Pandemin kan sätta punkt för Nicaraguas nya dynasti

Det omfattande sociala uppror som bröt ut i Nicaragua i april 2018 och som pågick i flera månader slogs ner med våld. En pandemi, däremot, kan inte besegras med vapen. Inte heller med tystnad. Men det är just vad den nicaraguanska regimen har försökt göra tills alldeles nyligen, då verkligheten inte längre gick att dölja. När det nicaraguanska hälsoministeriet då medgav att antalet coronasmittade ökat så rör det sig ändå bara om en liten del av alla de fall som läkare på sjukhus runt om i landet har rapporterat om. Och Daniel Ortega erkänner ingen pandemi utan talar om ”influensa” i största allmänhet. Rosario Murillo, i sin tur, avfärdar dem som kräver genomgripande åtgärder mot covid-19 som ”deformerade hjärnor” och ”offer för mental epilepsi”.

Men pandemin drabbar också presidentparets anhängare och förnekandet av det lidande de drabbas av innebär ett risktagande som kan få ödesdigra följder. Hittills har Ortega-Murillo alltid kunnat räkna med ett lojalt och aktivt socialt stöd. Det var också, vid sidan av vapnen, den viktigaste orsaken till att upproret 2018 misslyckades. Och det är just existensen av hyllande massor som tillåtit det nicaraguanska presidentparet att skapa en berättelse om sig själva som nästan blivit något av en religion för de trognaste anhängarna. Gracias a Dios y el comandante, brukar Rosario Murillo säga på möten som en ritual för att tacka för alla påstådda framsteg. Och de troende anhängarna svarar lika rituellt med tillägget: y a la compañera”, det vill säga hon själv. Gud, kommandanten Ortega och hans partner Murillo – den treenighet som styr Nicaragua.

Trogna anhängare lyssnar på president Daniel Ortega vid 40-årsfirandet av sandinisternas revolution, i juli 2019. Foto: Alfredo Zúñiga/AP/TT

Avstampet för Ortega-Murillos berättelse finns naturligtvis i den mytomspunna kampen mot Somozadynastin och sandinisternas seger 1979, då Daniel Ortega var en av de nio comandantes de la revolución som utgjorde Sandinistfrontens (FSLN) kollektiva ledning. Men även om Ortega-Murillo beskriver sina 13 senaste år vid makten som ”revolutionens andra fas” är det knappast minnet av den heroiska historien som förklarar berättelsens livskraft. Det är istället att Ortega-Murillo faktiskt har levererat. Tiotusentals nicaraguanska familjer upplever att deras liv har blivit bättre tack vare sociala projekt som presidentparet initierat och som presenterats så att mottagarna upplever det som en gåva direkt från dem. Källan till de resurser som gjorde det möjligt var Hugo Chávez. Det var det generösa venezuelanska biståndet och det ännu mer generösa upplägget av venezuelanska oljeleveranser som möjliggjorde de sociala hjälpprogrammen.

Oljepengarna möjliggjorde också bygget av ett nytt FSLN som i princip ägdes av Ortega-Murillo och som tog över hela statsapparaten så att den, och inte minst polisen, kom att likna delar av FSLN:s partiorganisation. Dessutom var oljepengarna en hävstång för så långtgående allianser med landets storföretagare att ”revolutionens andra fas” kom att likna ett korporativt system, eller, som amerikanska affärstidningar skrev, ”ansvarsfull populism”. Själva beskriver Ortega-Murillo revolutionens andra fas som ”socialistisk, kristen, solidarisk” vilket också står skrivet med runda lite barnsliga bokstäver i ljusa pastellfärger på de många och stora affischer av presidentparet som sitter uppsatta överallt i landet. Men – vilket kanske i slutändan visar sig vara viktigast av allt – de venezuelanska oljepengarna lade också grund till presidentfamiljens eget ekonomiska imperium i vilket deras barn spelar en aktiv roll.

Kombinationen av ekonomisk och politisk makt har fyllt presidentparets informella titlar, el comandante och la compañera, med en närmast monarkisk innebörd. Både bland anhängare och motståndare spekuleras det ivrigt om vem av de sju gemensamma barnen som ska bli efterträdaren. Oddsen pekar mot Laureano – amatörtenor som också leder Exponica, den statliga organisation som försöker locka utländska investerare till Nicaragua och som låg bakom det storvulna projektet med en kinesisk finansierad kanal genom Nicaragua, som enligt de ursprungliga planerna redan borde ha varit klar, men som ingen längre ens talar om.   

