Nagorno-Karabach: Här tog första världskriget aldrig slut

Heavy metal-riffen mullrar från elgitarristen ute på den gråbruna, sterila stäppen. Till de blytunga ackorden visas bilder på intensiv artilleribeskjutning. Omgivna av pansarfordon och stridshelikoptrar vrålar den azeriska, kamouflageuniformerade rockgruppen Nur ut sin rasande refräng: ”Eld! Eld! Eld!” (”Atəş” på azeriska).

Musikvideon är ett stycke svulstig och välproducerad krigspropaganda, som släpptes lagom till de uppblossade striderna med grannlandet Armenien i månadsskiftet september/oktober. I texten utlovas hämnd för ockupationen av Nagorno-Karabach som ligger inne i Azerbajdzjan men som främst bebos av etniska armenier och kontrolleras av ärkefienden, som kallar området för Artsach.

I Armenien är propagandan i sin tur direkt existentiell. Den varnar för en upprepning av landets djupt rotade trauma: Osmanska (eller ”Ottomanska”) rikets mord – ofta benämnt 1900-talets första folkmord – på över en miljon armenier för 100 år sedan. Något som för övrigt Armeniens internationella hårdrockstjärnor i System of a Down sjunger om, och som gruppen nu i dagarna använder sitt kändisskap för att lyfta fram.

– Det är en klassisk postimperialistisk konflikt i en historisk ”förkastningszon”. Sydkaukasien utgjorde ett omtvistat och strategiskt gränsland mellan de historiska ryska och osmanska imperierna och det kläms än idag mellan Ryssland- och Turkiet, säger Igor Torbakov, historiker vid Uppsala universitet och associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska institutets Ryssland och Eurasienprogram.

Med andra ord: Nagorno-Karabach är ett område som ”Gud glömde” när nationsgränserna drogs. Det är stort som exempelvis Bohuslän, Närke eller Halland och har 150 000 huvudsakligen etniskt armeniska, kristna invånare. De är omgivna av azeriska och turkiska muslimer, arvtagare till det mäktiga Osmanska riket. När de osmanska och ryska imperierna rämnade för hundra år sedan gav det upphov till de politiska omvälvningar och etniska motsättningar som än idag utlöser nya konvulsioner.

Drygt 70 år efter första världskriget, i samband med att Sovjetunionen till slut rasade samman, lyfte locket igen. Krig bröt ut mellan de tidigare Sovjetrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, och rasade fram till 1994. Det skördade 30 000 liv och ledde till azerisk massflykt från armeniskt ockuperade områden, däribland Nagorno-Karabach och en buffertzon väster därom som sträcker sig fram till den armeniska gränsen.

En pojke vars ansikte har målats med den azeriska flaggan deltar i en demonstration i Istanbul, till stöd för Azerbajdzjan i striderna om Nagorno-Karabach. Turkiet har gett Azerbajdzjan sitt stöd. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Årtionden med fredssamtal därefter har inte hjälpt. Azerbajdzjan känner sig vilselett av den överenskommelse som medlades fram av Ryssland 2016. Den skulle ha inneburit att armenierna lämnade tillbaka en del av det territorium som ockuperades under 1990-talet, men så har inte skett.

– I grund och botten finns inga förutsättningar för en kompromiss. Azerierna ser Nagorno-Karabach som en omistlig del av sitt land, medan armenierna betraktar det som sin nations vagga, säger Igor Torbakov.

Armenien har nästan så gamla kristna anor som det över huvud taget går att ha, från 300-talet, och betraktas som den historiskt första kristna staten. Och kristendomens etablering går bland annat tillbaka till Nagorno-Karabach, enligt denna historieskrivning.

Folkrätten ger Azerbajdzjan rätt till Nagorno-Karabach och inget land erkänner republiken Artsach. Mot det står den armeniska minoritetens önskan om självbestämmande. Medan Armenien därför har varit förhållandevis nöjt med det status quo som på det stora hela fryst förhållandena sedan 1994, är de nya striderna ett ”desperat azeriskt försök att bryta det”, säger Torbakov. Han tycker inte att det finns några ”good guys” i konflikten.

