Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel

På hemliga stigar tog sig Venezuelas oppositionsledare Juan Guaidó nyligen till Colombia där han den 20 januari 2020 mötte USA:s utrikesminister Mike Pompeo. Från Colombia reste han vidare till Europa, Kanada och USA. Strax innan hade en spektakulär bild av honom cirkulerat i världspressen: klädd i metallblå kostym och slips, uppflugen på staketet kring nationalförsamlingen (parlamentet) i Caracas försöker han ta sig in i parlamentsbyggnaden, men hindras av nationalgardister med sköldar.

När Juan Guaidó den 23 januari för ett år sen, strax efter att han valts till parlamentets talman, utsåg sig själv till president och lovade att tvinga bort Nicolás Maduro, som han menade tillägnat sig presidentposten på ett olagligt sätt, var det en ordentlig nytändning för den då ganska demoraliserade venezuelanska oppositionen. Guaidó svarade mot behovet av ett nytt ledarskap oberoende av det gamla politiska etablissemanget. Han lyckades återge venezuelanerna en känsla av hopp. Dessutom erkändes han av över 50 länder, däribland Sverige, så snabbt att det gav intryck av att de satt på informationer om att Maduro skulle försvinna redan dagen därpå.

Så blev det inte.

Istället för av spektakulära framgångar, fylldes Guaidós första år av spektakulära bakslag.

Unga venezuelaner kastar sten mot militären som stoppat bistånd donerat av USA. Ett bakslag för Guaidó som ledde till våldsamma sammandrabbningar. Foto: Fernando Vegara/AP/TT

Det första var när han skulle föra in humanitär hjälp som donerats av framför allt USA. Lastbilar lastades i den colombianska gränsstaden Cúcuta för att köra över bron in i Venezuela. Det hela backades upp med en internationell artistgala, ett jättelikt pressuppbåd och närvaron av flera latinamerikanska presidenter, som Chiles Sebastian Piñera.

Men det bidde inte ens en tumme.

Erfarna hjälporganisationer som Röda Korset fördömde hela aktionen som oseriös och lastbilarna med hjälpsändningar stoppades av barrikader byggda av containrar mitt på bron.

Trots misslyckandet förblev Guaidó Venezuelas mest populäre politiker, med opinionssiffror mer än dubbelt så höga som Nicolás Maduro.

Nästa spektakulära aktion sattes i verket i slutet av april i syfte att tvinga bort Maduro via en massiv mobilisering i kombination med en militär revolt.

Det började med rykten om att höga militära befälhavare, med arméchefen i spetsen, hade bett Maduro att avgå. En video som visade Venezuelas mest kände politiske fånge Leopoldo López tillsammans med Guaidó och en grupp soldater framför den militära flygplatsen Aurora mitt i Caracas gav intryck av att militären verkligen bytt sida. Och Guaidó uppmanade segervisst sina anhängare att marschera mot presidentpalatset Miraflores för att driva ut Maduro.

Anhängare till president Maduro protesterar utanför presidentpalatset när oppositionsledare Guaidó försökte iscensätta en statskupp. Foto: Boris Vergara/AP/TT

Det dröjde bara någon timme innan allt var över. Den ende riktigt viktige militär som hoppade av var chefen för den hemliga polisen Sebin, som var den som befriat Leopoldo López och som sedan sökte asyl på spanska ambassaden. De anhängare som följt Guaidós uppmaning att marschera mot presidentpalatset Miraflores drevs snart bort av nationalgardets tårgas.

Det var ännu ett fiasko som både visade överskattning av det folkliga stödet för oppositionen och underskattning av stödet till Maduro inom militären. Men det misslyckade ”upproret” orsakade ändå oro inom regeringen eftersom det uppenbarligen hade förekommit hemliga kontakter mellan den högsta militärledningen och representanter för Vita huset. Det banade väg för de förhandlingar mellan oppositionen och regeringen som Norge tog initiativ till. Förhandlingar som regeringen utnyttjade för att splittra oppositionen, en förutsättning för att kunna inleda den offensiv mot nationalförsamlingen som nu pågår och som symboliseras av fotografiet av Guaidó uppklättrad på staketet framför parlamentsbyggnaden.  

När nationalförsamlingen valdes 2015 segrade oppositionen så stort att den fick två tredjedelars majoritet i parlamentet. Men valmyndigheten vägrade att erkänna tre parlamentariker med argument att det förekommit valfusk. När nationalförsamlingen ändå svor in dem, underkände Högsta domstolen nationalförsamlingens legitimitet. Men i ett par avseenden behöll den sin makt. Det gäller framför allt ekonomiska avtal av nationellt intresse som görs med utländska investerare. I sådana fall måste nationalförsamlingen ge sitt godkännande för att de ska kunna genomföras med fulla juridiska garantier.

