Coronakrisen sätter käppar i hjulet för klimatarbetet

När covid-19 slog till höll världen som bäst på att förbereda för det som kallats för ”2020  Year of Climate Action”. Det förutsågs vara ett avgörande år med flera klimatmöten som behövs för att åstadkomma en nödvändig ambitionshöjning i klimatsamarbetet. Den 1 april kom dock beskedet att det stora årliga klimatmötet COP26 i Glasgow och dess förmöte skjuts upp. Nu är det klart att mötet kommer äga rum i november 2021 – ett år efter det ursprungliga datumet. När världens länder nu behöver fokusera på att hantera epidemins konsekvenser för hälsa och ekonomi väcks frågan om vad som kommer att hända med klimatambitionerna och hur det internationella klimatsamarbetet påverkas av de uppskjutna mötena.

För att kunna vända trenden med ökade globala utsläpp behövs kraftfulla åtgärder och ökande ambitioner. COP26 är det möte då länderna som är knutna till FN:s konvention om klimatförändringar (UNFCCC) ska visa på handlingskraft och de nödvändiga höjda ambitionerna. Samtidigt ska kvarvarande tekniska knutar i Parisavtalets så kallade regelbok äntligen lösas upp. De faktiska åtaganden och åtgärder som länder hittills gjort har legat långt ifrån vad som krävs för att nå Parisavtalets mål med absolut mest 2 graders och helst ner mot 1,5 graders uppvärmning. För varje år som går blir tiden än mer knapp att hinna vända utsläppskurvan. Redan i år måste utsläppen sluta öka och 2030 ska utsläppen ha sjunkit med 45 procent. 

Utan toppmöte ingen verklig förändring 

Klimattoppmötena äger normalt rum varje år och är viktiga för att de ger klimatfrågan uppmärksamhet. En stor del av klimatarbetet pågår naturligtvis utanför processen och arbetet för att åstadkomma en grön omställning behöver inte avstanna på grund av pandemin. Flera personer som deltar i de internationella klimatförhandlingarna från svensk sida vittnar om att förberedande möten på tjänstemannanivå nu sker via digitala kanaler, både i större och mindre kretsar och med ännu större intensitet än tidigare. De digitala mötesplattformarna underlättar på många sätt klimatdiplomatin och kan till och med ge ökade möjligheter för mindre resursstarka aktörer att delta i olika processer.   

Förbundskansler Angela Merkel talar vid Petersbergdialogen, ett klimatforum som genomfördes digitalt i slutet av april 2020. Foto: Michael Kappeler/AP/TT

Samtidigt innebär en anpassning till digital diplomati en rad utmaningar. Ett COP-möte kan inte helt och hållet ersättas med digitala möten. Än så länge har man inte kunnat hitta former för att fatta formella beslut utan de fysiska sammankomsterna. Länderna försöker nu på olika sätt att förhålla sig till de frågor som ska förhandlas, till exempel genom att arbeta inom de regionala grupperna. Det går dock bara till en viss gräns. De avslutande förhandlingar som leder till beslut måste vänta till dess att COP26 faktiskt äger rum. Det krävs helt enkelt ett COP för att det internationella klimatregelverket ska kunna ta nästa steg. Samtidigt visade Petersbergdialogen, ett annat internationellt forum för att diskutera klimatpolitik som ägde rum i slutet av april, att det är möjligt att genomföra större möten digitalt så länge det finns ett tydligt ledarskap.

Det uppslukade politiska kapitalet 

Klimatarbetet är enormt beroende av politisk vilja och reformer, samtidigt finns det en risk att klimatarbetet hamnar i skuggan av pandemin. Generellt innebär covid-19 att politiska reformer som inte är relaterade till pandemin uteblir eller får vänta, även om samhället i stort inte slutar att fungera. Som det ser ut nu tar coronakrisen upp nästintill all tid, alla resurser och all kompetens.

Att COP26 har blivit uppskjutet innebär inte lägre krav på länderna i Parisavtalet att inkomma med nya åtaganden och höjda ambitioner. Däremot kan krisen förändra hur länderna ser på sina möjligheter i fråga om dessa åtaganden och ambitionshöjningar. Även om klimatarbetet inte har stannat av är risken att politiskt momentum försvinner i och med det uppskjutna COP-mötet. Ett COP-möte skapar också i sig uppmärksamhet och ett politiskt tryck utifrån på länder att komma med utfästelser och förslag. Dessutom kan arbetet med de nationellt fastställda bidragen (NDC) för att uppnå Parisavtalet försvåras. De flesta står fast vid att ländernas förnyade NDC:er och förstärkta ambitioner ska inkomma 2020, även givet det uppskjutna mötet i Glasgow. Men det interna arbetet på nationell nivå kan påverkas. När den tekniska expertis och framför allt de politiska resurser som krävs för att göra dessa bedömningar äts upp av pandemin blir det svårare att ta fram underlag för höjda ambitioner. Det gäller även i de fall där den politiska viljan finns.    

