Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina

Vita huset den 15 september. Å ena sidan Israel, å andra sidan Förenade arabemiraten respektive Bahrain undertecknar de så kallade Abrahamavtalen. Relationerna är därmed normaliserade.

Den banbrytande överenskommelsen ger stort eko och har kallats för ett fredsavtal. Men det vore en överdrift att rubricera de nya öppningarna i Mellanöstern så. Fred skapas mellan fiender och Israel har aldrig varit i krig med de båda monarkierna på Arabiska halvön. Inte heller är det någon hemlighet att Israel sedan länge odlar förbindelser med flera arabiska monarkier – inklusive Qatar, vilket råkar vara Förenade arabemiratens och Bahrains rival på halvön. I dagsläget är det dock Israels relationer till emiratens huvudstad Abu Dhabi som dominerar.

Höstens avtal stärker både Israel och Förenade arabemiraten. Den senare parten kallas ofta ”Lilla Sparta”, ett begrepp myntat av USA:s förre försvarsminister James Mattis. Det beskriver den lilla men ambitiösa krigarnationens upprustning, inhemska krigsmaterielindustri, krigföring i Jemen och Libyen, bojkott av Qatar, hårda attityd mot Iran, stöd till president al-Sisis statskupp i Egypten 2013, liksom den egna uppbyggnaden av baser längs Jemens sydkust, Afrikas horn och Libyens Medelhavskust. Förenade arabemiraten har kommit en lång bit på vägen i sin strävan att bli en ledande nation inom internationell sjöfart. Nu kan landet, med hjälp av avtalet med Israel, höja sin gard ännu mer mot Iran, Qatar och Turkiet.

USA:s president Donald Trump välkomnar Abu Dhabis kronprins Muhammad bin Zayid – enligt uppgift arabvärldens mäktigaste ledare – till Vita huset i Washington DC 2017. Foto: Susan Walsh/AP/TT

Den avgörande makten i Förenade arabemiraten finns hos en man som hellre verkar än syns: Abu Dhabis kronprins Muhammad bin Zayid (mer känd som MBZ). Förra året utnämndes han av New York Times till arabvärldens mäktigaste ledare. Innan arabemiraten för några år sedan började mörka sina militärutgifter förfogade landet över Mellanösterns näst största försvarsbudget. Abu Dhabis oljefonder sägs vara störst i världen, goda för gigantiska 12000 miljarder kronor (cirka tolv svenska statsbudgetar). Rikedomarna bekostar krigföring och övervakningsoperationer, men också rymdsatsningar, som den sond som skickats till Mars, liksom en påkostad filial till Louvren och annat som ökar landets mjuka makt. De emiratiska medborgarna är få, endast en dryg miljon av de knappt tio miljoner människor som bor i landet. Det är också en diktatur, där ingen ostraffat sätter sig upp mot MBZ.

När Israels premiärminister Netanyahu reste till Washington för att underteckna Abrahamavtalen stannade både MBZ och Bahrains kung Hamad hemma. De skickade sina utrikesministrar. En emiratisk statsvetare kommenterade att MBZ inte behövde infinna sig till ceremonin i Vita huset eftersom han redan hade DC (underförstått president Trump och det politiska etablissemanget i Washington) som i en liten ask (”in his pocket”).  

Redan före normaliseringen köpte Abu Dhabi, störst och mäktigast av de sju emiraten i landet, avancerad avlyssningsutrustning från det israeliska företaget NSO Group. Med dess teknik har den emiratiska säkerhetstjänsten hackat inhemska motståndares mobiltelefoner. NSO Group gör inte skillnad på demokratier och diktaturer, något som Utrikesmagasinet nyligen har rapporterat om.

Genom nyvunna kontrakt med israeliska forsknings- och försvarsindustrier väntas Abu Dhabi förvärva ytterligare israelisk hi-tech, bland annat för AI (artificiell intelligens), eller samarbeten för att bekämpa coronaviruset. Det är ingen vild gissning att Abu Dhabi dessutom siktar på att vässa sitt missilförsvar med hjälp av israelisk teknik mot den gemensamma fienden Iran. (Samtidigt bibehåller Förenade arabemiraten, till skillnad från det stora grannlandet Saudiarabien, sina diplomatiska förbindelser med Teheran.)

Den senaste generationens amerikanska stridsflygplan, F-35, står högt på MBZ:s inköpslista. Från Washington betonar försvarsminister Mark Esper att USA är angeläget om att låta Israel behålla sitt militära övertag i Mellanöstern. Å andra sidan förklarade president Donald Trump så sent som i september att han ”absolut inte skulle ha några problem” med att sälja F-35 till Förenade arabemiraten.

Normaliserade relationer. Tysklands utrikesminister Heiko Maas (mitten) och hans kollegor från Israel, Gabi Ashkenazi (t v), och Förenade arabemiraten, Abdullah bin Zayid, besöker minnesmonumentet över Förintelsen, i samband med ett möte i Berlin den 6 oktober. Foto: Michele Tantussi/AP/TT

En annan önskedröm för MBZ – för övrigt utbildad helikopterpilot – vore att förmå USA att flytta en flygbas till Abu Dhabi: kanske US Central Command, idag baserat i Qatar, eller det kärnvapenlager som USA har på Incirlikbasen i Turkiet.

