El Salvadors ojämna kamp mot allt starkare maras

El Salvadors unge president Nayib Bukele, inte ens 40 fyllda, har varit omstridd under sitt första år vid makten. De flesta applåderade dock när han i april gick till offensiv mot maras som under de senaste 30 åren förvandlats till en slags parallell stat i El Salvador. Men inte alla. Representanter för människorättsorganisationer, som Human Rights Watch, menade istället att Bukele cyniskt beredde vägen för det slag av brutala blodbad som tidigare förekommit på salvadoranska fängelser och som lett till att maragrupperna börjat placeras på olika anstalter, skilda från varandra.

Bukeles offensiv uppmärksammades via fotografier från olika fängelser. Bilderna var groteska och förnedrande. Hundratals unga män sittande i rad på golvet tryckta mot varandra så tätt att benen tvingades omfamna den framförvarandes kropp. Alla var barfota med bara överkroppar, enbart klädda i kalsonger. En del hade munskydd på grund av pandemin. Nästan alla hade rakade huvuden och tatueringar över stora delar av kroppen och många även i ansiktet. Runtomkring stod tungt beväpnade militärer i hjälm och med täckta ansikten.

Fängslade marasmedlemmar föses ihop på fängelset Izalco i El Salvados huvudstad San Salvador. Foto:  AP/TT   

Redan före den makabra fotosessionen hade Bukele gett militär och polis rätt att skjuta för att döda. Bakgrunden var att maras brutit den relativa vapenvila som rått sedan han kom till makten och som manifestats i att antalet mord minskat drastiskt från 25 till 2 om dagen. Men så plötsligt, under några dagar i slutet av mars, mitt under pandemin, ökade morden till uppemot 30 per dag. Det var en protest mot Bukeles beslut att dra tillbaka privilegier för maraledare i fängelset. ”Att öka antalet lik på gatan” har historiskt varit en av maraledarnas metoder för att sätta press på myndigheterna. Det har fungerat tidigare, men inte med Bukele. Istället för att backa gav han inte bara polis och militär order att döda, han upphävde också regeln att hålla maragrupperna åtskilda och beslutade istället att medlemmar i olika grupper skulle låsas in i celler med uppemot 50 fångar i varje. En maras värsta fiende är medlemmarna i andra maragrupper. De flesta mordoffren i El Salvador är maras som mördats av medlemmar i en annan maragrupp. Att nu låsa in dem inte bara i samma fängelse, utan i samma celler var, påpekade människorättsgrupper, detsamma som en inbjudan till massakrer av apokalyptiska mått.

President Bukele har plockat poäng på sin tuffa linje mot maras. I april  gav han order om att medlemmar från rivaliserande gäng skulle sättas i samma celler. Foto: Salvador Melendez/AP/TT

Import från USA

De största och äldsta maragängen Mara Salvatrucha 13 och Barrio 18 bildades redan på 1980-talet i Los Angeles och beräknades på 1990-talet ha mellan 10 000 och 15 000 medlemmar vardera i USA och Kanada. Det var när USA, efter det salvadoranska fredsavtalet 1992, började deportera fängslade maramedlemmar som gängen slog rot också i Centralamerika. Maras finns i Guatemala och Honduras, liksom på andra håll (till och med i Europa), men det är i El Salvador deras makt är störst.

I början togs maras inte riktigt på allvar. De uppfattades nästan som något positivt – gäng som försvarade sina kvarter och erbjöd en slags gemenskap för ungdomar som kommit att bli hängande i luften när kriget tog slut och som inte fått plats i de nya strukturer där före detta gerillasoldater skulle samsas med tidigare regeringssoldater. Men maras visade snart att de inte var någon ungdomsklubb. Systematiskt byggde de sin makt baserad på territoriell kontroll. Basen för deras ekonomi var beskyddaravgifter som de krävde av alla slags affärsverksamheter i området – kvartersbutiker, bussar, taxibilar, men också av de invånare som fick ekonomiska bidrag från familjemedlemmar i USA. Beskyddaravgifterna kompletterades med stölder, småskalig knarkhandel och mord på beställning. Maras fungerar som både domare och åklagare i sina områden och utfärdar utegångsförbud när det behövs. Men maras ger också skydd mot attacker utifrån och gemenskap för ungdomar från dysfunktionella familjer och med noll framtidsutsikter.