Enorma affischer med presidentparet finns på offentliga platser runt om i Nicaragua. Under protestvåren 2018 vandaliserades många av dem. Foto: Moisés Castillo/AP/TT

Många menar att det idag är Rosario Murillo som är den verkliga makthavaren. Efter det förkrossande valnederlaget mot Violeta Chamorro 1990, därefter en hjärtattack 1994 och slutligen de anklagelser om sexuella övergrepp som Rosario Murillos dotter i ett tidigare äktenskap, Zoilamérica, gjorde mot honom 1998 var det som om Daniel Ortega överlämnade sitt liv i Rosario Murillos händer. Alternativet var att förvandlas till ett politiskt kadaver. Det hade räckt med att Rosario Murillo ställt sig på sin dotters sida.

Det är lätt att underskatta Rosario Murillo. Hennes tre ringar på varje finger, inklusive tummen, dussintalet armband på bägge armarna, de pastellfärgade lösliga kläderna med orientaliska mönster och den hårda sminkningen lockar till löje och ger ett lite utflippat, nästan oseriöst, intryck. I själva verket är det en bekräftelse på att hon lyckats erövra så mycket makt att hon inte behöver bry sig om vad andra tycker.

Men vägen dit har inte varit spikrak.

De första åtta åren efter revolutionens seger 1979 var Rosario Murillo en nagelbitande, undanskuffad och försmådd första dam som knappast syntes bakom Daniel Ortega. Men i slutet av 1980-talet bildade hon ”de sandinistiska kulturarbetarnas förbund”, ASTC. Det var en slags krigsförklaring mot kulturministern, poeten och prästen Ernesto Cardenal, men fram för allt var det ett försök att förverkliga sig själv och få egen makt. Hon lät bygga en stor anläggning vägg i vägg med det som var hennes och Ortegas bostad. I den nya anläggningen fanns teater, möteslokaler, kafé, restaurant och utescen. Den blev snabbt en samlingspunkt för Managuas konstnärer och intellektuella, med undantag av författarna som tog ställning för Ernesto Cardenal. Rosario Murillo var som en fisk som äntligen hamnat i rätt vatten.

Poeten Ernesto Cardenal avled i mars i år, 95 år gammal. Här syns familj och vänner vid begravningen i Managua, men begravningen stördes av regeringsanhängare som ropade slagord och kallade den tidigare sandinistiska kulturministern ”förrädare”. Foto: Alfredo Zúñiga/AP/TT

Ortega-Murillo har haft ”ändamålet helgar medlen” som central politisk metod. Under resans gång har ändamålet bit för bit reducerats till bara makten, för maktens egen skull. Hittills har berättelsen om den socialistiska, kristna, solidariska andra fasen av revolutionen lyckats dölja att det framförallt handlar om familjen Ortega-Murillos makt. Men när Venezuela inte längre kunde leverera och när upproret bröt ut för två år sen började berättelsen krackelera. Nu, mitt i en pandemi som presidentparet förnekar, är det bara de mest fanatiska anhängarna som tror på eller ens bryr sig om berättelsen. Rosario Murillo och Daniel Ortega, däremot, har blivit dess fångar. För dem är det berättelsen som är den sanna verkligheten. De som finns därutanför är terrorister, kuppmakare, ynkliga blodsugare, deformerade hjärnor, offer för mental epilepsi…

Den uppfattningen speglas i den 70 sidor långa vitbok om Nicaragua och covid-19 som regeringen nyligen publicerade. I den hyllas Ortega-Murillo för ett utmärkt arbete ”både vad gäller hälsan och ekonomin”. Uppgifterna om att antalet smittade och döda många gången överstiger de officiella siffrorna beskrivs som falska nyheter av ”kuppmakarnas terroristiska desinformation”.

Men förutom det vanliga självberömmet och förolämpningarna mot kritiker finns här en ny, och lite överraskande aspekt. Ortega-Murillo säger att deras ”världsunika modell” är inspirerad av Sverige. ”Det Sverige gör i den utvecklade världen, det gör vi i utvecklingsvärlden”. Nicaraguanska experter har smulat sönder jämförelsen, inte minst på grund av den nicaraguanska regimens totala brist på vetenskaplighet och öppenhet och direktiv om hur medborgarna bör förhålla sig. Det enda som vitboken klarlagt är att Ortega-Murillo räknar med att om allt bara fortsätter som vanligt så kommer flockimmuniteten förr eller senare att lösa problemet åt dem. Nicaraguas främste epidemiolog Álvaro Ramírez konstaterar i dagstidningen La Prensa att Ortega-Murillo inte vet vad flockimmunitet är och att deras politik, eller icke-politik, driver landet mot en katastrof.

I takt med att den insikten sprider sig kommer även många av presidentparets mest troende anhängare att vända dem ryggen. Men om det kommer att påverka Ortega-Murillo är tveksamt. Maktens murar är så höga att de inte längre ser vad som händer utanför.