Karantänsregler slår hårt mot Latinamerikas fattiga

Med ens har atmosfären i kvarteret förändrats. Under morgonpromenaden med hunden brukar jag möta uppemot 40, ibland fler, nanas (hembiträden) på väg från busshållplatsen. Trafikbruset har tystnat och idag är det bara två nanas, en peruanska och en kubanska. Karantänen i Chile sprider sig, men effekterna är olika. De nanas som går till jobbet saknar avtal och får sparken om de inte kommer.

Kvarterets lilla köpcentrum är stängt och ett par av byggena som pågår runtom står helt stilla. I andra har arbetstakten dragits ner till ett minimum. Trots det står grupper av män utanför grindarna. De tycks inte riktigt tro på lappen där det står ”Inga jobb på obestämd tid”.

– Det kommer att bli katastrof, säger Aubelin, en haitier från Gonaïves.

– Om jag inte kan jobba här, kommer familjen hemma i Haiti att gå under. Det jag tjänar är den enda inkomsten och det är fem i familjen som är beroende av den.

Aubelin vet vad katastrofer betyder. Han var med om jordbävningen 2010, orkanerna som kom efteråt och nästan ödelade hans hemstad och, inte minst, koleraepidemin som kom med nepalesiska FN-soldater och som dödade över 10 000. Det var allt det, tillsammans med korrupta regeringar och en stagnerad ekonomi, som fick honom att åka så långt söderut han bara kunde, till Chile, för att söka jobb. I Haiti fanns vare sig jobb eller framtid. I Chile fanns båda sakerna, trodde han.

Aubelin var inte ensam i sitt sökande efter jobb och framtid. Idag lever över 100 000 haitier i Chile. De flesta är som daglönare med tillfälliga påhugg. På senare år har Chile blivit ett invandrarland och idag finns uppemot 1,5 miljon invandrare – de flesta från Venezuela, Peru och Haiti. De tillhör de mest utsatta grupperna med de osäkraste arbetsförhållandena. De är de som inte kan äta imorgon om de inte jobbar idag. De som inte kan följa myndigheternas uppmaning att jobba hemifrån. Och heller inte försätta sig i karantän eftersom de skulle svälta ihjäl. De kan inte ens tvätta händerna särskilt ofta eftersom de inte har fri tillgång till rent vatten.

María Isabel Nieto och hennes son Jesús Anderson har hämtat en gratislunch. Välgörenhetsorganisationen i Lima lyckas hålla igång trots strikta karantänsregler i Peru. Foto Rodrigo Abd/AP/TT

Samma kris som Aubelins familj i Gonaïves hamnar i när hans pengaförsändelser upphör, slår mot miljontals latinamerikaner som är beroende av pengar från släktingar utomlands, oftast USA, där de papperslösa invandrarna också tillhör de mest utsatta grupperna.

Men utsattheten gäller inte bara invandrare och deras anhöriga. Över 140 miljoner latinamerikanska arbetare, hälften av alla, lever på kontraktslösa arbeten, i dåliga bostäder och med knapp tillgång till sjukvård. Och även de som har anställningar med avtal, hyfsade bostäder, pension och någon form av sjukförsäkring utsätts för extrema prov när åtgärderna för att stå emot pandemin radikaliseras. Att hålla sig hemma och tillämpa socialt avstånd är svårt när lönerna och pensionerna är låga och skulderna tynger ens skuldror. I Chile är 11,5 miljoner invånare, av en befolkning på drygt 18 miljoner, skuldsatta och av dem klarar 4,7 miljoner inte av att sköta sina amorteringar. Mycket få latinamerikaner har en ekonomisk buffert som kan klara av en karantän någon längre tid.

Insikten om att det är så har drabbat kontinentens makthavare som en kalldusch. Plötsligt är det som en röntgenstråle tvingar dem att se samhällena på ett sätt de tidigare alltid kunnat glida undan. I de flesta länder vidtas nu också åtgärder i syfte att dämpa effekten för de mest utsatta. Det kan vara härbärgen för hemlösa, kontanta bidrag och stöd till företag för att de inte ska avskeda folk, uppskjutna betalningskrav för el, gas och vatten, och på vissa håll amorteringar av banklån. 

De flesta latinamerikanska presidenter har tagit pandemin på allvar och reagerat relativt snabbt med att i olika grad och rytm genomföra de åtgärder som WHO rekommenderar. Vilket inte hindrar att debatten i alla länder om huruvida åtgärderna är tillräckliga eller inte är hård, ibland brutal. Sociala medier är, liksom överallt, fyllda av självutnämnda experter som fördömer regeringarnas krishantering som misslyckanden. Och oddsen att de ska lyckas är dåliga. Latinamerikas ekonomiska möjligheter är långt sämre än Europas. Och snart är dessutom vintern och de traditionella influensaepidemierna här. Den enda fördelen för Latinamerika är att viruset kommit hit senare vilket gjort det möjligt att lära av andras misstag och agera snabbare.

