Trots nytänt hopp – bleka utsikter på Afrikas horn

Det eritreansk-etiopiska kriget 1998–2000 följdes av ett 18 år långt dödläge och fick sitt slut först genom fredsavtalet 2018. De första månaderna efter avtalet öppnades gränsen mellan länderna och sönderslitna familjer kunde återförenas för första gången på flera årtionden. Ett år senare hade dock fredsprocessen bromsat in och gränsövergångar börjat stängas igen. Ingen av parterna har förklarat varför. Även om det fortfarande går att ta direktflyg mellan Asmara och Addis Abeba visar den aktuella situationen att väldigt lite faktiskt har ändrats.

Eritreaner utgör en stor andel av dem som söker asyl inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det vanligaste skäl som de asylsökande anger är att de vill undvika den obligatoriska värnplikten som ofta förlängs utöver de 18 månader som gäller och kan pågå i åratal. Tidigare har regeringen rättfärdigat den långa värnplikten med krigstillståndet med Etiopien, men fredsavtalet har inte inneburit kortare värnplikt. Fortfarande hålls soldater som tjänstgjort mer än 18 månader kvar i militären. Effekten av detta har varit att eritreaner fortsätter att strömma ut ur landet.

Den ekonomiska situationen bidrar också till att eritreanerna söker sig bort. Ett halvsekel av krig eller krigsliknande tillstånd har satt djupa spår och slutenheten mot omvärlden hämmar utvecklingen. En stor majoritet av befolkningen lever av odling och boskapsskötsel till husbehov men det som produceras räcker inte för att föda befolkningen. Den inhemska industrin är liten och exporten begränsad. Ekonomin är i stor utsträckning beroende av de pengar som eritreaner utomlands skickar hem.

Abiy Ahmed, här i Oslo, tilldelades Nobelpriset sedan han fått till ett fredsavtal med Eritrea, bara tre månader efter sitt tillträde som Etiopiens premiärminister. Foto: Håkon Mosvold Larsen/NTB/TT

Förhoppningarna om en förändring till det bättre är små. Även om Abiys reformpolitik i Etiopien kan tänkas öka den interna pressen på reformer i Eritrea är landets president, Isaias Afwerki, motvillig till förändring.

Upplösningstendenser i Etiopien

Etiopien brottas med andra problem. Landet hotas av gradvis upplösning, då den federala strukturen har uppmuntrat regionala grupper att fokusera på den egna situationen istället för på nationens intresse. Det har bidragit till en ökad spänning mellan olika partier och folkslag. På grund av att landets statsskick efter kommunismens fall har varit grundad i etnicitet har konflikterna i viss utsträckning följt samma skiljelinjer.

Etiopiens största folkgrupp är oromofolket som historiskt har varit marginaliserat, både under kejsar Haile Selassies styre (1930–1974), då amharerna dominerade, och sedan under den period som TPLF satt vid makten. Detsamma gäller för somalier, landets tredje största folkslag.

Från kommunismens fall 1991 fram till hösten 2019 regerades Etiopien av Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF), en koalition av fyra etniskt baserade partier som tillsammans fick total makt över landet. Det minsta men mest inflytelserika var Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) trots att regionen Tigray bara representerar bara 6 procent av landets totala befolkning. TPLF lyckades besätta viktiga positioner inom statsapparaten med sina medlemmar, till exempel på säkerhetsinstitutioner men också på nyckelpositioner inom ekonomin. Det var framför allt TPLF som drev igenom den etniskt baserade politiken och Etiopiens federalisering. 

Ökad splittring

Men balansakten inom koalitionen blev allt svårare med åren och inbördes missnöje riktades oftast mot TPLF. Hösten 2019 genomförde Abiy en omorganisering av koalitionen och ersatte den med det nybildade Etiopiska välståndspartiet (EPP) till vilket tre av partierna anslöt sig, däribland oromoernas och amharernas respektive partier. TPLF valde att stå utanför. Splittringen dämpade knappast oron i de delar av landet där hundratusentals etiopier har blivit internflyktingar på grund av etniskt våld.

