Libanon inför ekonomisk kollaps – proteströrelsen vill få slut på vanstyret

Långt bort från Beiruts glittrande skyline, en kall februarikväll i hamnstaden Tripoli, reser sig en svartklädd kvinna i abaya upp under ett tältmöte och tar mikrofonen:

– Alla stöder revolutionen. Det är bara en liten del som är emot men vi är rädda för att bli hemlösa och fattiga, säger Dunia.

Männen runt om applåderar. Den unge man som leder övningen säger att han ska pröva att provocera med ett antal påståenden som publiken får reagera på:

– Vem vill bränna ner politikernas hus? frågar han.

Ett fåtal personer reser sig för att visa sitt samtycke.

– Kommer revolutionen att bryta sekterismen? frågar han och nu reser sig majoriteten av dem som kommit till tältet. 

Alla är med revolutionen, säger Dunia under ett tältmöte i Tripoli. Staden har kallats revolutionens brud för folkets massiva uppslutning bakom protesterna. Foto: Natheer Halawani

Det var den 17 oktober förra året som protesterna startade. Förslaget att höja skatten på mobilappen WhatsApp fick bägaren att rinna över. En viktig bakgrund är att det är mycket dyrt att ringa i Libanon så många är beroende av sociala medier som WhatsApp eller Messenger för att kunna kommunicera. Människor släppte bokstavligen vad de hade för händerna och gick ut på gatorna i hela Libanon för att protestera mot de stora ekonomiska skillnaderna mellan den politiska eliten och folket. Protesterna riktades också mot bristerna i infrastrukturen, korruptionen, arbetslösheten, avsaknaden av elektricitet stora delar av dygnet och en ständigt pågående skräpkris där avfall dumpas i havet eller i naturen vilket gör människor sjuka. Det är svårt att få jobb utan de rätta kontakterna som bygger på att hålla sig väl med sin lokala ledare och många tvingas utomlands för arbete.

En galopperande statsskuld

Den stora överskuggande frågan är ekonomin. Libanon har en statsskuld på 170 procent av BNP och är ett av de mest skuldsatta länderna i världen.

Sedan hösten 2019 har över 220 000 personer förlorat sina arbeten och Världsbanken varnar för att upp mot 50 procent kan bli arbetslösa om situationen inte förbättras. Priserna har stigit och lönerna har urholkats med upp emot 40 procent. Den finansiella krisen är resultatet av ett ekonomiskt vanstyre som byggts upp ända sedan inbördeskrigets slut 1990. Det handlar om ett land där en liten, mycket rik politisk elit styr och där de rikaste familjerna finns representerade i parlamentet. Ägarna till Libanons banker sitter också i parlamentet. Invånarna betalar inte mer än tio procent i skatt i snitt och när statens låga skatteintäkter inte förmår att bära upp samhället tvingas staten att låna. 

Centralbanken har lånat pengar av Libanons kommersiella banker, som i sin tur har lånat av sina kunder. Många politiker har varit aktieägare i samma banker som då fått stora utdelningar av räntorna de tar ut. Lånen tecknas mot hög ränta som staten betalar till bankerna vars ägare placerar ränteinkomsterna  i fastigheter eller mark, eller för ut dem ur landet. Libanon bokstavligen dräneras på kapital och har hamnat i brant utförsbacke då den finansiella krisen accelererar. ”Alla blev giriga”, säger en av aktieägarna till Financial Times.

Politiker ville ge sig själva amnesti

I början av december 2019 förberedde parlamentet ett lagförslag som skulle ge alla politiker straffrihet för ekonomisk brottslighet. Folk blev rasande och protesterna kulminerade med en sittstrejk runt regeringskvarteren för att hindra parlamentarikerna att komma in och rösta igenom lagförslaget.

Missnöjet har grott mycket länge. En del menar att det går tillbaka till 1988 då Ta'if-avtalet gjorde slut på det blodiga inbördeskriget i Libanon (1975–1990), ett krig som till stor del utspelade sig mellan olika falanger av muslimer och kristna, druser, vänsterradikala, fascister och palestinier. I kriget blandade sig också Israel, Syrien, flera västmakter och lokala krigsherrar som alla tjänade på krigets kaos.

Ta’if-avtalet syftade till att avskaffa sekterismen men någon försoning i Libanon efter inbördeskriget har aldrig ägt rum. Ingen gemensam historieskrivning finns för libaneserna att luta sig emot, parlamentet har aldrig kunnat enas om en läroplan med gemensam historia för hela Libanon.

Sedan krigsslutet har den politiska eliten blivit stenrik. En undersökning av statens inkomster 2005–2014 visar att en procent av den libanesiska befolkningen äger 25 procent av landets tillgångar, och på samma sätt ser det ut när det gäller innehav och fördelning av bankkonton. Stora summor pengar ska också ha flyttats utomlands.

En graffitimålning visar hur Malak Alaywe Herz i självförsvar sparkade en ministers livvakt, den 17 oktober. Hennes spark har blivit en symbol för både kvinnornas aktiva deltagande och protesterna. Foto: Ylva J Bergman

Men några saker har hänt som ett resultat av protesterna. Sunnimuslimska premiärministern Saad al-Hariri avgick 29 oktober och Libanons nya regering tillträde den 21 januari 2020, nästan tre månader senare. Premiärminister blev Hassan Diab, som var utbildningsminister 2011–2014. Den nya regeringen backas av det shiamuslimska blocket med Hizbollah och Amal samt den kristne presidenten Michael Aouns parti, Fria patriotiska rörelsen. Sunniblocket stöder inte regeringen.