Med det sagt är utbrottet omtvistat även det. Azerbajdzjan säger sig ha besvarat artillerield över frontlinjen den 27 september, medan Armeniens version är att den azeriska offensiven är oprovocerad.

Röjning av rasmassor i ett bostadsområde i Azerbajdzjans näst största stad Ganja, som utsatts för beskjutning från armeniska militära styrkor. Foto: DHA via AP/TT

Azerbajdzjan påhejas av den kulturellt och språkligt näraliggande grannen Turkiet. Där passar offensiven bra in i president Recep Tayyip Erdoğans expansiva ”nyosmanska” geopolitiska visioner. Detta är Armenien naturligtvis hyperkänsligt för, med tanke på historien. Turkiet och Azerbajdzjan hade dessutom gemensamma militärövningar i somras, och azerierna rapporteras bland annat ha köpt avancerade drönare från såväl Turkiet som Israel. Allt fler uppgifter tyder också på att Turkiet har rekryterat legosoldater i form av krigsvan syrisk milis från provinsen Idlib till den azeriska sidan.

Och på andra sidan befinner sig Ryssland, som har en försvarsallians med Armenien (som visserligen inte gäller Nagorno-Karabach), men som samtidigt värnar om relationerna till Azerbajdzjan. Moskva har dessutom sålt vapen till båda sidor. President Vladimir Putin vill knappast ha ett storkrig, men kan tvingas behöva välja sida om konflikten vidgas för mycket.

Det är inte svårt att se att den gamla olösta ”förkastningslinjen” mellan de ryska och osmanska imperierna därmed på nytt gör sig påmind.

Förre stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) befarar att det blir svårt att stoppa striderna. ”Viktigt – kanske till och med avgörande – blir hur Moskva kommer att agera”, skriver han på sin blogg.

Katolikos Karekin II, den armeniska apostoliska kyrkans överhuvud, leder en nationell fredsbön i huvudstaden Jerevan den 3 oktober. Foto: Grigor Yepremyan/AP/TT

Den armeniska diasporan (betydligt fler än de 3 miljoner invånarna i hemlandet) samlar också stöd i länder som Ryssland, Frankrike och USA, med superkändisen och tv-personligheten Kim Kardashian som uppmärksammat exempel. Påminnelsen om folkmordet är en form av retorik som också får gehör internationellt.

Ett problem är att det inte finns minsta utrymme för kompromiss om Nagorno-Karabach, som båda parter ser som sitt rättmätiga hemland, påpekar Torbakov.

– Det gör att motsättningarna liknar andra postimperialistiska konflikter, såsom den palestinska, eller den cypriotiska, som också är historiska följder av kollapsen för ”pax Ottomana” (den inre freden under Osmanska riket, reds anm).

Och att den freden rämnade är en följd av nederlaget i första världskriget.

– Här finns en säregen historisk paradox: Med tanke på hur långlivade och allvarliga dessa postimperialistiska konflikter är kan man hävda att andra världskriget upphörde 1945 medan första världskriget inte har slutat än, säger han.

Det är svårt att se en bärkraftig lösning på konflikten. Igor Torbakov jämför med den utdragna, historiska och krigiska dragkampen mellan Frankrike och Tyskland om den tidigare tyska delstaten Elsass-Lothringen – idag de franska regionerna Alsace och Lorraine. Där gjorde den framväxande europeiska gemenskapen att gränserna blev jämförelsevis oviktiga. Det kan också sägas för Nordirland, vilket förklarar varför brexit rört upp känslorna extra mycket där.

Igor Torbakov konstaterar att det förmodligen även för Nagorno-Karabach krävs någon form av överstatlig, imperieliknande konstruktion, eller någon annan kreativ lösning, som gör de överlappande anspråken på området irrelevanta.

Carl Bildt är inne på ett liknande resonemang och jämför med en historisk uppgörelse i Sveriges närhet 1921: ”Ålandsfrågan kan nämnas som ett oss geografiskt närstående exempel som genom ett beslut av Nationernas förbund på sin tid fick en lösning som kom att utfalla till allas belåtenhet”, skriver han.

Den armenisk-azeriska konflikten blir säkert ett huvudbry för den svenska regeringen framöver. Sverige tar vid årsskiftet över ordförandeskapet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Räkna med att Nagorno-Karabach står på dagordningen.