Trumps fredsplan kan stärka palestinierna

Applåderna dånade länge och kraftfullt när Donald Trump den 28 januari 2020 presenterade ”århundrades uppgörelse” inför en skara av särskilt inbjudna sympatisörer. Bland dem förstås den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu som nu kunde höra många av sina tidigare krav artikulerade av en amerikansk president. 

Men utanför Vita huset har mottagandet på många håll varit betydligt mer reserverat, för att inte säga kritiskt. Även företrädare för den militanta bosättarrörelsen på Västbanken protesterade, de menade att Trumps plan gav palestinierna mer än de förtjänade.

Den ståndpunkten må delas av amerikanska evangelikala, men den verkliga utmaningen för Trump-Netanyahu är att vinna gehör inom arabvälden och det internationella samfundet. Kommer det att fungera för dem?

På den palestinska sidan var reaktionen förstås totalt fördömande. Ledningen initierade ett särskilt krismöte inom Arabförbundet som i lördags förkastade planen i sin helhet. Det beslutet var inte utan betydelse men den enskilda reaktionen från regimerna i Saudiarabien, Egypten och Jordanien väger i praktiken tyngre.

Deras uttalanden var avvaktande. De välkomnade Trumps plan och flaggade en avsikt att studera den noga. Den konkreta aspekt de tog upp var att palestinierna måste vara involverade i processen. Saudiarabien och Jordanien rekommenderade direkta förhandlingar mellan israelsiska och palestinska företrädare.

Mellanöstern splittrad i Palestinafrågan

Förenade arabemiraten, Bahrain och Oman är inga tungviktare i sammanhanget men att de deltog vid ceremonin i Vita huset förstärker bilden av en splittring i arabvärlden. Turkiets president Erdogan tog upp detta i ett tal häromdagen och kritiserade flera av arabstaterna för att svika palestinierna och försvaret av den heliga al-Aqsamoskén i Jerusalem. 

Protester i flyktinglägret Jelibaya i Gaza efter att Trumps plan presenterades. ”Ned med planen. Palestina är mitt land”, står det på banderollerna. Foto: Adel Hana/AP/TT  

Engagemanget för den palestinska saken är förstås inte är lika stark inom arabvärlden som tidigare. Ändå finns sannolikt en sympati för palestiniernas öde bland folk i flera av länderna, inte minst där regimen ses som alltför beroende av USA. Det är inte helt otänkbart att en effekt av Trumps plan blir att väcka Palestinas betydelse i arabisk politik, inte minst på gatan.

En partisk plan

Både processen bakom planen och dess konkreta innehåll speglar en attityd till den svagare parten som stämmer illa med det krav på respektfullhet som präglar arabisk kultur. Avgörande beslut togs av Trump-regimen utan minsta konsultation redan innan planen presenterats, viktigast var förstås den ensidiga förändringen av Jerusalems status. Därefter gjordes inga seriösa försök att involvera den palestinska sidan i överläggningar.

Murar och checkpoints är vardag för palestinier. Trumps plan stänger ute palestinier från Jerusalem och de heliga platserna. Foto: Kevin Frayer/AP/TT

Själva planen är ogenerat partisk. Det lilla som erbjuds palestinierna är villkorat av deras samarbete med Israel. Den egna stat som utlovas framstår vid närmare granskning som en mindre canton där den lokala administrationen inte har beslutanderätt i väsentliga frågor, inklusive den egna säkerheten.

Att palestinierna talar om planen som ett krav på underkastelse är förståeligt, liksom deras reaktion på detta. All erfarenhet av seriöst fredsarbete är att medlare måste lyssna och försöka förstå bägge parters intressen. Utgången måste vara sådan att bägge sidor kan peka på ”vinster” de uppnått i förhandlingarna. Annars kan det knappast bli en hållbar fred.

