Nu kan vägen stakas ut mot ett bättre Chile

Folkomröstningen i Chile den 25 oktober om en ny konstitution och hur den ska skrivas, är bara inledningen på ett extremt intensivt politiskt år som rymmer närmare tio val. Allt från borgmästare, kommunfullmäktigeledamöter, guvernörer, medlemmar i den församling som ska skriva den nya konstitutionen, till president och parlament ska väljas. Presidentvalet den 21 november nästa år är kulmen.

Strax därpå, när den nya presidenten just tillträtt i början av 2022, ska så förslaget om ny författning ut på ny folkomröstning. Om den antas blir det den första konstitutionen i Chiles historia som utarbetas i en demokrati. En snygg hopknytning av ett supervalår. Men är det också början på ett nytt Chile?

Optimisterna hoppas förstås. Men det räcker med en snabb genomläsning av valagendan för att bli lite andfått trött. Och mot bakgrund av att valdeltagandet i presidentvalet 2017 var det lägsta hittills, under 50 procent, kan man fråga sig om inte alla dessa val bara kommer att vara en orgie i fortsatta misstroendeförklaringar mot det politiska etablissemanget.

För det var just misstroende mot detta som låg bakom beslutet att alls hålla en folkomröstning om en ny konstitution. Under den förra presidenten Michelle Bachelets sista år genomfördes visserligen en process av omfattande rådslag om en ny konstitution, där över 200 000 medborgare deltog. Strax innan hon lämnade presidentposten överlämnade hon också ett projekt till ny konstitution till parlamentet. Men det har sedan dess mest legat och samlat damm och det är inte en aktualisering av den diskussionen som ligger bakom folkomröstningen nu.

Slagord skanderas mot president Sebastián Piñera. Skyltarna med ögon representerar de många demonstranter som mist ett öga när de beskjutits av polisen. Foto: Fernando Llano/AP/TT

Det gör istället el estallido social, den sociala explosionen, som startade den 18 oktober förra året, då det dramatiska misstroendet gentemot det politiska etablissemanget bröt fram med en massivitet som ingen kunnat föreställa sig. Det var rädslan för att el estallido social skulle förvandlas till ett våldsamt och kaotiskt uppror, i kombination med butiksplundringar och attacker mot polisstationer och allehanda byggnader, som fick nästan alla partier att en månad senare, efter ett dygn av intensiva förhandlingar, enas bakom förslaget om en folkomröstning om en ny konstitution.

Förhoppningarna att det snabbt skulle gjuta olja på de upprörda vågorna kom visserligen på skam, men överenskommelsen gav ändå upprorsrörelsen en riktning. Protesterna hade handlat om det mesta: pensioner, sjukvård, utbildning, sociala klyftor. Men det var också ett slags existentiellt uppror som handlade om att accepteras som man är, att vilja vara sedd, att hitta en mening med livet… Att den enda symbolen som generellt accepterades under protesterna var mapuchefolkets flagga var inte bara uttryck för uppslutning bakom ursprungsbefolkningens krav, utan också för längtan efter något nytt och okänt – något man bara drömt om.

Med tiden kom det mesta att smältas samman i kravet på en ny konstitution. Den gällande från 1980, utarbetad på Augusto Pinochets order, har visserligen reformerats många gånger, men den upplevs ändå som beviset för att den gamle diktatorns ande fortfarande vilar tungt över landet. En ny konstitution skulle vara ett definitivt brott med diktaturen och början på ett nytt demokratiskt Chile utan kvarvarande hämskor.

Chiles författning härstammar från Augusto Pinochets tid vid makten. Här har en demonstrant i huvudstaden Santiago klätt ut sig till exdiktatorn. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Under pandemin, som kom till Chile i mars, gick protesterna till en början i ide. Men tanken på en ny konstitution väckte entusiasm och inspirerade till diskussioner och föreläsningar som, efter pandemins ankomst, fortsatte i form av virtuella möten av allehanda slag. Men det faktum att protesterna förra året skedde vid sidan av de politiska partierna, och snarare mot dem än med dem, har varit en hämmande begränsning i kampanjerna inför folkomröstningen. Och kommer förmodligen att vara det även i kampanjerna inför valet av delegater till den konstituerande församlingen som ska hållas i april nästa år.