Demonstranterna har hela tiden krävt en helt teknokratisk regering. Det fick de inte. De kräver också ett nytt valsystem och nyval.

Vill frysa bankernas tillgångar

Den 5 mars begärde ekobrottsåklagaren Ali Ibrahim att banktillgångarna för 20 banker samt deras direktörer och styrelsemedlemma, ska frysas som en del av en undersökning om de miljarder dollar som tros ha förts ut ur landet. Det är också ett resultat av protesterna.

Människors ilska mot bankerna visade sig samma kväll då ett demonstrationståg gick genom Beirut och deltagarna bankade på fönstren till restauranger som rika Beirutbor frekventerar.

Begäran att frysa bankernas tillgångar har dock skjutits upp av riksåklagaren som först vill studera hur en sådan åtgärd kan slå mot bankerna.

Det finns de som säger att revolutionen är över i Libanon, att den är inte är något jämfört med protesterna i Irak eller Algeriet. Protesterna är inte lika stora som under de första månaderna, men proteströrelsen tar sig nya uttryck. Demonstranterna själva säger att det nu handlar om både folkbildande aktioner och punktmässiga stödaktioner. Människor organiserar sig snabbt kring dagsaktuella händelser. När den libanesiska aktivisten och journalisten Charbel Al-Khoury arresterades för något han skrivit på sociala medier, slöt jurister och journalister upp till hans försvar.

Men oron växer för hur det ska gå när den oundvikliga ekonomiska krisen djupnar. Priserna stiger och de fattigaste lever dag för dag. Antalet människor som lever under fattigdomsstrecket uppskattas nu till över 40 procent.

Kvinnorna är delaktiga i protesterna och har många gånger skapat skyddande murar mellan militär och demonstranter. Här protesterar en kvinna den 11 februari 2020. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Den 8 mars meddelade premiärminister Diab att landet ställer in en första delbetalning av externa statsobligationer på 11 miljarder kronor. Han sade vidare att regeringen ska försöka omstrukturera landets skulder.

En mycket viktig maktfaktor i Libanon är förstås också det Iranstödda Hizbollah, som styr över Libanons södra delar. Hizbollah klassas som en terroristorganisation av USA, Israel och andra länder. Men för många libaneser är Hizbollah också en motståndsrörelse mot Israel.

Proteströrelsen vänder sig också mot Hizbollah som de ser som en del av den korrupta makteliten. Deltagarna menar att USA:s ekonomiska sanktioner mot Iran även påverkar Hizbollah och kommer att göra rörelsen beredd att förhandla. Aktivister säger att de södra delarna står bakom protesterna.

Samtidigt har Hizbollah stort stöd i söder och människor är beroende av dem för social service. Det är långt ifrån alla som tror att Hizbollahs maktställning kommer att rubbas.

– Jag hör inte till någon politisk fraktion, men jag anser att protesterna användes emot Hizbollah. Många människor i södra Libanon gillade inte det och lämnade proteströrelsen. Vi är alla emot de korrupta ledarna men helt för Hizbollahs motstånd mot Israel, säger Reda Reda, entreprenör för FN från Nabatieh i södra Libanon, som hoppade av protesterna.

De senaste månaderna har våldet mot demonstranterna ökat. Det har kommit ifrån Hizbollah eller Amal-stödda grupper. Även andra gäng som anses vara knutna till andra falanger inom regeringen har pekats ut som ansvariga för våldet. Många demonstranter ser det som en medveten strategi för att skapa rädsla och spä på sekterismen. Journalister och aktivister har också kallats till förhör. Enligt Amnesty International har den libanesiska militären slumpmässigt gripit och torterat aktivister. Tårgas och gummikulor har skjutits mot demonstranterna, och att militären siktat mot ögon, och avsiktligt skadat demonstranter, upprör många.

Libanon är ett komplicerat land, där det finns lika många religioner som tolkningar av det politiska läget. Det går många rykten. En del säger att det bara är medelklassen som protesterar, andra håller inte med. Ytterligare några pekar på avsaknaden av en ledare för proteströrelsen som en stor brist, medan aktivisterna säger att det är en medveten strategi för att undvika infiltration. Men att det är de unga som leder protesterna ser många som något positivt. De unga var inte med om inbördeskriget och vill inte leva i ett genomkorrupt land där deras kompetens och värderingar inte får plats.

Rouba Moukadem och Salma Merheb stöder protesterna och tänker inte ge upp. Här på torget Sahet al-Nour, i Tripoli. Foto: Ylva J Bergman

Ledare kan finnas i kulisserna

Rouba Moukadem är en modedesigner i Tripoli som stöder protesterna.

– Proteströrelsen är inte död. Det är inte bara medelklassen eller unga som är ute på gatorna. Jag tror att vi ganska snart kommer att ha en lista på människor som är kapabla att ersätta den nuvarande regeringen, säger hon.

Det återstår att se om proteströrelsen lyckas styra Libanon bort från korruption och maktspel. Men att ett politiskt uppvaknade skett, och att folkbildning pågår, är ett faktum.