Kan ena palestinierna

Trumps metod har varit radikalt annorlunda: om palestinierna inte sväljer det som nu erbjuds förlorar de allt, även de begränsade rester av Västbanken som nämns i planen. Å andra sidan, om de går de med på budet får de pengar. Det är svårt att tänka sig en mer kontraproduktiv strategi i ett seriöst fredsarbete, särskilt i Mellanöstern. ”Vi är inte till salu”, upprepar de palestinska talespersonerna.

Det vore politiskt självmord för varje palestinsk politiker att nu sätta sig ner i några som helst samtal med motparten. Om Trumps avsikt varit att splittra palestinierna, vilket inslag i planen tyder på, så tycks resultatet kunna bli det motsatta: en mer enad hållning mellan de palestinska organisationerna och att steg tas för att överbrygga de motsättningar som varit så fatala under flera år. Uttalandena de senaste dagarna har varit mycket samspelta mellan de olika fraktionerna. Det är en utveckling som, om den fullföljs, skulle kunna stärka den palestinska saken i arabvärlden på nytt.

Till bilden hör också hur den yngre, desillusionerade generationen kommer att reagera. Att det kommer att bli häftiga demonstrationer är sannolikt, särskilt i Gaza. Det är inte helt otroligt att en tredje intifada kommer att bryta ut – med alla dess konsekvenser.

Strider mot folkrätten

Reaktioner inom det internationella samfundet kommer naturligtvis också att få betydelse. Trump och Netanyahu står här inför en enorm utmaning. Ingen medlemsstat i Förenta nationerna har rätt att självsvåldigt kränka folkrätt och de bindande besluten av säkerhetsrådet.

Israelisk gränspolis arresterar en demonstrant i samband med att Trumps fredsplan presenteras. Foto: Mahmoud Illean/AP/TT

Trumps plan ger klartecken för olagliga bosättningar i strid med säkerhetsrådets upprepade beslut (och amerikansk tidigare hållning). Den tar ytterligare ett steg i annekteringar i de ockuperade områdena, också det i flagrant strid med folkrätten. En mycket tydlig markering mot detta är absolut nödvändig för världsorganisationens trovärdighet och framtid. FN:s generalsekreterare António Guterres har redan slagit fast att organisationen inte kommer att backa från sina grundläggande principer.

Den internationella opinionen för palestiniernas rätt till självstyre är bred. Inte mindre än 135 länder har erkänt Palestina som en självständig stat. Det är inte sannolikt att många av dessa länder kommer att betrakta vad Trump erbjuder palestinierna som en självständig stat.

Europeiska regeringar har haft något olika hållning till Israels politik gentemot palestinierna. Det har i vissa lägen påverkat EU:s agerande. Den första reaktionen från Bryssel var också avvaktande men ändå tydlig att EU inte kommer att ställa sig bakom väsentliga delar av planen.

EU:s nuvarande utrikespolitiska talesperson Josep Borell uttalade att EU kommer att pröva förslagen ”med utgångspunkt från organisationens bestämda och eniga ståndpunkt för en förhandlad och hållbar tvåstatslösning som tar hänsyn till bägge parters legitima intressen och respekterar alla relevanta FN-resolutioner och internationella överenskommelser”.

Borell benämnde alltså Trumps plan som ”förslag”. Vissa uttalanden från arabiska regeringar tyder också på ett intresse att korrigera planen, inte minst i avsikt av verkligen inkludera palestinierna. Det stämmer dock inte med Trumps upplägg. Hans hållning är att planen är själva ramen för fortsatta diskussioner, inga andra synpunkter ska beaktas.

Men frågan är om Trump och Netanyahu verkligen kan ignorera de åsikter som redan kommit till tals. Att en fredsprocess måste involvera bägge parter – och på likvärdiga villkor. Att en tvåstatslösning ska eftersträvas men måste baseras på ett självstyre för bägge stater. Att folkrätten och säkerhetsrådets beslut måste respekteras.

Nonchaleras dessa röster finns risk för att Trumps ”fredsplan” enbart driver fram än värre motsättningar. I detta fall är stubinen sannolikt inte lång.