Venezuela: Så rikt och så ruinerat

Allt oftare kommer rapporter från Venezuela om förödande oljeläckor. Ibland från raffinaderier, ibland från cisterner, ibland från förtöjda tankfartyg där olja, som på grund av USAs sanktioner inte kan exporteras, har lagrats. Samtidigt ringlar köerna kilometerlånga utanför bensinmackar runt om i landet. Bensinen, som för inte så länge var världens billigaste, praktiskt taget gratis, säljs nu på svarta marknaden för 35 kronor litern.  

Det är en lite bakvänd illustration av vad sociologen Fernando Coronil kallade den magiska staten. Coronil ansåg att oljeinkomsterna, och fördelningen av dem, ersatte bygget av ett ”normalt” samhälle baserat på produktion av nyttigheter och något slags samband mellan skyldigheter och rättigheter. I den magiska staten ersattes skatter, och de samhälleliga strukturer som följde av dem, av oljeinkomsterna. Med höga oljeinkomster var allt möjligt. Med låga oljeinkomster rasade allt samman. 

Som nu. När Hugo Chávez valdes 1998 producerade Venezuela 3,5 miljoner fat olja per dag – idag inte ens 600 000. 

Men det har inte bara med oljeprisernas uppgång och fall att göra. När Chávez blev president var oljepriset till och med lägre än nu. Den katastrofala situationen idag har mer att göra med de nästan mytiska föreställningar om oljan som frodats ända sen de första oljefynden i Venezuela på 1920-talet. Den första källan var som ett ostoppbart regn av olja som pågick i tio dagar. Det blev en symbol för bottenlös rikedom. 

Men i slutet av 1930-talet publicerade författaren Arturo Uslar Pietri en artikel som varnade för oljans negativa potential. Sembrar el petróleo! (”så oljan!”) var rubriken. Uppmaningen att ”så oljan” blev också ledstjärna för de flesta venezuelanska presidenter sedan dess. Under Carlos Andrés Pérez (CAP) första presidentperiod (1973–1978) – då oljan nationaliserades, det statliga oljebolaget PDVSA bildades och oljepriserna gick i höjden – byggdes de stora statliga basindustrierna i staden Guayana, men också ett allmänt och gratis utbildningssystem, inklusive universiteten. CAP satsade också på omfattande sociala program och social organisering i en strävan att förverkliga en latinamerikansk form av socialdemokrati. 

Men när CAP kom till makten en andra gång (1989–1993) hade oljepriserna rasat, de stora lån som tagits under oljeboomens övermodiga år kunde inte längre amorteras och Internationella valutafonden (IMF) tvingade igenom ett radikalt åtstramningspaket, som också rymde höjda bensinpriser. Den olja som CAP hade sått gav skörd några goda år, men när de dåliga tiderna kom fanns inget sparat i ladorna. 

Reaktionen blev el Caracazo (ungefär “den stora smällen i Caracas”). Det var ett kaotiskt uppror med omfattade plundringsvågor som pågick i över en vecka och som slogs ner av militär och polis. Officiellt dödades 276 personer, inofficiellt minst 3 000. Efter el Caracazo blev bara tanken på att höja bensinpriset tabu. 

Tills nu, när det knappt finns någon bensin. 

I efterdyningarna av el Caracazo ledde den unge översten Hugo Chávez ett kuppförsök mot CAP. I sitt TV-framträdande, efter att ha blåst av kuppförsöket, förklarade Chávez att han och hans rörelse drog sig tillbaka ”för den här gången”. Efter några års fängelsevistelse med många privilegier kom han tillbaka som segrande presidentkandidat.  

Caracasbor fyller dunkar från ett läckande vattenrör eftersom ständiga strömavbrott stryper flödet i kranarna i bostäder och på arbetsplatser. Foto: Fernando Llano/AP/TT 

Hugo Chávez var, liksom sin föregångare, fast besluten att ”så oljan”. Men inte bara i form av produktiva investeringar. Oljan var själva essensen i hans ”bolivarianska revolution”, verktyget för att bygga ”socialismen för det 21:a århundradet”. Grundtanken var enkel: Kontrollen över oljeinkomsterna skulle användas för att fördela dem så att de framför allt kom de fattiga till del. Och samtidigt bygga upp nya internationella allianser där relationen mellan Kuba och Venezuela utgjorde axeln. 