Det är ett av skälen till regeringens offensiv för att ta kontroll över nationalförsamlingen. Ett annat är att rycka undan grunden för Guaidós anspråk på att vara den legitime presidenten. Förutsättningen för det är hans position som talman i nationalförsamlingen. Eftersom valet av Maduro och hans vicepresident i maj 2018 inte erkänns av vare sig oppositionen eller en stor del av det internationella samfundet hävdar Guaidó att presidentposten var vakant och att han, i egenskap av talman, stod på tur att fylla rollen som president. När Maduro svor presidenteden förvandlade han sig enligt Guaidó till en usurpatör, någon som med olagliga medel tillskansat sig en position.

Men det är alltså talmannen, inte Juan Guaidó som person, som i en sådan situation har i uppgift att inta presidentposten. Och eftersom talmannen väljs varje år måste Juan Guaidó segra också i årets val för att ha rätt att fortsätta kalla sig president.

Därför var valet av talman den 5 januari 2020 så viktigt.

Luis Parra viftar med konstitutionen. Han valdes till talman av en del av nationalförsamlingen. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

När parlamentsledamöterna anlände på morgonen för att rösta hade nationalgardet satt upp flera kontroller runt om byggnaden. För att släppas in måste man finnas på den lista som ansvariga för nationalgardet hade. Flera av ledamöterna fanns inte med. En del påstods ha fråntagits sina politiska rättigheter, andra sades vara suppleanter utan närvarorätt. Något som Juan Guaidó, som fanns med på listan, inte accepterade. ”Alla eller ingen”, ropade han. Istället för att ge med sig blockerade nationalgardisterna ingången. Men då hade många ledamöter redan gått in. Och med den minoritet som fanns inne sessionssalen inleddes en snabb process. Luis Parra utsågs till talman via handuppräckning. Det var i det sammanhanget som Guaidó hoppade upp på staketet för att försöka ta sig in och stoppa processen som på flera sätt bröt mot nationalförsamlingens regler om hur ett talmansval ska gå till.

Luis Parra uppger att det var 81 ledamöter som valde honom.

Något senare kom motdraget. Hundra ledamöter återvalde Guaidó i en alternativ session på dagstidningen El Nacionals redaktion.

Siffrorna går inte riktigt ihop eftersom nationalförsamlingen bara har 167 ledamöter, men i Venezuela är det mycket som inte längre går ihop.

Två presidenter, två nationalförsamlingar, eller tre, om man ska räkna den konstituerande församlingen som, utan oppositionens medverkan, valdes 2017, och som per definition står över alla andra statliga instanser.

Venezuela har blivit en slags dubbelmaktens labyrint.

Människor är förtvivlade i Venezuela. Mer än fyra miljoner har flytt enligt UNHCR men makten viker sig inte. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Nicolás Maduro tycks ändå känna sig säker. Han har militärens stöd och han kontrollerar de oljeinkomster som fortfarande flyter in. Och även om USA:s olika sanktioner drabbar både regeringen och de vanliga medborgarna hårt, så har de inte varit särskilt effektiva för att undergräva Maduros position. Det har snarare gett honom argument för att hävda att Guaidó i själva verket går i Trumps ledband.

Och även om ekonomin fortfarande befinner i en dramatisk kris med hyperinflation på flera tusen procent så har det skett en viss lättnad sedan regeringen i praktiken släppt dollarn fri och accepterat den som valuta i vardagliga transaktioner.

Maduro har också fått omfattande stöd av Kina, Turkiet och fram för allt Ryssland. Och en del tyder på att Ryssland spelade en viktig roll i beslutet att ta över nationalförsamlingen.

I en intervju i slutet av förra året förklarade Rysslands vice finansminister att Ryssland har stort intresse av att hjälpa Venezuela, inte bara men fram för allt med att få igång oljeindustrin. Ett specialistteam på 14 personer arbetade på ministeriet med flera planer för Venezuela. Men, förklarade vice finansministern, en förutsättning för att genomföra planerna var att få bort Guaidó som nationalförsamlingens talman för att garantera dess godkännande för de olika projekten.

Kanske har det nu lyckats.

Om Guaidós resa till Europa kan ändra det är öppen fråga. Under tiden har Nicolás Maduro sagt att det ska hållas parlamentsval i slutet av året och har bjudit in både EU och FN som valobservatörer. Inom oppositionen diskuteras om man ska delta och om så, på vilka villkor.

Men kanske kommer Juan Guaidó att utlysa egna, parallella parlamentsval.

Dubbelmakt in absurdum. Med internationellt stöd.