I Tunisien är islamister en del av demokratin

Tunisien är en ung demokrati, och anses vara den enda i arabvärlden. Revolutionen som inleddes här i december 2010 blev startskottet för den arabiska våren som spred sig över arabvärlden. I flera länder övergick våren snabbt till vinter utan att passera sommar. Libyen och Syrien är tydliga exempel. I Egypten blev demokratin blev kortvarig och landet är nu åter en diktatur. 

Det finns ett argument som lyder att auktoritärt styre i Mellanöstern är att föredra framför att islamister kommer till makten. Samtidshistorien bjuder på flera exempel. När den väststödda shahens polisstat föll i Iran 1979 ersattes den av en teokratisk regim, och när Saddam Hussein störtades i Irak 2003 uppstod ett maktvakuum som gav islamistiska makter spelrum.

Men Tunisien har klarat sig undan liknande scenarier. Att det islamistiska partiet Ennahda etablerat sig som en ledande politisk makt i landet är på många sätt ett hoppfullt tecken för demokratins framtid i regionen – och i världen.

Tiden sedan revolutionen har långt ifrån varit en lysande framgång för Ennahda – tvärtom har den varit en brokig historia. Därutöver dras partiet med ett imageproblem som begränsar dess förmåga att locka nya väljare och regera tillsammans med andra, något som i svensk kontext kan liknas vid Sverigedemokraternas situation under 2010-talet. 

Vad består då detta imageproblem i? För en arkitektstudent som jag mötte i Tunis hösten 2019 var det självklart: ”Under ett upplopp på 1970-talet slängde en nahdawi (partimedlem) syra i ansiktet på min mosters vän. Det kan jag aldrig förlåta.” Andra jag samtalade med grundade sitt motstånd på uppfattningen att partiet, oavsett vad det påstår, inte tror på ett sekulärt samhälle, utan vill föra landet tillbaka i tiden och ge religionen mer makt över samhället.

En kvinna lämnar vallokalen efter andra omgången av presidentvalet i oktober 2019. Foto: Mosa’ab Elshamy/AP/TT

Unga nahdawier jag talat med uppger dock att de tycker partiet har oförtjänt dåligt rykte och behandlas illa i medierna. Partiet är till exempel inte så konservativt som många tror, menar de. Man kan vara medlem och ändå dricka alkohol och ha en pojkvän eller flickvän. Men misstron och farhågorna består.

Rötter i väckelse

För att förstå dessa farhågor måste man känna partiets historia. Ennahda har sina rötter i en väckelserörelse som grundades på 1960-talet som en motreaktion mot det sekulariseringsprogram som sjösattes av landets förste president (läs: diktator) efter självständigheten, Habib Bourguiba, vilket bland annat minskade de islamska rättslärdas makt. 

Rörelsen sågs inte med blida ögon av staten och fick länge flyga under radarn för att undvika repressalier. När president Bourguiba år 1987 tvingades bort från makten av sin premiärminister Zine al-Abidin Ben Ali fanns det tecken på att landet skulle bli mer demokratiskt, och Ennahda ställde upp i val för första gången – ett beslut som skulle visa sig ödesdigert. 

Det gick nämligen överraskande bra för Ennahda, så pass bra att Ben Ali-regimen kände sig hotad. En period av hård förföljelse följde. Medlemmar drevs i exil eller kastades i fängelse. Vissa nekades läkarvård, andra förvägrades mänsklig kontakt, och en del utsattes för fysisk tortyr. Propagandan från regimen löd att nahdawierna var extremister och terrorister. 

Denna situation varade fram till revolutionen 2010, då de nahdawier som varit i exil kunde återvända till Tunisien och åtnjuta den trovärdighet som följde av att ha kämpat mot regimen i årtionden. Att partiet också hade en mångårig organisation gav en fördel i valkampanjen som det utnyttjade med stor framgång, och i landets första demokratiska val 2011 blev Ennahda överlägset största parti med 37 procent av rösterna.

Trots att många i befolkningen fruktade att årtionden av sekulärt styre nu skulle ta slut lyckades partiet bilda regering med två sekulära partier. Ennahda tog dock merparten av ministerposterna, inklusive de tyngsta, vilket visade sig vara oklokt eftersom det gav sken av att partiet ville ha all makt för sig självt. 

Ennahda, som varit förbjudet i 20 år, blev åter tillåtet efter revolutionen 2011 och efter valet samma år gick premiärministerposten till partiets Hammadi al-Jebali, till vänster. Foto: Amine Landoulsi/AP/TT

Tiden i regering kom att bli svår. Partiet har alltid haft en konservativ falang och en mer liberal/pragmatisk sådan. När en ny författning skulle skissas blossade en intern debatt upp. Tvärtemot många medlemmars vilja fattade partiledningen beslutet att inte skriva in sharia som källa till lagstiftning i författningen då man var rädd att detta skulle leda till kraftiga motreaktioner, men protester bröt ändå ut gällande formuleringar om att islam skulle befästas som officiell religion och att kvinnans roll är 'komplementär' snarare än jämställd. Allt detta tärde på regeringssamarbetet.