För att kontrollera oljeinkomsterna behövde Chávez kontrollera PDVSA, som hade utvecklats till ett av världens ledande oljebolag och det näst största företaget i Latinamerika. Samtidigt var PDVSA en värld för sig, med egna värderingar, egna intressen, egen kultur. Anställda på PDVSA bodde ofta i egna bostadsområden, hade sina egna sociala klubbar, sina egna skolor och sitt eget pensionssystem. Högt uppsatta chefer drog sig tillbaka som välbärgade män med saftiga bankkonton i Miami. Men också arbetare hade högre löner och bättre förmåner än andra och fick man ett fast arbete på PDVSA var framtiden säkrad både för en själv och ens familj. 

Så när Hugo Chávez i TV förklarade att han skulle avsätta sju av företagets högsta chefer, ”kanske alla”, och ersätta dem med personer som han hade politiskt förtroende för, så orsakade det inte bara ett ramaskri, utan en långvarig nationell strejk, som av Chávez anhängare beskrevs som ”det stora oljesabotaget” eller ”oljekuppen”. 

Strejken började i december 2001. I april 2002 avsattes Chávez efter en militärkupp, men återinsattes 48 timmar senare av lojala militärer efter massiva protester. När strejken tog slut, först i februari 2003, skedde en genomgripande utrensning. Av PDVSA:s 30 000 anställda avskedades 20 000, framför allt högre tjänstemän och teknisk personal, och ersattes med ”politiskt pålitliga”. Nu, sade Chávez, skulle den verkliga nationaliseringen av PDVSA börja och en långsiktig plan som gällde fram till 2030 för hur oljan skulle ”sås” utarbetades. Garantin för att det skulle fungera var, sade Chávez, att det nya PDVSA var rojo, rojito – rött rakt igenom.

Antalet anställda ökade till uppemot 100 000 och PDVSA blev, mer än någonsin tidigare, navet kring vilket hela staten rörde sig. De höga internationella oljepriserna stärkte känslan av att allt var möjligt. PDVSA byggde bostäder, finansierade omfattande sociala program, drev jordbruk och industrier som Chávez exproprierat med en enkel order under sitt veckovisa TV-program Aló presidente. Dessutom kontrollerade Chávez en utvecklingsfond, Fondem, som han använde som han ville och som ingen annan hade någon insyn i.  

Hugo Chávez kände sig som kaptenen på fartyget som skulle rädda mänskligheten genom kapitalismens kaos in till socialismens lugna hamn. ”Jag är inte jag”, förklarade han, ”jag är folket”. 

Men på samma sätt som CAP började Chávez att bekymmerslöst skuldsätta sig. Till skillnad från föregångaren hemlighöll han dock siffrorna. Men när Nicolás Maduro övertog makten 2013 beräknar ekonomer att skulden motsvarade mellan 60 och över 100 procent av BNP, samtidigt som ekonomin föll som en sten. Hemlighetsmakeriet, till stor del betingat av affärerna med Kuba, i kombination med artificiella och dubbla växelkurser och illusoriska valutareformer, blev bördig mark för en vilt växande korruption. 

Den förre ekonomiministern Jorge Giordini, som hade varit Chávez lärare i ekonomi under hans tid i fängelset, klagade över att han inte hade tillgång till någon trovärdig statistik och att han var tvungen att gissa sig fram när han gjorde sin budget. Senare berättade han att han själv bevittnat hur motsvarande ett par miljarder kronor stulits rakt upp och ner av högt uppsatta regeringsfunktionärer. Han sade också att Venezuela under hans tid hade förlorat omkring 200 miljarder kronor enbart på manipuleringen av de olika växelkurserna. 

Ett skepp kommer lastat från Iran, paradoxalt nog med bensin till världens oljerikaste land Venezuela. Foto: Marcos Moreno/AP/TT 

Nyligen avslöjade det internationella grävande journalistnätverket ICIJ att det mellan 2009 och 2017 försvann mer än 4 000 miljarder kronor från Venezuela som tvättades i olika internationella banker. Den marxistiske venezuelanske ekonomen Manuel Sutherland hävdar att det aldrig någonsin förekommit en så omfattande kapitalflykt i förhållande till BNP som i Venezuela och att det idag finns flera miljarder kronor på bankkonton som ägs av venezuelaner runt om i världen. 