Uppgörelsen i Abrahamavtalen visar att stärkt militär förmåga är viktigare för Förenade arabemiraten än genomförandet av den saudiska fredsplan som hela Arabförbundet ställde sig bakom 2002. Där erbjöds Israel normalisering och fred i utbyte mot land för bildandet av en palestinsk stat. Men av dessa villkor bidde bara en tummetott när Förenade arabemiratens man i Washington i somras skickade ut en testballong. I Israels största dagstidning Yediot Aharonot publicerades då en debattartikel av USA-ambassadören Yousef al-Otaiba på hebreiska, där han erbjöd Israel normalisering om bara Netanyahu stoppade sina planer på att annektera delar av den ockuperade Västbanken.

Denna testballong ledde till det historiska avtalet och Netanyahus tillkännagivande att han pausar planerna på annektering. Men Israels högerledare och premiärminister har inte lovat att stoppa dessa för gott. Läget som det nu är – israelisk de facto-annektering av delar av Västbanken där israeliska bosättningar har växt till hela städer – passar Netanyahu bättre. Det kostar inte Israel mycket mer än verbala fördömanden, eller icke tvingande FN-resolutioner som 2334 från 2016, vilken slår fast att Israels bosättningspolitik utgör ett flagrant brott mot internationell rätt.

Idén om en tvåstatslösning, verbalt omhuldad av världssamfundet som grundval för fred sedan årtionden och stödd av folkrätten, har nu sjunkit ihop som en sufflé. Efter 53 år av israelisk ockupationspolitik står det klart att EU inte orkar lägga ekonomisk-politisk press på Israel för genomförandet av en tvåstatslösning med en livskraftig palestinsk stat som granne.

I arabvärlden vittrar också sammanhållningen kring den saudiska fredsplanen sönder. Förenade arabemiratens USA-ambassadör Yousef Al-Otaiba beskriver nu sitt land som ”USA:s hejaklacksledare” i Mellanöstern, och även Saudiarabien väntas följa emiratens och Bahrains exempel den dag den gamle kung Salman är borta. Ett annat arabland, Sudan, är för sin del satt under hård press av USA att normalisera sina relationer med Israel. Som lockbete finns utsikten att Washington häver sin stämpel av Sudan som en stat som sponsrar terrorism.

Abrahamavtalen är därmed en realpolitisk seger för Netanyahu över den israeliska vänster som i årtal har hävdat att landet först måste skapa fred med palestinierna och bana väg för en tvåstatslösning innan man kan få fred med arabvärlden. Men bristen på framtid för en sammanhållen palestinsk stat – utsikter som har krympt i takt med bosättningspolitiken – undergräver samtidigt israelisk demokrati. Frågan kvarstår vad Israel vill göra med sin kontroll av mer än 4,5 miljoner palestinier på det som FN definierar som ockuperat område. Ju längre ockupationspolitiken pågår, desto fler röster kommer att beskriva Israels kontroll på ockuperat område som apartheid mot palestinierna.

En palestinsk demonstrant kastar tillbaka en tårgasbehållare som avfyrats av israeliska styrkor i samband med en demonstration mot judiska bosättningar nära Nablus på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT

Förändrade fakta på marken sätter samtidigt fart på den gamla debatten om en enstatslösning. Inte bara palestinska utan även judiska och israeliska opinionsbildare pläderar för olika varianter av en sådan: kanske en stat med lika rättigheter för alla invånare mellan Medelhavet och Jordanfloden, eller en sammanslutning av kantoner, en stat för två nationer eller möjligen en federation.

Men trötta, splittrade och svaga palestinska ledare har inte förmått formulera en ny strategi för nya maktförhållanden. FN-systemet och EU-regeringar håller också fast vid ett falnande hopp om två stater – trots att verkligheten håller på att springa förbi dem. Inte heller när EU-finansierade biståndsprojekt på palestinskt område förstörs skickar europeiska regeringar räkningen till Israel, klagar biståndsarbetare.

Under tiden kan kronprins MBZ odla sina förbindelser med en överlöpare från det palestinska maktpartiet Fatah, Muhammad Dahlan, den tidigare säkerhetschefen i Gaza som lever i exil i Abu Dhabi. Dahlan är numera rådgivare till kronprinsen. På gatorna i Ramallah, säte för den palestinska myndigheten, stämplas Dahlan som förrädare och för president Mahmud Abbas är han ett rött skynke. Samma syn på Dahlan delas i Gaza, där den 58-årige maktspelaren betraktas som hänsynslös och ärelysten. USA:s förre president George W Bush, som träffade honom tre gånger, ska däremot ha beskrivit honom som ”our guy”.

Men Fatahs forne starke man i Gaza råkar också vara skolkamrat till Hamasledaren Yahya Sinwar. Han och Dahlan växte både upp i flyktinglägret Khan Yunis i den södra delen av Gazaremsan. De har mötts på senare år i Egypten – något både Kairo och Abu Dhabi har intresse av. Sinwar tvingas förbättra Hamas relationer till Egypten om det ska bli öppningar i blockaden av Gaza. Samtidigt vill både Kairo och Abu Dhabi strypa Irans, Turkiets och Qatars inflytande över Gaza.

Därtill krävs ett alexanderhugg. En uppgörelse mellan Sinwar och Dahlan, under inflytande från mäktigare parter, skulle kunna vara ett sådant. Det kanske kan matcha Trumps plan (om den lever kvar efter USA:s presidentval i november) för ett rumphugget Palestina vid sidan av Israel, något som palestinska ledare har förkastat.

Så om något banar normaliseringen mellan Israel och Förenade arabemiraten väg för nya maktspel, intriger och militärstrategier bland Mellanösterns regionala stormakter.