Hopp att ny EU-strategi ska stärka romers rättigheter

Trots att romerna utgör unionens största minoritet och har levt i Europa sedan omkring 1300-talet, är de utsatta för omfattande diskriminering och fattigdom. De senaste två decennierna har EU på olika sätt försökt att ta itu med utsattheten. Problemen och utsattheten kvarstår dock, och när EU-kommissionen nu ska ta fram en ny strategi är förväntningarna höga inom civilsamhället på att EU angriper själva roten till utsattheten.

Efter EU:s utvidgningar under 00-talet och den ekonomiska krisen 2008 var det tydligt att EU misslyckats att i tillräckligt hög grad angripa romers rättighetssituation som ett gemensamt europeiskt problem. Även om EU tidigare på olika sätt uppmärksammat romers situation var det först efter utvidgningen till Rumänien och Bulgarien 2007 och finanskrisen 2008 som EU på allvar började försöka hantera situationen. Allt fler romska medborgare från utvidgningsländerna tog sina EU-medborgerliga rättigheter i anspråk och reste likt andra EU-medborgare till andra medlemsstater i sökandet efter försörjning. I bristen på arbete syntes många leva i akut hemlöshet i flera storstäder, vilket blev startskottet på en intensiv och ofta hätsk debatt om romer och andra utsatta EU-medborgares rättigheter inom ramen för unionens fria rörlighet. Debatten pågår än idag, inte minst här i Sverige. När det uppdagades att Italien och Frankrike utförde folkrättsvidriga rivningar av bosättningar och deportationer av rumänska och bulgariska romer 2008 respektive 2010 var romers levnadsvillkor i Europa högt uppe på EU:s agenda.

Romska kvinnor som just flugits med specialplan från Frankrike till Bukarest i Rumänien, i september 2010. Fördrivningen av romer mötte skarp kritik inom EU. Foto: Vadim Ghirda/AP/TT

Det resulterade i att EU-kommissionen år 2011 presenterade en EU-ram för nationella strategier för integration av romer fram till 2020. Ramverket uppmanade alla medlemsstater samt utvidgningsländer på västra Balkan och Turkiet att upprätta nationella strategier för romsk integration (NRIS). Kommissionen valde att fokusera på fyra områden: utbildning, sysselsättning, sjukvård och bostäder och allmänna bekvämligheter. Även om antidiskriminering finns med som ett underliggande tema presenterades inga specifika mål för eliminering av vare sig diskriminering eller antiziganism. Ramverket har istället byggt på idén att den tillväxt som romers ekonomiska integrering förväntas innebära för EU kan öka öppenheten gentemot romerna hos allmänheten och på så sätt bidra till integrering.  Valet av fokusområden möjliggjorde för ramverket att hoplänkas med EU:s mer övergripande tillväxtstrategi ”Europa 2020” samt EU:s struktur- och investeringsfonder. Det socioekonomiska fokuset var förmodligen utifrån kommissionens perspektiv ett pragmatiskt val. Medlemsstaterna ansågs helt enkelt mer benägna att acceptera ett ramverk som fokuserade på socioekonomisk integration eftersom diskriminering kunde anses vara en betydligt känsligare inrikespolitisk fråga.

Genom detta fokus och ramverkets icke-bindande funktion lyckades kommissionen få nästan samtliga medlemsstater att upprätta NRIS. När sedan ministerrådets rekommendationer för effektivare åtgärder för romsk integrering antogs 2013 åtog sig medlemsstaterna att årligen rapportera sina åtaganden till kommissionen. Samma år antogs även en ny förordning gällande struktur- och investeringsfonderna med särskilda förhållningsvillkor som band medlemsstaterna till att upprätta NRIS om de skulle bli godkända för bidrag. EU lyckades med andra ord att bygga upp en för unionen unik infrastruktur av policyer som särskilt inriktar sig på insatser för en enskild minoritetsgrupp. På det sättet har frågor om romers rättigheter kunnat befästa sin plats på EU:s politiska agenda.