Att högern och mitten kördes över under proteströrelsen var närmast självklart. Men inte heller vänsterns partier, eller andra sociala organisationer, hade något inflytande att tala om. Även vänsterns mest emblematiska ledare utsattes för ”de upproriska massornas” förakt. El estallido social riktade sig mot hela det politiska etablissemanget, men på ett sätt och med metoder som inte alltid var lätta att förstå. Förvirringen bland observatörer och analytiker illustreras väl i det dussintal böcker som publicerats sedan dess. Deras gemensamma nämnare är just det lite desperata famlandet efter en förklaring som, liksom en ål, hela tiden slingrar sig undan.

Därför finns också, trots entusiasmen inför tanken på en ny konstitution, en oro för att de ritualer som föddes ur upproret ska aktiveras och reducera det som borde vara en verkligt omvandlande händelse, till en gaturevolt utan perspektiv. Att det viktiga blir att slåss mot polisen, inte att arbeta för en ny författning.

Det övervåld som polisen kritiserats hårt för av flera internationella observatörsgrupper – liksom även av den statliga kommissionen för mänskliga rättigheter – har manifesterats på nytt de senaste veckorna. Det har gett näring åt de mest militanta och våldsamma och samtidigt minst politiska grupperna bland demonstranterna. Firandet av årsdagen av el estallido social bara en vecka före folkomröstningen kan komma att bli bestämmande för vad som händer den 25:e.

Regeringskritiska demonstranter satte i februari eld på en del av en läktare under en fotbollsmatch i den sydamerikanska turneringen Copa Libertadores mellan Universidad de Chile och SC Internacional från Brasilien. Foto: Luis Hidalgo/AP/TT

Men även om alltså mycket talar för att både folkomröstningen och supervalåret i sin helhet skulle kunna bli fiaskon på grund av fortsatt gatuvåld och lågt valdeltagande, visar opinionsundersökningar på en överraskande stark motivation att delta i folkomröstningen. Och om deltagandet då blir stort tror analytikerna att det också kommer att påverka deltagandet i de övriga valen i positiv riktning.

Den 25 oktober skulle, med andra ord, faktiskt kunna bli den efterlängtade början på en process i syfte att bygga ett nytt, bättre Chile. Det finns de som i diskussionen har påmint om den känsla av lycka, och av att se en bättre värld födas, som nästan alla chilenare drabbades av för nästan exakt tio år sen, när de 33 gruvarbetarna i San José-gruvan räddades efter 69 dagar instängda på 700 meters djup.

Idag finns ingenting av den känslan kvar. Men folkomröstningen är inget tillfälligt lyckorus. Det är en början. Och det är efter den som diskussionen om vilken slags konstitution som behövs kan börja på allvar. Liksom också diskussionen om hur kandidaterna till den konstituerande församlingen ska väljas. Det finns redan en överenskommelse om att garantera jämn fördelning mellan könen, att ursprungsbefolkningen ska få sina representanter och att oberoende personer som inte stöds av partier ska ges plats. Men detaljerna för exakt hur det ska se ut är inte spikade. Risken finns att det kan leda till utdragna och paralyserande debatter i parlamentet, precis som det sett ut det senaste året.

För även om debatterna där har varit intensiva, har de istället för att minska avståndet mellan politikerna och allmänheten reproducerat samma polarisering inne i parlamentet. Debatterna i sig har samtidigt varit förbluffande tunna på politiskt innehåll. Förhoppningarna är därför att den stundande folkomröstningen också ska innebära att de politiska visionerna återkommer till chilensk politik. Det är kanske en av de få saker som enar de politiska lägren. Liksom dem som står utanför.

Och i grunden är det väl just det som diskussionen om en konstitution handlar om. Lyckokänslor som dem som räddningen av de 33 i San José-gruvan gav upphov till är något annat.