Gammalt gränsgroll bakom ökad spänning Indien-Kina

När tjugo indiska soldater den 15 juni miste livet i sammanstötningar med kinesiska trupper var det en konsekvens av den ökade spänning som började gro när den indiska regeringen i augusti 2019 upphävde artikel 370 och därmed gjorde slut på den nordliga delstaten Jammu och Kashmirs speciella status som ett delvist autonomt område. Annulleringen av artikeln ledde till att Jammu och Kashmir delades och blev två nya unionsterritorier: Ladakh i öster samt Jammu och Kashmir i väster. Förändringen påverkar Kinas och Indiens relation eftersom bägge länder gör anspråk på området Aksai Chin som ligger intill Ladakh men som kontrolleras av Kina sedan mer än 50 år tillbaka. Den indiska regeringen anser att Aksai Chin är en del av Ladakh medan Kina hävdar att området är delat mellan de kinesiska autonoma regionerna Tibet och Xinjiang. Genom ombildningen har den indiska regeringen fått större inflytande över Ladakh. Till skillnad från delstater som har en viss grad av autonomi i Indiens federala system styrs unionsterritorier av den centrala regeringen.

Det var längs kontrollinjen mellan Indien och Kina vid Aksai Chin som tisdagens dödliga sammanstötning ägde rum. Aksai Chin är ett glest bebott bergsområde ungefär lika stort som Schweiz och distriktet är viktigt för Kina eftersom den kinesiska nationella motorvägen 219 går igenom området som sammanbinder Xinjiang och Tibet. För Indien är Aksai Chin av betydelse för försvaret av Ladakh (se även faktaruta). 

Förbättrade relationer med förhinder

De senaste åren har tre faktorer påverkat Kinas och Indiens generellt strama relation. Kulturella och diplomatiska utbyten har skett i syfte att förbättra förhållandet och handeln mellan Kina och Indien har fyrfaldigats (Kina är nu Indiens största handelspartner och Indien är bland Kinas topp tio) men samtidigt har skärmytslingar ägt rum i omtvistade gränsområden.

Ett annat tecken på den ansträngda relationen mellan länderna är Indiens blygsamma roll i Kinas gigantiska infrastruktursatsning, Belt and Road Initiative, BRI.

I och med det ökade handelsutbytet inser bägge länderna vikten av att ha en bra relation men den fortlöpande gränskonflikten har gjort det svårt att infria vad som har kallats för det “asiatiska århundradet”. Att 2000-talet kommer att styras av de växande makterna i Asien ter sig mindre troligt då det fortfarande finns ett konflikthot mellan de två största länderna på kontinenten.

Negativ kinesisk reaktion

Sedan Xi Jinpings tillträde som Kinas president 2013 har Peking tillämpat en allt mer aggressiv utrikespolitik, speciellt gällande försvar av vad Kina anser vara “sina” områden. Det är därför inte förvånande att Kina reagerat starkt på att Indien inkluderat Aksai Chin som en del av unionsterritoriet Ladakh. Åtgärden har fördömts av såväl talesmän för Kinas utrikesdepartement som kinesiska forskare och journalister vid statliga medier. Lu Yang som är medarbetare vid den statsägda Global Times har skrivit att denna omställning allvarligt kränker Kinas territoriella rättigheter, att Indiens delning av Jammu och Kashmir till unionsterritorier inte är en intern affär och att detta hotar freden mellan de två länderna. Indien har svarat med att påpeka att ombildandet av delstaten Jammu och Kashmir till unionsterritorierna Jammu och Kashmir samt Ladakh är ”en helt och hållet indisk affär”.

Internationella kommentatorer har hållit en mer neutral ton. Ankit Panda som är redaktör på The Diplomat och även skriver för South China Morning Post, tror att Indiens upphävande av artikel 370 kan leda till en hårdare hållning från Peking, som till exempel en ökad press från Kina gällande ett annat omstritt område, Arunachal Pradesh, som Indien ockuperat. Kashmir-experten Christoffer Snedden har spekulerat i att de nya kartorna över regionen, vilka utfärdades av indiska staten i november, kanske är ett försök att skicka subtila signaler till Kina. På den indiska sidan av gränsen har man inkluderat områdena Azad Kashmir och Gilgit-Baltistan vilka i nuläget kontrolleras av Pakistan samt Aksai Chin. Dessutom nämns “Folkrepubliken Kina” endast en gång på kartan och Tibet är namngett som “Tibetanska Autonoma Regionen” utan referens till att provinsen kontrolleras av Kina. 