Övergångsregering

Läget blev än värre när ledarna för två sekulära vänsterpartier mördades 2013 med bara några månaders mellanrum. Även om morden aldrig knutits till Ennahda utlöste de protester som kulminerade i att partiet avgick från regeringen, varpå en teknokratisk övergångsregering tillträdde. När den nya författningen kom på plats slog den förvisso fast att islam är Tunisiens religion, men den innehöll även formuleringar om kvinnors lika värde och om samvetsfrihet. 

År 2014 var det val igen, och Ennahda förlorade förstaplatsen till sekulära Nida Tounes. Istället för att gå i opposition anslöt sig Ennahda till den nya regeringen. Sedan den förra regeringsperioden hade det pågått debatt om att de tyngsta posterna borde tillsättas av partipolitiskt obundna. Så blev det nu i den nya regeringen, och Ennahda fick bara ett fåtal poster. Efter de turbulenta åren som föregick var det viktigt för partiet att visa sig pragmatiskt och samarbetsvilligt – att bevisa att det inte var den systemhotande extremistorganisation som det i årtionden utmålats som. 

Partiets misslyckanden stärkte dess liberala falang, och år 2015 togs ett stort steg i liberal riktning. Då antogs stadgar som slog fast att partiet nu är en rent politisk organisation. I och med detta skildes partiets religiösa och politiska delar åt, och politiskt aktiva medlemmar fick inte längre ägna sig åt att predika. Målet var att mjuka upp partiets image och bli ett om inte sekulärt parti, så åtminstone ett som i första hand framhäver islams kulturella värden.  

Mandatperioden under Nida Tounes ledning blev inte heller någon framgångssaga. Tunisien står inför allvarliga utmaningar. Ekonomin har varit dålig i många år, valutan har rasat i värde, och priserna på livsmedel har stigit och sänkt levnadsstandarden för många tunisier. Det finns en utbredd trötthet och besvikelse på det politiska etablissemanget, något som visat sig i att valdeltagandet minskat kraftigt i varje val sedan 2011. 

En demonstrant biter i bröd i protest mot urholkad köpkraft under en demonstration den 14 januari 2020, nioårsdagen av diktatorn Ben Alis fall. Foto: Hassene Dridi/AP/TT

I det parlamentsval som hölls i oktober 2019 fick Nida Tounes se sig i stort sett utraderat. Ennahda klarade sig kvar trots att det fick färre röster än i de tidigare valen. Knappt 6 procent av rösterna gick till den islamistiska listan al-Karama, som är mer radikal och bland annat anser att den franska ockupationen av landet aldrig upphört. Detta illustrerar svårigheten för Ennahda med att anpassa sig för mycket: det lämnar utrymme för mer radikala islamister att växa.

Splittrat landskap

Att Ennahda trots sitt stora tapp ändå återfick sin position som största parti beror på att det politiska landskapet nu är extremt splittrat, vilket försvårat regeringsbildningen. Som största parti var Ennahda först med att få uppdraget att bilda regering, men lyckades inte samla det stöd som behövdes. Det blev tydligt att motviljan mot partiet kvarstår, både bland andra partier och bland befolkningen.

Efter detta misslyckande gick uppdraget till Elyas Fakhfakh från partiet Ettakatol – ett överraskande beslut då partiet helt utraderats i parlamentet redan i valet 2014. Fakhfakh, som avsade sig sitt medlemskap i partiet för att kunna bli en partipolitiskt obunden premiärminister, lyckades samla stöd från en rad partier, däribland Ennahda, eftersom landet annars riskerade att gå mot nyval. Den 27 februari, knappt fem månader efter parlamentsvalet, kom så en koalitionsregering på plats, och Ennahda fick ett flertal poster, däribland jordbruksminister- och sjukvårdsministerposterna, medan de tyngsta posterna besattes av partipolitiskt obundna.

Partiet klarade sig alltså kvar i maktens korridorer ännu en gång. Det islamistiska partiet med de gamla rötterna har ansträngt sig för att anpassa sig till det demokratiska systemet, och utgör därför ett högintressant exempel på hur islam kan kombineras med ett demokratiskt statsskick. Som alla politiska partier går det en ideologisk balansgång mellan mittfältet och ytterkanten, men trenden har gått mot liberalisering. Särskilt det faktum att partiet tidigare lämnat över makten och är berett att ingå i andra regeringar är hoppingivande.

Det är troligt att det faktum att partiet tillåtits delta i den demokratiska processen bidragit till att driva partiet från radikalism till pragmatism genom att på så vis erbjuda en väg till makten. Det tyder på att en militärkupp – som i Egypten 2013 – inte är det bästa sättet att hantera att islamister vinner val. Det bästa kanske är det som man redan gör i de etablerade demokratierna: om man är missnöjd väntar man till nästa val och röstar fram någon annan. Kort sagt – det finns nog en plats för islam inom framtidens demokrati – så länge demokratin får vara just demokrati.