Lukasjenko spelar högt när marken börjar gunga

I torsdags demonstrerade ungefär 60 000 människor i Minsk mot Lukasjenko och för en förändring. Det är de största demonstrationerna sedan 1990-talet och bör ses som ett uttryck för hur marken nu gungar under den totalitära regimen. För några månader sedan verkade Lukasjenko däremot stå starkare än på länge. Att han ignorerade riskerna med covid-19 och kallade pandemin en bluff – och istället för att vidta åtgärder rekommenderade sina landsmän att dricka vodka och basta – kan dock ha ändrat på det.

I takt med att antalet smittade har ökat har stödet för presidenten sjunkit och fått många medborgare att öppet visa sitt missnöje, trots alla de risker det innebär för den enskilde. Missnöjet göds av att många har fått det sämre när ekonomin utvecklats negativt – bland annat på grund av att subventioner av energi från Ryssland har upphört till följd av Lukasjenkos svårighet att komma överens med Moskva (se faktaruta).

Den bristfälliga hanteringen av covid-19 kan betraktas som droppen som fick bägaren att rinna över. Under de senaste åren har offentliga protester blivit vanligare. När regimen för några år sedan föreslog den så kallade parasitskatten – en straffskatt för arbetslösa som låtit bli att registrera sig – ledde det till stora demonstrationer och till att samla oppositionen i ett gemensamt motstånd, även i mindre städer. I regimens ambition att blidka väst har utrymmet blivit något större för oppositionella uttryck, även om fredliga demonstrationer flera gånger mötts av hårda tag.

President Aleksandr Lukasjenko på besök hos inrikesdepartementets specialstyrkor. Vid besöket fick han bland annat bevittna en övning i att skingra folkmassor. Foto: Nikolaj Petrov/BelTA Pool Photo/AP/TT

Förhoppningarna om att Belarus tagit små steg mot ökad öppenhet fick sig dock en törn vid parlamentsvalen i november 2019. Precis som tidigare kritiserades valen av internationella valobservatörer och till skillnad från valet 2016, då två oppositionella ledamöter valdes in, kom det nya parlamentet att helt och hållet bestå av regeringstrogna ledamöter.

Motstånd i motvind

Oppositionen i Belarus har länge betraktats som svag. Registrerade partier är tillåtna men arbetar i motvind och har svårt att få såväl medial uppmärksamhet som nya medlemmar.

Ett problem har varit svårigheten att enas om och föra fram kandidater med politisk erfarenhet. Lukasjenko har effektivt förhindrat möjligheter för andra i statens ledning att bygga en egen maktbas. För att minimera riskerna för en intern opposition byter han ständigt ut personer som växer sig starka – alla ska veta att de har sin position tack vare en obrottslig lojalitet till presidenten och att det är riskabelt att i någon mån utmana honom.

Inför valet 2020 trädde dock två kandidater från etablissemanget fram för första gången på länge – Valerij Tsepkalo, 55, och Viktor Babariko, 56. Tsepkalo, som är diplomat, stödde Lukasjenko i presidentvalet 1994 och utsågs då till biträdande utrikesminister. Han har därefter tjänat som ambassadör, bland annat i USA där han fick idén att skapa en motsvarighet till Silicon Valley i Minsk, en verksamhet han var chef för fram till 2017.

Viktar Babariko har sin bakgrund inom näringslivet och var fram till nyligen och under många år ordförande för Belgazprombank, en bank ägd av ryska energibolaget Gazprom och en av landets största. Den 18 juni greps Babariko, misstänkt för bedrägeri och pengatvätt under sin tid i banken. Även hans son Eduard, som arbetat inom kampanjen, greps. Gripandena ledde till starka reaktioner, bland annat genom människor som hand i hand bildade långa solidaritetskedjor. Säkerhetstjänsten har mött protestaktioner med tuffa tag. Inte bara bloggare, aktivister och politiker har drabbats, även människor som stått i köer till affärer eller varit i närheten av en demonstration har dömts för att ha deltagit i olagliga protester. Totalt bedöms ungefär 1 000 personer under de senaste månaderna ha gripits och dömts till böter eller fängelse.

Den 14 juli meddelade valkommissionen att vare sig Babariko eller Tsepkalo godkändes som kandidater. Efter beskedet från valkommissionen fylldes Minsks gator – men även gatorna i flera andra städer – med människor som protesterade och ungefär 250 människor greps. Dagarna efter ringlade kön lång till valkommissionens kontor i centrala Minsk med människor som ville överklaga besluten att stoppa Tsepkalo och Babariko.

Polis griper demonstranter som protesterar mot valkommissionens beslut att diskvalificera flera kandidater inför valet. Foto: Sergei Grits/AP/TT

Hemmafru starkaste kortet

För Lukasjenko är det dock viktigt att det finns andra kandidater för att i någon mån legitimera den väntade segern. De motkandidater som godkänts och nu får ställa upp i valet är Andrej Dimitrev från organisationen Tell the Truth, Sergej Tjeretjen från ett mindre socialdemokratiskt parti, Hanna Kanopatskaja, som var en av de två oppositionella parlamentsledamöter som regimen släppte in under förra mandatperioden, och den 37-åriga hemmafrun Svetlana Tichanovskaja.

