Coronakrisen visar vägen för klimatpolitiken

– Väljarna har uppmanat oss att verka för anständighet och rättvisa. Att verka för vetenskap och hopp när vi tar oss an vår tids största utmaningar.

Knappt hann den blivande amerikanske presidenten Joe Bidens forskningspositiva segertal ringa ut förrän nyheten kom att den sittande administrationen sparkat chefen för ett av landets centrala klimatforskningsprogram. Chefen, som också var ansvarig för den nationella utvärderingen av hur klimatförändringarna påverkar USA, väntas ersättas av en klimatförnekare.

Utspelet ses som ett steg i ledet att försvåra progressiv politik på klimatområdet under Donald Trumps sista månader på presidentposten. Framför allt är det en tydlig markör att klimatforskning fortfarande är en fråga öppen för ideologisk diskussion i den politiska sfären.

Samtidigt ser vi hur forskning har legat till grund för de omfattande politiska beslut som tagits världen över om att sätta sin befolkning i isolering och stänga nationsgränser för att minska coronavirusets spridning. Kan den rådande pandemin förse oss med de sista pusselbitarna för hur forskning kring klimatförändringar ska få samma inflytande i politiken som coronaforskningen?

Forskningens status

Att pandemin i sig själv inte bromsar klimatförändringarna slogs nyligen fast i en stor rapport från FN. Däremot har det hänt något med forskningens roll i samhället och politiken som kan ge utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle en nödvändig knuff framåt. Under pandemin har regeringar världen över fattat beslut som inneburit enorma samhällsomställningar och ekonomiska risker med hänvisning till den senaste forskningen om viruset och dess smittspridning.

Klimatmanifestation i coronans tid. "Inaktivitet = död" var parollen när aktionen hölls utanför parlamentet i Madrid på Día de Muertos (de dödas dag) under allhelgonahelgen i år. Foto: Paul White/AP/TT.

Behovet att hämma spridningen blev, till skillnad från klimatfrågan, inte en fråga om internationella förhandlingar om vem som ska göra mest. Det bemöttes istället av ett gemensamt ansvarstagande att ta till nödvändiga åtgärder, i stort sett oavsett ekonomisk kostnad. Att få forskning att nå samma politiska status och inflytande i andra säkerhetsfrågor kan bli avgörande för internationellt samordnade svar på kommande hälso- och säkerhetskriser, inte minst klimat- och miljöfrågor.

Falska nyheter

Utöver politiken pekar vissa studier på att forskningens inflytande hos allmänheten fått en höjd status, även om det är tydligt att tilltron till myndigheter har spelat en stor roll för hur väl expertråd följs. En brittisk studie visar att över 60 procent av de tillfrågade nu har större tilltro till råd och expertutlåtanden från forskare i allmänhet än före pandemin, och globalt verkar tilltron till forskning vara överlag hög när kapplöpningen mot ett vaccin drar till sig världens blickar.

Samtidigt har pandemin belyst säkerhetsriskerna med utbredd faktaresistens. I likhet med klimatförändringar sprids fake news om viruset ofta snabbare än officiella nyheter. Förnekelse av virusets spridning, eller rentav dess existens, har visat sig utgöra en säkerhetsrisk när människor misstror eller ignorerar officiella riktlinjer och uppför sig på sätt som ökar smittspridningen.

Brasiliens högerpopulistiske president Jair Bolsonaro (utan munskydd) har förringat både klimathotet och pandemin – och själv fått covid-19. Foto: Eraldo Peres/AP/TT.

Förminskandet av riskerna med covid-19 har även synts hos den politiska ledningen i bland annat USA, Brasilien och Tadzjikistan, vilket bidragit till misstro hos allmänheten och i vissa fall bristfälliga riktlinjer för att minska smittspridningen. Därför måste inte bara den allmänna tilltron till forskning vårdas, även tillgången till objektiva fakta bortom landgränser är avgörande för att motverka framtida hälso- och demokratikriser och möjliggöra en hållbar omställning.

Motverka faktaresistens

Även här verkar pandemin förse oss med nya verktyg. I de vetenskapliga studierna om coronaviruset har nämligen ett nytt ljus kastats över frågor om öppen tillgång till forskningresultat (open science), vetenskapsdiplomati och internationellt samarbete. På kort tid efter virusutbrottet beslutade många akademiska förlag, nyhetssajter och enskilda forskare att publicera allt material om covid-19 öppet för andra forskare och allmänheten att ta del av.

För att ytterligare påskynda forskningsprocessen började även vetenskapliga artiklar publiceras innan de hade blivit kvalitetsgranskade med en öppen granskningsprocess. Denna öppenhet inom forskningen har fått många att ställa frågor om dess potential att motverka faktaresistens, och huruvida samma trend kan och bör spilla över till andra forskningsfält.

Redan nu finns diplomatiska initiativ som ska underlätta internationell, gemensam forskning i likhet med samarbetet kring covid-19. Frågan är om ökad öppenhet kan leda till samma politiska beslutsamhet och inflytande för forskningen om klimatrelaterade säkerhetsfrågor.

Förberedelser inför krisen

I likhet med klimatförändringarna hade varningar dykt upp från forskare och internationella organisationer långt innan pandemin slog till. Trots det kom den som en chock och belyste akuta brister i staters krishantering. Sjukhusavdelningar blev överfulla, viktig utrustning tog slut och medborgare hamstrade basvaror tills matbutikernas hyllor gapade tomma.

En student i Sydney förlöjligar ett känt forskningsförnekande uttalande av Australiens premiärminister Tony Abbot. Foto: Rick Rycroft/AP/TT.

Effekterna från klimatförändringarna har varit kända i årtionden och börjar redan synas. Om bara tio år uppskattas det att drygt 130 miljoner människor har drivits in i extrem fattigdom till följd av förändringar i klimatet. Den siffran kan dock halveras om världen håller sig inom de globala målen. Även om inte klimatkrisen hittills tar sig uttryck i överfulla sjukhusavdelningar gör stater klokt i att använda sig av lärdomarna från krishanteringen under covid-19-pandemin. Forskningen måste i så fall få större inflytande på politiska beslut för att kunna förebygga och mildra de klimateffekter vi redan nu inte kan bortse från.

Omställning möjlig

Slutligen visar pandemin att den nödvändiga omställningen är görbar och att vi inte kan vänta in teknologiska framsteg. Löften om ett vaccin mot viruset, som skulle garantera att vi kunde fortsätta leva våra liv som vanligt, fanns tidigt under virusspridningen. Ändå fattades stora beslut om att isolera människor i sina hem, regioner eller nationer när forskning pekade på att det var ett effektivt sätt att minska smittspridningen. Att invänta ett vaccin fanns inte på kartan eftersom effekterna av att inte göra någonting skulle vara förödande. En viktig lärdom är att låta samma resonemang ta plats i klimatpolitiken.

Hoppet om teknikutveckling som, i likhet med ett vaccin, skulle förenkla omställningen och tillåta våra liv att fortsätta som vanligt, verkar ha hämmat diskussionen om vad som kan göras här och nu. Teknologiska framsteg bör få utrymme i en klimatplan, men kan inte vara de bärande beståndsdelarna och bör framför allt inte inväntas. Det hade varit oacceptabelt i en pandemi och bör vara oacceptabelt i klimatplaner.

Även om pandemin i sig inte påverkar klimatet nämnvärt bör lärdomarna från den inte förminskas. En grön återhämtning har all anledning att ta med sig insikterna om forskningens politiska och samhälleliga inflytande för att motverka kommande klimat- och demokratikriser.