Allt eller inget

Det är dock en gemenskap som kostar. För att bli medlem i en clica, maras basorganisation, måste man genomgå en våldsam initiationsritual som för pojkar består av misshandel och för flickor ofta av upprepade och påtvingade samlag. Är man väl med i en clica kan man räkna med allt stöd, men man får inte lämna den. Då riskerar man att dödas. Maramedlemmarnas provocerande exhibitionistiska tatueringar på kropp och ansikte är som en symbol som bekräftar att man tagit steget bort från all gemenskap utanför gruppen. En av få orsaker som accepteras för att lämna är att ha blivit frälst. I många marginella kvarter är den lokala pingstkyrkan den enda ”makten” vid sidan av maras. Men maras tvångsrekryterar också. Barn används som spioner men lärs snabbt upp till mördare och att hata medlemmarna i andra maragrupper. Det är ett liv där våldet är ett mål i sig själv. Det finns tolvåriga maramedlemmar som utfört flera mord. Och är beredda att mörda igen om de beordras till det.

Specialpoliser undersöker en marknadsplats där skottlossning mellan privata vakter och gängmedlemmar ägt rum. Foto: Salvador Melendez/AP/TT

Salvadoranska experter beräknar att de olika maragrupperna har uppemot 60 000 medlemmar. Till det kommer en halv miljon anhängare och familjemedlemmar, i ett land med sju miljoner invånare. Maras finns i hela landet, även på landsbygden. Även om maras fortfarande beskrivs som kriminella ungdomsgäng har de ursprungliga medlemmarna, inte minst många av ledarna, hunnit bli medelålders. Under åren har också maras som organisation förändrats. I början var clicas relativt autonoma. Maras hade inga starka centrala ledarskap eller solida strukturer som möjliggjorde någon omfattande koordination mellan olika clicas. Men under de många åren i fängelse utvecklades nya starka ledarskap och solida strukturer. Tidigare brukade maras beskrivas som en dåligt beväpnad, men extremt våldsam, fattigmaffia. Det fanns clicas som stundvis hade svårt att garantera mat och kläder till sina medlemmar. Så är det inte längre. Många hävdar istället att maras förvandlats till internationella maffior med nära band till både organiserad internationell brottslighet och till terroristgrupper typ al-Qaida. Donald Trump har satt upp Mara Salvatrucha 13 på sin lista över internationella terroristorganisationer, på samma nivå som Islamiska staten, och har använt hotet från maras som ett argument för bygget av en mur mot Mexiko.

Journalister som följt maras på nära håll vittnar om att det har skett påtagliga förändringar i riktning mot effektivare organisationer med kapacitet att samordna aktioner över hela landet. Det har visats bland annat i flera ”transportstrejker”. Maras har också mer sofistikerade vapen och infrastruktur. Ledare utanför fängelserna kör i bepansrade bilar skyddade av livvakter beväpnade med M16-gevär och AK-47:or. Den nya generationen maras tatuerar sig inte. I vissa grupper är det till och med förbjudet. Tatueringarna var inte bara ett kännetecken utan spelade också en viktig roll för den enskilde medlemmens identitet eftersom tatueringarna var en slags berättelse om det egna livet som mara – allt från initiationsritualen till det första mordet. Men om det stämmer att maras nu förvandlats till en effektiv kriminell struktur som också börjat bygga upp ett legalt ekonomiskt imperium med bensinmackar, bagerier, bussbolag och annat, behövs inte den typen av berättelser. Och tatueringarna har snarast blivit ett hinder för affärerna.

Tatueringar visar grupptillhörighet men har blivit mindre vanligt bland gängmedlemmar. Foto: Luis Romero/AP/TT 

Maragruppernas reaktion på Bukeles drastiska beslut att låsa in dem i gemensamma kollektiva celler tycks bekräfta förvandlingen till mer sofistikerade organisationer.

Trots att det gått snart tre månader har det inte kommit några rapporter om våldsaktioner, som människorättsgrupper befarade. Istället har det läckt ut dokument som visar att Mara Salvatrucha 13 och Barrio 18 (och andra grupper) för första gången har etablerat ett avtal om fredlig samexistens på samma territorium. Avtalet går ut på att varje grupp utser en representant i varje cell som organiserar toalettbesök, mathållning och andra praktiska aspekter. Det är via dem som alla problem ska kanaliseras. Om det skulle uppstå bråk är det representantens sak att lösa konflikten. I det fall någon skulle dödas är medlemmarna i den grupp som förövaren tillhör skyldiga att döda honom som straff. Skulle någon vägra att göra det kommer alla medlemmar i dennes clica, oavsett var de befinner sig, att dödas av den egna gruppen. Dessa oförsonliga regler tycks hittills ha lyckats upprätthålla den fredliga samexistensen men den kräver ett starkt ledarskap och en stark organisation för att inte bryta samman.

Det är svårt att tänka sig att den gamla formen av maras med clicas vars medlemmar hatar så mycket att de inte drar sig för att döda på de mest brutala sätt – utan att ha en aning om varför de hatar – skulle klara av att etablera en sådan disciplin.

Men kanske är det, på lite sikt, ett ännu större hot med maras som klarar det.