Tichanovskaja är den osannolika kandidaten som aldrig tidigare har intresserat sig för politik men som förs nu fram som oppositionens främsta kandidat på grund av att hennes man inte tilläts ställa upp. Hennes man, den 41-årige bloggaren Sergej Tichanovskij från landet näst största stad Gomel, var fram till nyligen ett okänt namn – men tack vare sina reportage och intervjuer med människor som uttryckt sin ärliga uppfattning om regimen fick han en växande följarskara på sin Youtube-kanal. I ett av reportagen kallade en intervjuad kvinna Lukasjenko för kackerlacka, vilket plockades upp av Tichanovskij och i början av maj annonserade han sin kandidatur med slagordet ”Stoppa kackerlackan”. Han greps dock snart, vilket omöjliggjorde hans kandidatur, och istället registrerade sig hustrun som kandidat.

De ansvariga för Tsepkalos och Babarikos kampanjer har ställt sig bakom Tichanovskaja. De har enats om ett gemensamt manifest och arrangerat valmöten med flera tusen deltagare, vilka inte har upplösts av säkerhetstjänsten. De huvudsakliga målen för den gemensamma kampanjen är att få bort Lukasjenko, frige alla politiska fångar och inom några månader arrangera nya och fria val. Kampanjarbetare från flera politiska partier och andra organisationer – liksom nobelpristagaren Svetlana Aleksievitj – argumenterar nu för en röst på Tichanovskaja. 

Svetlana Tichanovskaja håller presskonferens omgiven av Veronika Tsepkalos (till vänster) som leder sin mans kampanj och Maria Kolesnikova som representerar Viktor Babariko. Foto: Sergei Grits/AP/TT

Oppositionen har tidigare haft svårt att få ett brett stöd för de kandidater som förts fram, särskilt eftersom oppositionen som regel betraktats som nationalister från storstaden, kritiska till landets nära relation till Ryssland och den ryska kulturen, vilket har skrämt bort många rysktalande invånare på landsbygden. Tichanovskaja har ingen sådan profil. Att hon och hennes make inte är från Minsk banar väg för stöd från fler rysktalande väljare.

Flera oberoende opinionsundersökningar har visat att stödet för Lukasjenko är häpnadsväckande lågt och i en av dessa uppgavs presidenten inte ha stöd av mer än tre procent. Att stödet skulle vara så lågt ter sig inte rimligt men har gett upphov till slagordet ”Sasja 3 procent” som nu syns på tröjor, affischer och genom hashtags på sociala medier och som anspelar på att Lukasjenko inte har något folkligt stöd (Sasja är rysk kortform av Aleksandr). Även om stödet säkert är betydligt mer än tre procent görs flera bedömningar att Lukasjenko har förlorat förtroende. Tidigare inofficiella opinionsundersökningar har visat på en avsevärd diskrepans mellan de resultat som Lukasjenko officiellt har erhållit och dem som undersökningarna visat. Enligt vissa av dessa hade Lukasjenko möjligen inte ens blivit omvald i tidigare val.

Bedömningen är också att Lukasjenko tappar stöd också inom etablissemanget. Den fjärde juni sparkade han den marknadsliberale premiärministern Sergej Rumas och ersatte honom och andra mer liberalt sinnade ministrar med mer militärt och säkerhetsmässigt inriktade politiker. Detta har tolkats som att det finns mer liberala krafter i statens ledning som inte ställer sig bakom stora delar av presidentens politik och hans agerande.

Kritik från väst

Lukasjenko riskerar nu att tappa internationellt stöd och anseende. Relationen med Ryssland är mer ansträngd än på länge och sommarens händelser har fått Josep Borell, EU:s höga representant för utrikesfrågor, att kritisera ogiltigförklarandet av Babarikos och Tsepkalos kandidaturer. Borell har krävt att ”Belarus respekterar belarusiska medborgares rätt att uttrycka sin mening och samlas under veckorna fram till valet”. Amnesty har också i en rapport kritiserat regimen och dess agerande.

Massmöte i Minsk till stöd för Svetlana Tichanovskaja. Foto: Sergei Grits/AP/TT

Efter lång tvekan har valkommissionen accepterat internationella valobservatörer, men europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har meddelat att man på grund av den korta tiden fram till valet och frånvaron av inbjudan från Belarus inte kommer att sända observatörer. Med hänvisning till pandemin har valkommissionen beslutat att högst tre observatörer får uppehålla sig i vallokalerna, vilket av oppositionen betraktas som ytterligare ett försök att underminera kontrollen av valprocessen.

Att Lukasjenko i en situation där han söker omvärldens accepterande agerar på ett närmast desperat sätt visar på en genuin oro att förlora makten. För en politiker som Lukasjenko räcker det inte att vinna valet med snäv marginal, det krävs ett resultat som ger bilden av ledare med nästan absolut stöd. Att Lukasjenko nu utmanar starka krafter för att vinna stärker känslan hos oppositionen att presidenten aldrig har varit så sårbar som nu.

Lukasjenko har förespråkat stabilitet och varnat för stora folkliga protester som dem som ägde rum i Ukraina 2014, vilka gav en situation som Ryssland bland annat utnyttjade för att annektera Krim. Nu kan Lukasjenkos agerande leda till precis den typen av reaktioner han varnat för och hans försök att behålla makten riskerar att provocera fram en situation som kan bli hans fall, antingen på kort eller lite längre sikt.