Bland grupper som gagnats av det friare politiska klimatet i Etiopien finns den tidigare förbjudna Oromos befrielsefront (OLF). Här välkomnas OLF-ledare som nu kan återvända till Addis Abeba, i september 2018. Foto: Mulugeta Ayene/AP/TT

Etiopiens interna karta har redan börjats rita om. I november 2019 röstade 98 procent av sidamafolket för ökat självstyrelse inom en ny delstat, Sidama. Folkomröstningen handlade alltså inte om självständighet men om andra folkgrupper följer i samma spår finns det risk att federationen som omfattar mer än 80 folkgrupper faller samman. En sak som gör staten svag är att landets grundlag bekräftar att “varje nation, nationalitet och folk i Etiopien har en ovillkorlig rätt till självbestämmande, inkluderande rätten till utträde.”

Detta har implikationer inte bara för Etiopien utan också för grannländerna. Somaliland, en självutropad stat som saknar internationellt erkännande, skulle kunna inspireras att sätta ökad press på Somalia för formell självständighet vilket skulle kunna orsaka ännu mer krig.

De mellanstatliga relationerna har förbättrats på Afrikas horn men där har också skett en militarisering. I september 2018, samma månad som Eritrea och Djibouti kom överens att normalisera sina relationer, tillkännagav Ryssland att landet planerade att bygga en logistikbas vid en eritreansk hamn. Djibouti har sedan flera år tillåtit flera länder, bland annat både USA och Kina, att bygga baser i det strategiskt belägna landet. Etiopien, som saknar kust, har undertecknat ett avtal med Frankrike om att bygga upp en flotta. Var flottan ska placeras är inte klart. Ett alternativ är Djibouti, ett annat Kenya.

Stark tillväxt men problem under ytan

Omvärldens fokus på regionen riktas ofta mot den ekonomiska utvecklingen. Etiopiens BNP har ökat kraftigt från 27 miljarder amerikanska dollar till 84 miljarder mellan 2008 och 2018, men enligt Världsbanken har landets beroende av bistånd också gått upp. Cirka en tredjedel av den nationella budgeten kommer från utländska donatorer. Siffrorna döljer också missförhållanden som ökande kleptokrati och hyperkoncentrerad rikedom.

Årets gräshoppsinvasion i Östafrika är den värsta på årtionden. Här iakttas hoppande unga gräshoppor, som ännu inte har vingar, av en FAO-delegation i Somalia. Foto: Ben Curtis/AP/TT

Ekonomiska reformer under Abiy har främst varit grundade i den nyliberala modellen med marknadsliberaliseringar och privatiseringar. Följden har blivit en hög press på bönder som har fått det svårare medan regeringen försöker attrahera utländska direktinvesteringar. Tillsammans med hög arbetslöshet, ökad urbanisering och hög befolkningstillväxt har det politiska landskapet ändrats. Olika folkgrupper, till exempel oromoerna, har blivit ännu mer politiskt aktiva och djärvare.

Hot från naturen

Under 2020 har flera länder i Östafrika lidit av en massiv invasion av vandringsgräshoppor som har potentialen att förgöra miljontals liv. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO är det Kenyas värsta invasion på 70 år. Somalia som också är drabbat kan inte bekämpa invasionen med bekämpningsmedel eftersom det råder undantagstillstånd på grund av säkerhetsläget. När skördarna förstörs uppstår flyktingströmmar och länder som Uganda och Kenya, vilka redan hyser bland världens största flyktingbefolkningar, riskerar att bli ännu mer överbelastade.

Det största hotet för regionen de kommande åren är klimatrelaterade problem. För att producera mer energi har Etiopien byggt Afrikas största vattenreservoar – Renässansdammen vid Blå Nilen. Byggprojektet har skapat oro i Egypten och Sudan, som ligger nedströms. Tillsammans har dessa två länder en total befolkning av 150 miljoner människor och ett jordbruk som är helt beroende av Nilen. Existerande spänningar mellan länderna kan göra att vattenfrågan blir än viktigare. Under 2000-talet ska Egypten ha funderat på att förstöra Renässansdammen. Med klimatförändringar som ett fortsatt stort hot kan risken för konflikt öka.