Romska barn deltar i en pjäs mot diskriminering i Bukarest i Rumänien. Foto: Vadim Ghirda/TT/AP

Vad gäller förbättringar för romers rättighetssituation på nationell nivå har resultaten dessvärre varit betydligt mindre lyckade. Som kommissionens utvärderingsrapporter från 2018 och 2019 visar har inga egentliga framsteg kunnat uppmätas förutom på utbildningsområdet. Enligt en rapport 2016 från EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) saknar 26 procent av den romska befolkningen grundläggande nationell sjukvårdsförsäkring och en tredjedel bor i bostäder utan rinnande vatten. I Rumänien där situationen är som värst saknar hela 79 procent sanitära anordningar som toalett, dusch och badrum i sina hem. Andelen romer i förvärvsarbete uppmättes i rapporten till 43 procent och unga (16–24 år) som varken arbetade eller studerade uppmättes till 63 procent. Rapporten visade även att 80 procent av den romska befolkningen lever under det nationella risk-för-fattigdomsstrecket.

Anledningarna till varför ramverket inte lyckats skapa några större förbättringar är många, vilket kommissionens egna utvärderingar och rapporter från civilsamhället påvisat. När kommissionen nu ska ta fram en ny strategi är några punkter extra viktiga att ta i beaktande.

Enligt bland annat Open Society Foundations rapport Post-2020 EU Roma Strategy: The Way Forward beror de misslyckade resultaten till stor del på att medlemsstaterna i juridisk mening aldrig varit bundna till att fullfölja de mål som de på papper upprättat genom sina respektive NRIS. Ministerrådets bindande rekommendationer om årlig rapportering har inte varit tillräckligt för att få stater att till fullo implementera sina NRIS. Viktiga insatser för romers integration har generellt kunnat nedprioriteras när politisk vilja saknats, utan att det fått några reella konsekvenser från EU. Avsaknaden av tydligt mätbara indikatorer och bristande jämlikhetsdata inrapporterat från medlemsstaterna har även resulterat i att kommissionen haft svårigheter att presentera detaljerad validering av medlemsstaternas insatser. Sammantaget har det resulterat i att EU saknat viktiga styrmedel för ett övertygande ansvarsutkrävande.

En romsk bosättning i Slovakien sattes i karantän i april i år, på grund av ett coronafall. Som redan utsatt minoritet riskerar romerna att drabbas hårt under pandemin. Foto: Frantisek Ivan/TASR/AP/TT

Det som måste ses som den mest grundläggande orsaken till ramverkets misslyckande är avsaknaden av specifika åtgärder mot diskriminering och antiziganism. Ramverket kritiserades redan 2011 av EU Roma Policy Center (ERPC) för detta faktum och EU har kritiserats återkommande av rättighetsorganisationer för att inte angripa diskrimineringen och antiziganismen i tillräckligt hög grad. Kritiken ledde dock till att antiziganism slutligen erkändes, av ministerrådet år 2016, som roten till den diskriminering och sociala exkludering som romer lever under. Året efter antogs även EU-parlamentet en resolution som uppmanade kommissionen att sätta antiziganismen i fokus i en post-2020 strategi ”. Som både Ingi Iusmen och Margareta Matache skriver är romsk integration omöjlig om det inte också tillämpas särskilda insatser för att bekämpa antiziganism. EU kan därför inte fortsätta med att enskilt fokusera på romers socioekonomiska integration i rådande samhällsstrukturer. Majoritetssamhällets attityder och rasistiska föreställningar om romer måste förändras, annars riskerar diskrimineringen att förstärkas ytterligare inom de områden som romerna förväntas integreras in i. För när exempelvis 80 procent av den italienska, 72 procent av den grekiska och 44 procent av den franska befolkningen, enligt Pew Research Center, hyser ofördelaktig syn på romer och var fjärde rom upplever diskriminering på grund av sin romska bakgrund senaste året, är möjligheterna för romer att tillåtas ta en likvärdig plats i samhället inte särskilt stora.

Slutligen, European Roma Rights Centre (ERRC) har uttryckt en stark oro efter rapportering om att kommissionen eventuellt kan komma att skjuta upp den nya strategin på grund av covid-19. I flera länder ser vi hur utsattheten och diskrimineringen förstärkts under pandemin och situationen för romer riskerar att bli än värre då EU förutspås att gå mot sin värsta ekonomiska kris någonsin.  En uppskjutning av en ny strategi med hänvisning till pandemin skulle ses som en legitimering av de regeringar som ständigt finner politiska och ekonomiska anledningar till att nedprioritera romers rättigheter.