Så blir USA:s utrikespolitik om demokraterna vinner

I dessa dagar handlar det allra mesta som rapporteras från USA om Donald Trump.

Samtidigt pågår en primärvalskampanj för att hitta en presidentkandidat för Demokraterna i valet tisdagen den 3 november. I svenska dagstidningar, och en del radiorapporter, tycks saken vara klar: Donald Trump blir omvald, oberoende av vem som blir Demokraternas presidentkandidat.

Det är inte en uppfattning jag delar.

Donald Trump har en synnerligen entusiastisk bas av väljare. De är ungefär lika högljudda som presidenten själv. Trump kommer att få stöd av troligen mellan 62 miljoner och 64 miljoner väljare i presidentvalet i höst, ungefär i paritet med vad han fick 2016, vilket var 63 miljoner röster. År 2016 röstade 135 miljoner amerikaner i presidentvalet.

Presidenten har med andra ord ett relativt högt golv vad gäller väljarstöd. Men samtidigt har han ett tämligen lågt tak för hur många väljare han som mest kan samla. För den framtida demokratiska presidentkandidaten är både golv och tak vad gäller väljarstöd mer osäkert, och båda är förstås beroende av vem som blir den slutliga kandidaten. Men, och detta är enligt min syn av stor vikt, en demokratisk presidentkandidat har ett betydligt högre potentiellt tak av väljare som kan strömma till för att rösta bort Donald Trump. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om den demokratiska kandidaten får 70 miljoner eller rentav 75 miljoner röster. Då blir det svårt för Trump att vinna, även om systemet med elektorskollegiet tenderar att gynna den republikanska kandidaten.

Kan bli högt valdeltagande

Valdeltagandet i federala val i USA är vanligen tämligen lågt, under 60 procent för presidentvalsår och ofta under 40 procent under mellanvalsår. Mellanårsvalet 2018 var ett undantag då omkring 50 procent  av väljarna gick till valurnorna för det högsta valdeltagandet i denna typ av val på hundra år. 2020 års val kan troligen också bli ett val med högt valdeltagande.

Men om en demokratisk presidentkandidat vinner – vilken utrikespolitik kommer då bedrivas? Jag begränsar framställningen till de sex som jag betraktar, i mitten av februari, som de ledande kandidaterna: Bernie Sanders, Pete Buttigieg, Amy Klobuchar, Joe Biden, Elizabeth Warren och Mike Bloomberg. I skrivande stund är det osannolikt att någon utanför denna krets kan vinna nomineringen. 

Internationellt samarbete åter fokus

De sex kandidaterna verkar överens om att en demokratisk utrikespolitik skulle skilja sig ifrån Trumps i flera vitala avseenden. Men utrikespolitik är knappast en central fråga i presidentvalet år 2020. En demokratisk president skulle dock – om vi får tro de sex kandidaternas olika yttranden om dessa frågor – återuppbygga USA:s internationella allianser, avstå från den unilateralism de uppfattar manifesteras av uttrycket America First och än en gång verka för att USA i sitt internationella agerande skulle främja mänskliga rättigheter, en tidigare central aspekt av Förenta staternas utrikespolitik som Donald Trump mer eller mindre totalt negligerat. Kandidaterna skulle också se till att USA återinträder i JCPOA – det stora avtalet som begränsar Irans möjligheter att skaffa sig kärnvapen. Alla sex kandidaterna är för ett snart återinträde i Parisavtalet.

De sex kandidaterna är också överens om att de kan tänka sig att använda militär styrka vid humanitära interventioner utomlands. De är också ense om att de kan överväga att använda militär förmåga för att förhindra kärnvapentester eller missiltester från Nordkorea eller från Iran. Joe Biden uttrycker sig mera nyanserat på denna punkt än de flesta andra av kandidaterna. Elizabeth Warren är likaså nyanserad på denna punkt och understryker vad hon menar vara kongressens legitima roll då det gäller att avgöra under vilka förhållanden USA kan och bör använda militärt våld vid militära expeditioner utomlands. Amy Klobuchar uppfattning i denna fråga är oklar.

Bernie Sanders är kritisk mot stora delar av USA:s utrikespolitik. Här skriver han autografer på en gymnasieskola i Sana Ana, Kalifornien. Foto: Damian Dovarganes/AP/TT

Ambassaden i Jerusalem blir troligen kvar

Vad gäller inställningen till Israel-Palestina-konflikten finns det en del överraskande resultat. Fyra av de sex kandidaterna svarar ”nej” på frågan om de vill att den amerikanska ambassaden ska flyttas tillbaka till Tel Aviv från Jerusalem. Här tycks alltså Donald Trump mer eller mindre varaktigt ha ändrat USA:s inställning till en central fråga vad gäller en eventuell framtida fredslösning mellan Israel och Palestina. Bernie Sanders och Elizabeth Warren är mer nyanserade och säger att de inte skulle flytta tillbaka ambassaden i ett första skede, men kan tänka sig att göra det senare om Israel fortsätter med åtgärder som senatorerna betraktar som underminerande av en fredslösning i regionen: utbyggnad av bosättningarna på Västbanken, utvisningar av araber och förstörelse av hem. Vad gäller tvåstatslösningen Israel–Palestina är Mike Bloomberg och Elizabeth Warren oreserverat för en sådan lösning, och de andra fyra är också för en sådan lösning, dock med vissa reservationer.

