationalistisk form med starka anspelningar på hur Polen såg ut före andra världskriget. Den uttalade fienden blev tidigt efter valsegern "det liberala och moraliskt degenererade Västeuropa". Stödet för denna politik, låt vara hos en minoritet, fanns också den grundlagd i historisk mark. Högerpartiernas väljare har utan protester godtagit nedmonteringen av den polska rättsstat som byggts upp efter 1989.

Det vi idag ser är en allt starkare konfrontation mellan det liberala och det starkt konservativa. Droppen som fick bägaren att rinna över var när den av regeringen helt kontrollerade författningsdomstolen slog fast att abort skulle totalförbjudas. De som står i spetsen för de sedan veckor tillbaka pågående protesterna är en ny generation upproriska polacker, inte minst kvinnor. Dessa protester har successivt radikaliserats. De handlar inte längre om enbart abortfrågan utan om hela det politiska styret. Kravet från gatan är att regeringen ska avgå.

Demonstration i Warzsawa mot hat mot hbtq-personer i augusti 2020. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Samtidigt dras Polen med andra kriser: pandemin som dagligen skördar 300–600 döda, djup kris inom sjukvården, finansiella svårigheter som medfört att sociala löften får skjutas upp, pedofilskandaler inom kyrkan, och minskat förtroende för Lag och rättvisa som i vissa opinionsundersökningar tappat hela tio procentenheter av sitt väljarstöd.

Kriserna har lett till en skärpt maktkamp inom regeringskoalitionen om vem som skall bli den samlade högerns politiska ledare efter Jarosław Kaczyński. Den som har tagit hand om taktpinnen är den ytterst radikale justitieministern Zbigniew Ziobro. I ett öppet brev till sin konkurrent och samtidigt regeringskollega, premiärminister Morawiecki, anklagade han denne för att framstå som en ”mjukis" om han vägrade att lägga in veto mot EU:s budget. Av allt att döma fick Ziobro stöd av landets starke man Jarosław Kaczyński.

Taktiken är välkänd och har präglat högerpartiernas politik alltsedan de kom till makten 2015. Ska man samla sina väljare kring en nationalistisk politik måste en fiende skapas, en fiende som hotar landets strategiska intressen. Idag heter fienden EU-kommissionen och dess liberala medlöpare inom landet. Huvudargumentet lyder att sammankopplingen mellan budgeten och rättsstatsprinciperna bryter mot EU-traktatet.

Inrikespolitiskt gäller det att ta ut svängarna ordentligt för att kärnväljarna ska förstå hur allvarligt hotet mot landets kultur är. Demagogin står i högsätet: att godkänna kopplingen mellan rättsstatsprincipen och budgeten innebär att en Pandoras ask öppnas och att "oligarkerna i Bryssel" kommer att bestämma över allt i Polen, inklusive samkönade äktenskap och handel med barn på landets marknader.

Kravallpolis utanför partiledaren Jarosław Kaczyńskis hus i Warszawa den 23 oktober 2020. Demonstranter utanför protesterar mot det abortförbud som författningsdomstolen slagit fast. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

De politiker som tillhör oppositionen utmålas som "förrädare" och även här dras historiska paralleller till dem som på 1800-talet gick i Moskvas ledband. När president Andrzej Duda i helgen skulle ära minnet av det uppror mot övermakten i Moskva som bröt ut 1830, var det för att ge dagens demonstrerande unga, liksom oppositionspolitikerna, en grov känga.

Dagens ungdomar har, hävdade presidenten, i motsats till de modiga ungdomar som deltog i Novemberupproret 1830, inte förstått "vad det betyder att försvara suveräniteten när främmande makt försöker påtvinga oss sin vilja och sina lagar". När vi ärar dem som gjorde uppror 1830, sade Duda vidare, med klar anspelning på dagens oppositionspolitiker, "får vi inte glömma att det fanns personer, som även om de sade sig vara polacker, stod i främmande makts tjänst".

Den kontroll över samhället som Jarosław Kaczyński och hans parti har haft de senaste fem åren hotar idag att rämna. Regeringens svar präglas än så länge av radikalisering, ökad repression och ett högljutt slående på den "patriotiska trumman". Regeringen har valt att än en gång spela politisk roulett med EU och 25 av dess medlemsländer. Hoppet är att "eftergiftspolitik" fortfarande är honnörsordet i Bryssel, och att Morawiecki i sitt jultal till nationen kan framstå som Polens räddare och oppositionen utmålas som landets fiende.