Det är oljeinkomster motsvarande flera års BNP som förskingrats, stulits, försvunnit. Till det kan läggas att Venezuela förlorade omkring 100 miljarder kronor per år under åren då man av rädsla för ett nytt Caracazo mer eller mindre skänkte bort bensinen. Om dessa pengar istället skulle ha stannat kvar i ekonomin hade Venezuela idag sannolikt vara Latinamerikas mest välmående land, istället för det som mår sämst. 

Det är möjligt att Hugo Chávez inte misstänkte att denna kapitalflykt skulle äga rum när han beslutade hur oljan skulle ”sås”. Men det var så det blev. Och en avgörande orsak var just hans upplevelse av sig själv som det upplysta avantgardet som inte behövde konsultera med någon – förutom, kanske, med Fidel Castro.  

Innan han dog 2013 hade Hugo Chávez skrivit sitt testamente, ”plan för fäderneslandet”, som senare antogs som lag. Där beskriver han i detalj hur den ”kommunala staten”, hans vision om det 21:a århundradets socialism, ska se ut. Förutsättningen för hela projektet är dock att oljeproduktionen ökar till 6 miljoner fat per dag med bibehållna priser. Något som, enligt Hugo Chávez, skulle uppnås 2019. 

Att det inte blev så berodde inte bara på att oljepriset sjönk eller på att korruptionen löpte amok och skapade en helt ny social klass: los bolibuergeses (boliviarianska borgare). Framför allt var skälet att den bolivarianska revolutionen systematiskt lurade sig själv i den magiska statens anda. När de olika formerna för socialistiska företag eller kooperativ inte fungerade, ersattes de med nya former med nya namn, men framför allt med byten av chefer och höga tjänstemän som var ”politiskt pålitliga” och som med tiden allt oftare kom att vara militärer. 

Kö till en av det statliga oljebolaget PDVSA:s bensinmackar i huvudstaden Caracas. Bensinen, som förr var nästan gratis i Venezuela, kostar numera cirka 35 kronor litern. Foto: Matias Delacroix/AP/TT 

Problem skylldes på sabotage av anställda som gick i imperiets ledband. Lösningen var ökad kontroll. Samma sak skedde också både inom PDVSA och i det nationella energibolaget. Verkligheten hade blivit den värsta fienden som bäst hölls på avstånd av en allt mer fiktiv retorik. Men, som en tidigare minister lakoniskt konstaterade: ”Det räcker inte med militära order och revolutionär retorik för att fysikens lagar ska lyda…”.  

När Chávez dog och ersattes av Nicolás Maduro producerade Venezuela fortfarande en bit över 2 miljoner fat olja per dag, men grunden till dagens kollaps var redan lagd. Att de oljeexporterande ländernas organisation, Opec, tillskriver Venezuela världens största oljereserver är en klen tröst eftersom landet inte längre har förmåga att exploatera dem. Idag ligger den en gång så stolta oljeindustrin i ruiner på grund av den katastrofala bristen på underhåll, som i sin tur beror på den katastrofala bristen på respekt för kunnande och en övertro på den egna visdomen. 

USA:s sanktioner har gjort situationen än mer dramatisk eftersom Venezuela inte längre kan exportera den lilla olja man trots allt producerar. Samtidigt som nästan alla världens stora oljebolag deltar i satsningen på förnybara energikällor har förfallet i Venezuela gått så långt att det är tveksamt om PDVSA någonsin ska kunna hämta sig. 

Den bensin från Iran man lyckats köpa till höga priser har dessutom, på grund av USA:s sanktioner, svårt att ta sig fram till venezuelanska hamnar. Det medför inte bara att köerna framför bensinmackarna blir längre och allt mer tröstlösa, utan också att skördar från landsbygden inte längre når marknader i städerna. Samtidigt fortsätter lagrad olja att rinna ut i havet från trasiga raffinaderier, spruckna cisterner och rostiga fartyg. 

Revolutionens hoppfulla löfte har övergått i en uppgivenhet som inte ens Nicolás Maduros mest bombastiska retorik förmår dölja. Utom, kanske, för honom själv.