Tydligare positionering gentemot Ryssland och Kina

Vad gäller relationerna till Ryssland har alla sex kandidaterna uppfattningen att Moskva måste behandlas som en fiende – om den politiska ledningen där fortsätter sin politiska linje mot Ukraina och en del andra före detta Sovjetstater. Fem av de sex kräver att Ryssland lämnar tillbaka Krim till Ukraina innan de kan godkänna att Moskva återinträder i G7. Jag har inte lyckats hitta något ställe där Pete Buttigieg uttryckt sin uppfattning i denna fråga.

USA:s relationer till Kina är en annan viktig utrikes-och säkerhetspolitisk fråga för Washington, såväl 2020 som framöver. Fem av de sex stöder Hongkongs möjligheter till självstyre, även här saknas Pete Buttigiegs uppfattning. Vad gäller förföljelsen av uigurerna och stängandet av de interneringsläger där många av dem interneras, svarar fyra kandidater att normala relationer mellan USA och Kina är avhängigt av att läger stängs. Mike Bloomberg svarar nej på denna fråga, och återigen är Pete Buttigiegs inställning oklar.

Liknar Obamas utrikespolitik

Vad gäller USA:s förhållande till Nato har Mike Bloomberg förståelse för Trumps inställning att de europeiska Natomedlemmarna borde avdela två procent av sin BNP, eller mer, till sitt försvar för att USA ska vara tillfredsställt, något som också Joe Biden stöder med något mindre emfas, medan Amy Klobuchar också stöder denna tanke. Bernie Sanders kräver inte någon ökning av de europeiska Natomedlemmarnas försvarsbudgetar. Det gör inte heller senator Elizabeth Warren. Än en gång är det omöjligt att hitta Pete Buttigiegs inställning. Alla sex anser att USA ska försäkra övriga Natomedlemmar om att Washington kommer till deras stöd om de blir militärt attackerade.

Övergripande visar dessa resultat att USA med en av dessa sex kandidater som president skulle genomföra betydande kursförändringar i landets utrikes- och säkerhetspolitik jämfört med Donald Trump. Trump har lyckats ändra den huvudsakliga politiska linje USA driver vad gäller frågan om Jerusalem som Israels huvudstad, men i övrigt verkar det som de undersökta sex demokratiska presidentkandidaterna skulle föra en utrikespolitik från januari 2021 som betydligt mer liknar Barack Obamas politik på detta område. Samtidigt måste konstateras att även om alla ledande demokratiska kandidaterna till presidentposten 2020 anger att de kan tänka sig att ta initiativ till militära interventioner utomlands under vissa omständigheter, så finns på denna punkt vissa likheter med den skepsis som Donald Trump visat under sin tid i Vita huset.

Sanders kritisk mot Saudi som allierad

De två kandidater som i mitten av februari verkar ha störst sannolikhet att vinna tycks vara Bernie Sanders och Mike Bloomberg. Senator Sanders höll i september 2017 ett utrikespolitiskt tal vid Westminster College i Salt Lake City, Utah. Sanders kritiserar många aspekter av USA:s utrikespolitik, inte minst vad han menar vara den överdrivna militariseringen av många aspekter av denna politik. Han är synnerligen kritisk mot en del traditionella allierade till USA som Saudiarabien. Sanders betonar också att USA måste ha en ledande roll framöver för att bekämpa klimatförändringarna. Men samtidigt finns det i Sanders tal en grundlinje som ligger nära den som traditionellt i USA kallats liberal internationalism. Sanders må ha långtgående planer för en reformering, vid vissa tillfällen kallat en revolution, av det amerikanska samhället, men hans utrikespolitik har inte alls lika långtgående målsättningar, enligt hans mest utvecklade tal om sin syn på USA:s utrikespolitik.

Utrikespolitik är inte i fokus under primärvalen. Bloomberg framhåller sitt ledarskap, Pete Buttigieg är oklar i mycket och Warren vill exempelvis inte kräva mer pengar av Europa till Nato. Foto: Matt Rourke/AP/TT

Bloomberg vill se USA som en positiv ledare

New Yorks förre borgmästare Mike Bloomberg har knappast betonat de utrikespolitiska frågorna. Bloomberg fokuserar istället på sin allmänna kompetens, som han anser sig ha visat under tre perioder som borgmästare i USA:s största stad. Han betonar också sin allmänna förmåga att lösa problem, som han förutom på borgmästarposten också menar sig ha visat som synnerligen framgångsrik företagsledare. Av det tämligen magra underlag som står att finna vad gäller Bloombergs utrikespolitiska synsätt framgår emellertid att han är en ännu mer traditionell företrädare för liberal internationalism än Bernie Sanders. Bloomberg vill att USA ska spela en mer aktiv roll utrikespolitiskt än han menar att Trump har gjort. Han betonar värdet av allianser och han är mycket engagerad i klimatfrågorna, där han anser att USA bör spela en ledande, positiv roll

Avslutningsvis kan konstateras att även om det mesta hittills tyder på att de inrikespolitiska frågorna, liksom Trumps sätt att sköta presidentämbetet, kommer att vara dominerande i de politiska debatterna inför presidentvalet så kommer detta val ändå att vara av mycket stor betydelse för USA:s framtida utrikespolitik. Den kandidat som vinner kommer nämligen, det tyder all historisk erfarenhet på, att hävda att eftersom han/hon vunnit valet är det den utrikespolitik som vederbörande framfört under presidentvalskampanjen som kommer att drivas. Då spelar det i praktiken ingen roll alls att frågan kanske varit helt perifer under valkampanjen.