Snabbast var El Salvadors unge president Nayib Bukele som stängde igen gränserna och påbjöd total karantän innan det första fallet av coronaviruset i landet ens upptäckts. Argentina, Colombia, Ecuador, Peru, Chile och Bolivia har också stängt gränser och infört karantän av olika stränghetsgrad. Skolor och universitet är stängda i nästan alla länder.

En kvinna i Venezuela springer med sitt barn samtidigt som vattenkanoner används för att spruta desinfektionsmedel. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Några av de latinamerikanska presidenterna har gjort samma resa som Donald Trump – från ett cyniskt avfärdade till panik. Det gäller den kubanska regeringen som efter att först ha förnekat faran och uppmanat turisterna att fortsätta komma till Kuba, nu har svängt och stängt gränserna och satt turister i karantän, samtidigt som kubanska läkarlag har skickats till Italien och Spanien (trots att kubanska sjukhuspatienter oftast måste förse sig själva med allt de behöver, från lakan till injektionsnålar).

Nicolás Maduro i Venezuela hävdade i början att coronaviruset var en konspiration från USA av samma slag som jordbävningen i Haiti 2010, som han sade var orsakad av USA med hjälp av mäktiga underjordiska maskiner. Alla problem i Venezuela är, enligt Nicolás Maduro, USA-imperialismens fel. Men när de första fallen av coronaviruset började visade sig i Venezuela och inte gick att förneka, och det katastrofala tillståndet inom det offentliga sjukvårdssystemet samtidigt uppenbarades, ändrade Maduro tonfall: han påbjöd karantän och lovade hjälp från Kuba och Kina för att lugna medborgarna.

I Brasilien fortsätter Jair Bolsonaro att kalla coronapandemin för en ”liten influensa” som oppositionspressen blåst upp för att skada honom. Men verkligheten har tvingat honom att börja vidta åtgärder, om än hittills mest symboliska. I Mexiko visar Andrés Manuel López Obrador upp ett överdrivet, nästan provocerande lugn när han mot alla direktiv om socialt avstånd ger sig ut i massmöten och kramar och kysser små barn. ”Fortsätt med era liv. Gå ut och ät och umgås”, uppmanade han i ett TV-inslag.

Tusentals brasilianer deltog den 15 mars i massdemonstrationer till stöd för president Jair Bolsonaro, trots att förbud mot folksamlingar redan införts på flera håll. Foto: Silvia Izquierdo/AP/TT

Men det märkligaste beteendet av alla är nog det som Nicaraguas presidentpar Daniel Ortega och hans hustru Rosario Murillo står för. Istället för att uppmana folk att hålla sig hemma mobiliserade de sina anhängare och beordrade de statsanställda till demonstrationer och massmöten under parollen ”kärlek i covid-19:s tid”. Rosario Murillo hävdar glatt att det varma klimatet i Nicaragua är det bästa vapnet för att stå emot coronaviruset, vilket – påstår hon – bevisas av att få fall har registrerats i Nicaragua. Men exakt hur många fall som finns vet man inte eftersom det just inte finns kapacitet att utföra tester.

Problement med få tester är inte unikt men i Latinamerika är det dramatiskt mer akut än i Europa, vilket gör att det bakom de flesta siffrorna om drabbade ryms ett stort, kanske katastrofalt, mörkertal.  Eftersom antalet sjukbäddar med respirator är försvinnande litet i de flesta länder i Latinamerika växer oron för vad som ska hända när antalet fall börjar växa på allvar. ”Det kommer att bli värre än i Italien och Spanien”, hävdar vissa experter. Andra, däremot, är försiktigt optimistiska och menar toppen inte kommer att vara så dramatisk som i Europa och epidemin kommer att matta ut snabbare än man tror, tack vare att åtgärderna sattes in mycket tidigare än i Europa.

Det mesta är spekulationer som spär på både oron och misstron mot de politiska ledarna. Att Bolivia beslutat att skjuta upp presidentvalet som skulle hållas i maj och Chile folkomröstningen om en ny grundlag som skulle hållas i april beskrivs som dolska manövrar av delar av oppositionen. I Nicaragua går misstron så långt att många tror att presidentparets likgiltighet helt enkelt har att göra med att de vill bli av med så många gamlingar som möjligt. Det skulle bidra till att få ordning på pensionssystemet, som ju var den utlösande gnistan för det uppror som bröt ut för två år sen och slogs ner, men fortfarande präglar atmosfären i landet.

I Chile, där våldsamma protester bröt ut i höstas med krav på sociala och ekonomisk rättvisa, talas också mycket om att resan ”från uppror till karantän” även är en inbjudan att reflektera över vilket slags samhälle vi behöver. Och i den diskussion som förs finns en slags hoppfullhet att pandemin, om än på ett annat sätt, ska förverkliga den vilja till förändring som upproret var ett uttryck för.

Men denna lite abstrakta teoretiska diskussion är något annat än den verklighet där varje peso är en fråga om liv och död. Aubelin från Gonaïves, som står utanför bygget i mitt kvarter, håller upp en morgontidning vars rubrik i stora bokstäver på förstasidan lyder: ”Corona visar att vi byggt en skitvärld”.

Aubelin skakar på huvudet.

– OK, säger han allvarligt, men jag lever hellre i den än jag dör.