Pandemin gör att klimatprotester under våren har tagit nya former. Rörelsen Fridays for Future strejkar digitalt och placerade i april ut affischer utanför riksdagshuset i Berlin. Foto: Kay Nietfeld/AP/TT

När COP26 väl äger rum vet vi om USA fortsätter på den inslagna vägen med att lämna Parisavtalet, eller om en ny president är på väg att föra tillbaka USA till den internationella klimatprocessen. 

Dessutom har COP-värdarna Storbritannien och Italien även ordförandeskap för G7 respektive G20 under nästa år. Det har aldrig tidigare hänt att länder är värdar för ett COP-möte samma år som de även håller i ett G7- eller G20-möte. Möjligen kan det ge en öppning för synergieffekter och för att driva klimatfrågorna i andra viktiga forum. G20-länderna står för omkring 80 procent av växthusgasutsläppen, vilket gör det särskilt angeläget att få med de här länderna eftersom de är centrala för att få fram tydligare åtaganden.  

Nya möjligheter för klimatet i coronakrisens spår?

Coronakrisen har lett till nedstängda samhällen och inbromsad ekonomi i stora delar av världen. Plötsligt har många länder drastiskt minskat sina utsläpp och storstäder som New Delhi och Los Angeles har renare luft än på flera decennier. Enligt Internationella energirådets (IEA) senaste beräkningar förväntas koldioxidutsläppen minska med omkring 8 procent i år, vilket är ungefär i linje med vad som krävs varje år framöver för att nå utsläppsmålen i Parisavtalet. Det finns dock en stor risk att utsläppen snabbt återgår till normala, eller till och med ännu högre, nivåer när den mest akuta fasen av pandemin är över.

Dessutom slog koncentrationen av koldioxid i atmosfären rekord under våren 2020, samtidigt som många av västvärldens samhällen befann sig i total lockdown – en tydlig påminnelse om att koldioxid dröjer sig kvar i atmosfären under lång tid. De utsläpp vi redan gjort kan inte suddas ut.   

Detta understryker insikten att effekten av årets utsläppsminskning blir tillfällig och utan påverkan på klimatförändringarna i det längre perspektivet, om det inte sker en genomgående strukturell omställning av till exempel energianvändning, industrier, transporter och livsmedelsproduktion. 

Även om det finns stora risker att klimatarbetet hamnar i skuggan av pandemin, kan det konkreta arbetet med återhämtning och krisåtgärderna bidra till en klimatomställning. Flera röster har höjts, från politiker såväl som från internationella organisationer och företagsledare, för att den ekonomi som byggs upp efter coronakrisen måste vara hållbar ur alla aspekter. Intensiva diskussioner om detta pågår inom exempelvis EU, Världsbanken och FN:s miljöprogram Unep.

EU:s klimatkommissionär Frans Timmermans i en presentation av EU:s ”gröna giv” vid en presskonferens i Bryssel i maj 2020. Foto: John Tys/AP/TT

Utmaningen blir dock att rikta alla politiska viljor åt samma håll. I exempelvis arbetet med European Green Deal, EU-kommissionens plan för en klimatneutral kontinent, brottas man med att vissa länder vill pausa hela arbetet för att till fullo koncentrera sig på att bekämpa pandemin medan andra länder understryker vikten av att arbetet med den ”gröna given” måste fortsätta även under rådande omständigheter. Ytterligare en grupp vill gå ännu längre och förespråkar att alla nya investeringar och åtgärder för att starta om ekonomin efter coronakrisen måste vara hållbara. Som det ser ut nu verkar arbetet med en europeisk grön giv fortsätta inom EU, men det återstår att se hur det faktiska innehållet kommer att se ut.   

Det råder inga tvivel om att det globala klimatarbetet redan ligger långt efter och att det inte finns någon ytterligare tid att förlora. Uppskjutna toppmöten och uppslukat politiskt kapital är inte vad det internationella klimatarbetet behöver just nu. Samtidigt utkristalliserar sig nya insikter och nya möjligheter öppnar sig.    

Klimatförändringarna har varit en del av den internationella politiska agendan i decennier med varierad uppmärksamhet från allmänhet och media. Men innan covid-19 slog till hade vi upplevt något år av en framväxande folkrörelse som krävde högre ambition och kraftfulla åtgärder mot klimatförändringarna (till exempel Fridays for future), liksom ett ökat engagemang inom näringslivet och den finansiella sektorn. Samtidigt har vi parallellt med den utvecklingen också sett en framväxande högerpopulism med klimatförnekelse i sin arsenal. Nu står vi vid ett vägval där frågan är om vi har kraften att satsa på en omställning eller om nationella prioriteringar kommer leda till att klimatfrågan hamnar i bakvattnet.