Parallella verkligheter i polariserat USA

Inför storhelgerna i USA i november och december delade etikettskrönikörer och bekymrade psykologer ut råd om hur man undviker politiska bråk vid släktsammankomsterna.

Frågan är om folk kommer att lyckas följa råden hela detta år med tanke på alla prövningar som väntar: riksrättsrättegången i senaten mot president Donald Trump, utrikespolitiska oroshärdar som Iran och Nordkorea, den demokratiska primärvalsrundan, sommarens partikonvent, en valrörelse som lär bli den hårdaste någonsin – och så kulmen med val den 3 november.

Det börjar bli en sliten kliché att tala om det ”polariserade USA”. Men det finns belägg för att det faktiskt förhåller sig så. Mer än nio av tio uppgav i en enkät att landet är splittrat politiskt, i en annan framgick att genomsnittsväljaren befarar att man kommit två tredjedelar av vägen mot ett inbördeskrig. Och i det klimatet känns inte särskilt långsökt att spekulera i ifall Trump kommer att lämna Vita huset frivilligt om han förlorar valet, ifall vapenägare skulle resa sig i protest om en demokratisk president begärde in automatvapen, ifall separatister i Texas och Kalifornien gör allvar och försöker bryta sig loss…

En del att hotar ta till vapen för Trump, andra vill se honom i fängelse. Foto: Tony Dejak/AP/TT

Här är något av allt det som stöder talet om polariseringen:

• människor söker sig i högre utsträckning till områden där likasinnade bor, vilket märks till exempel i att New England, västkusten och sträckan mellan Boston och norra Virginia blivit mer blått, alltså demokratiskt, medan präriestaterna och sydstaterna blivit mer rött, alltså republikanskt. Flera av de röda delstaterna väger tungt i det så kallade elektorskollegiet, som indirekt väljer president, i och med att varje delstat garanteras minst tre röster oavsett folkmängd. Eller med andra ord, en väljare i Wyoming kan påverka utgången mer än en i Kalifornien.
• tonfallet i den politiska reklamen blir mer negativ i varje val. 1960 var en tiondel av reklamen negativ. 2012 var bara lite över 14 procent positiv eller med andra ord var nästan 85 procent av de här försåtliga budskapen fyllda av mörka skuggor. Detta trots att folk uppger att de ogillar negativ reklam.
• attityder skärps gentemot människor som sympatiserar med det andra partiet. 47 procent av tillfrågade republikaner uppgav i en Pewmätning 2016 att demokrater är ”omoraliska”. Omvänt blev siffran 35 procent.
• mer kan plockas från mätningen ovan, till exempel att 62 procent av republikanerna känner sig rädda för demokrater och att 70 procent av demokraterna är rädda för republikaner.
• andelen som uppger att det är ”stressande och frustrerande” att prata politik stiger, även detta enligt en Pewmätning som gjordes hösten 2018. Mest stressade och frustrerade är ”liberala demokrater”, med hela 57 procent (mot 45 procent 2016), och gissningsvis är det talet ännu högre nu efter mer än ett år till med Trump.
• i analyser av ekonomiska data kan två separata ekonomier urskiljas, en urban, med finans- och IT-jobb och med fler högutbildade; och en mer landsbygdsbaserad med jordbruk och tillverkningsindustri och fler med endast gymnasieutbildning. Två tredjedelar av USA:s BNP härrörs till valkretsar där kongressledamoten är demokrat. Medianinkomsten som låg på ungefär samma nivå 2008 var knappt tio år senare betydligt högre i de blå valkretsarna (62 000 dollar per år) än i de röda (52 000 dollar).
• i organisationer som verkar för mer harmoni och mer kompromisser pekar man på studier som tyder på att hatbrotten ökat och att våld kan bubbla upp om grupperna glider isär ännu mer.
• fyllnadsval som hållits i några nyckelstater sedan valet 2018 gav en försmak av årets valrörelse. Mer pengar. Mer elak reklam. Mer påhopp. Mer lögner.
• väljare är arga över sakernas tillstånd men skyller på olika saker. Republikaner anser att det är de stora tidningarna, CNN, MSNBC, sociala medier och demokratiska höjdare som eldar på stämningarna. Demokraterna blickar mot Fox News, sociala medier, välfinansierade lobbyintressen – och inte minst Donald Trump. Den senare har själv twittrat om Demokraternas ”hat, fördomar och vrede” med anklagelser om att olika utredningar i själva verket är förtäckta statskupper och att riksrätten ”skulle leda till ett inbördeskrigsliknande brytning i vårt land som aldrig kan helas”.

Konservativa Fox News har nyligen startat strömningstjänsten Fox Nation. Foto: Richard Drew/AP/TT

De här spänningarna har frestat på det amerikanska samhället i ett par årtionden. Ibland etiketterade som ”kulturkrig”, underförstått mellan en kristen, moralisk, familjeinriktad grupp av ”riktiga amerikaner” och en hednisk, skatteälskande, alltmer heterogen grupp med tolerant inställning till exempelvis sexuella minoriteter. Motsättningarna skärptes ännu mer med först valet av den förste svarte presidenten, Barack Obama, sedan i och med Donald Trumps minoritetsseger.

En vanlig förklaring går ut på att det numera är små men välmotiverade och välfinansierade ytterflanker i respektive parti som bestämmer färdriktningen. Det räcker emellertid inte, utan man måste väga in växande ekonomiska klyftor, utarmningen som globaliseringen bidragit till på sina håll, alltmer grundmurad misstro mot alltfler institutioner, apati bland väljarna, hätskheten i sociala medier – och de demografiska förändringarna som innebär att andelen vita kristna krymper. Republikanernas uppslutning kring Trump, som slaktat flera av partiets principer, anses bero på att man vänder sig inåt i vetskapen om att den framtida folkmajoriteten tros komma att sympatisera med demokraterna.

Polariseringstemat tas upp, med mer eller mindre hysteriskt tonfall, i böcker, bloggar, poddar, tankesmedjor och så vidare. Ordet identitetspolitik dyker upp, till exempel i en kommande bok av Ezra Klein som leder sajten Vox. I Why We’re Polarized skildrar han hur partiidentiteten smält ihop med den enskildes andra drag, från ras och religion till geografisk hemvist och smak. I en annan ny bok, American Nations, delar författaren Colin Woodard upp USA i elva olika regioner, alla med olika kultur och traditioner. Trenderna pekar i riktning mot mer polarisering, skriver han, eftersom människan har en inneboende tendens till ”self-sorting” eller att söka sig till likasinnade.

Överallt talas det om behovet av att lappa ihop samhällsväven, sträcka händer över partigränser, se de stora övergripande mönstren, lösa ingrodda problemen som ständigt blir liggande – tänk sjukvård, invandring, hemlöshet, infrastruktur. Men istället tyder det mesta på ännu större polarisering i till exempel avtagande tillit till Högsta domstolen och anklagelser om att Donald Trumps justitieminister William Barr lierat sig alltför mycket med presidenten istället för att vara en (någorlunda, som föregångarna) opolitisk högste ansvarig för rättsväsendet.

Donald Trump segrade 2016 tack vare ett övertag i elektorskollegiet, precis som George W Bush gjorde 2000. Ännu en valseger för en republikansk president utan majoritet i det så kallade folkvalet skulle grusa förtroendet för det politiska systemet ännu mer. I alla fall till vänster…