Efter dödsfallen i gränsområdet mot Kina bränner arga indier en docka som symboliserar Kinas president Xi Jinping. Foto: Channi Anand/AP/TT

Det ömsesidiga hetsandet och stridigheterna mellan Indien och Kina angående Aksai Chin beror på svårigheten att fastställa en klar gräns vilket i sin tur har historiska skäl. Det handlar dels om återverkningar av det så kallade Stora spelet (The Great Game) på 1800-talet då framför allt de ryska och engelska imperierna, men även Kina och andra länder, konkurrerade om inflytande i Centralasien, dels om det angränsande Tibets oklara status vid slutet av 1800-talet.

Frågan om Aksai Chins gränser har varit föremål för förhandlingar i mer än 150 år. Det första förslaget till gränsdragning kom 1865 från den brittiske lantmätaren William Johnson som var med och kartlade området. Johnsons förslag förlade Aksai Chin till den indiska sidan men förslaget godtogs inte av britterna som då kontrollerade Indien. 1897 föreslog John Ardagh, den dåvarande chefen för den brittiska militära underrättelsetjänsten, en variation av Johnsons gränsdragning, men inte heller ”Johnson-Ardagh-linjen” accepterades av britterna. En annan gränsdragning föreslogs samma år av George Macartney som vid den tidpunkten var brittisk konsul i staden Kashgar i Xinjiang. Tillsammans med kinesiska ämbetsmän markerade han en ny gräns som det brittiske sändebudet till Peking, Claude MacDonald, lade fram för Kina 1899. Denna linje kallas för “Macartney-MacDonald-linjen” och enligt den ligger Aksai Chin på den kinesiska sidan. MacDonald fick aldrig ett formellt svar från den kinesiska staten som därmed inte heller kom med några invändningar. 

Bakslag för Indien

Frågan fick förnyad aktualitet efter det att Kina annekterat Tibet 1950 och insåg att det enklaste sättet att transportera gods och byggmaterial till den nya provinsen var via Xinjiang genom Aksai Chin. 1951 byggde Kina en väg genom detta område vilket Indien upptäckte först 1957. Sedan dess har Peking hävdat att Aksai Chin är kinesiskt och legitimerar detta anspråk med MacCartney-MacDonald-linjen, plus att Kina de facto ockuperar Aksai Chin.

Indien godtog inte detta och 1961 skärptes Indiens hållning då landet antog en mer aggressiv policy som gick ut på att Indien skulle etablera militära positioner norr om de kinesiska posterna i de omtvistade territorierna. Indien antog att Kina inte kunde slå tillbaka eftersom Kina vid den tidpunkten fortfarande led av de katastrofala konsekvenserna av ”Det stora språnget” som omkullkastade landets jordbruksproduktion. Efter att den inhemska situationen stabiliserats gick Kina dock till attack mot Indien i både den östra och västra sektorn vilket ledde till det kortvariga kriget mellan Kina och Indien 1962. Efter att Indien förlorat kriget drog sig bägge ländernas styrkor tillbaka till sina ursprungliga positioner och Aksai Chin befann sig under fortsatt kinesisk kontroll.

Efter kriget bröts all diplomatisk kontakt tills 1977 när Indiens premiärminister Indira Gandhi skickade en ambassadör till Kina. 1988 etablerade de två länderna en gemensam arbetsgrupp som skulle arbeta för att lösa gränsfrågan sektor för sektor.

Läget vid gränsen har varit spänt till och från under många år. Här försöker kinesiska soldater år 2013 med hjälp av en banderoll hålla inkräktare borta. Foto: AP/TT

Under hela 1990-talet strävade både Kina och Indien efter att trappa ned spänningen vid gränsen och kom till exempel överens om att inte genomföra stora militära övningar i gränsområdena. 1993 tillsattes en grupp experter, bestående av diplomater, militärer och kartografer med flera. Gruppen skulle analysera situationen och klargöra den faktiska kontrollinjen. Trots alla dessa försök har gränsfrågan fortfarande inte lösts. 

Det första steget mot en lösning är att ta hänsyn till gränsfrågans komplexa historia och därmed respektera den andra partens tolkning gällande gränsen, men upphävandet av artikel 370 och tonen i Kinas reaktioner är en påminnelse om att konflikten inte kommer lösas inom överskådlig tid.