Så drevs fredliga Tanzania mot intolerans och förtryck

En avgörande händelse var när den populäre och välkände Tundu Lissu återvände till Tanzania efter tre år i exil och valtemperaturen steg flera grader. Valutgången som dittills hade sett ut att bli en promenadseger för Tanzanias president John Magufuli var plötsligt inte lika självklar.

Iförd en halsduk i Tanzanias färger, en blomstergirlang och ett stort leende, hälsades Lissu som en hjälte av hundratals jublande anhängare utanför flygplatsbyggnaden.

– Om valet kommer att vara fritt och rättvist är inte den stora frågan, det är inget vi förväntar oss. Frågan är istället om vi kommer att överleva, sade Lissu i en TV-intervju före hemkomsten.  

När han landade i Dar es Salaam några dagar senare var det första gången Lissu beträdde tanzanisk mark på tre år. 2017 sköts han utanför parlamentet med 16 skott och överlevde mirakulöst. Några gärningsmän har inte gripits men i en intervju i nyhetsmagasinet New African hävdar Lissu att detta var vändpunkten då Magufuli och regeringspartiet visade att de var beredda att ta till dödligt våld för att tysta kritikerna.

Lissu valdes 2010 in i parlamentet för oppositionspartiet Chadema. Han är en känd människorättsadvokat och har gjort sig ett namn som en av presidentens hårdaste motståndare. Han kallar Magufuli för diktator och har ifrågasatt flera av de reformer som sjösatts under den senaste presidentperioden.

Men trots jublande skaror vid flygplatsen och välbesökta valmöten är det få politiska bedömare som tror att Chadema har en chans att vinna valet den 28 oktober. Valupptakten har varit kantad av hinder, bland annat tvingades Lissu att avbryta sin valkampanj under sju dagar i början av oktober eftersom han anklagades för att ha använt ett ”uppviglande språk”.

Oppositionspartiet Chademas ledare Tundu Lissu (tv) anmäler sin presidentkandidatur till valkommissionen i augusti i år. 2017 överlevde Lissu mirakulöst ett mordförsök. Foto: AP/TT

Regeringspartiet CCM, som fram till 1977 hette Tanu, är det parti i Afrika som styrt längst. Grundaren Julius Nyerere var en av Afrikas tongivande politiska ideologer. Han lämnade ifrån sig presidentmakten 1985 och tio år senare hölls det första flerpartivalet på nationell nivå. Nyereres arv är idag omdiskuterat men för många tanzanier i den äldre generationen är lojaliteten till landsfadern, som dog 1999, obrytbar.

– CCM har främst sitt stöd på landsbygden och Tanzania är till stora delar ett lantligt samhälle. Många väljare ser ingen skillnad mellan regeringspartiet och staten, säger Kjetil Tronvoll, freds- och konfliktforskare vid Bjørknes universitet i Norge.

CCM har heller inga tankar på att släppa ifrån sig makten och har tagit till kraftmetoder för inte tappa greppet. Inför valet har oppositionspolitiker haft svårt att registrera sin kandidatur, inte minst på den delvis självstyrande ögruppen Zanzibar där oppositionspartiet CUF länge haft stort stöd. 2015 förklarade valkommissionen valet på Zanzibar ogiltigt innan resultatet hade presenterats. Enligt internationella observatörer verkade allt ha gått rätt till och CUF anklagade valkommissionen för att ha annullerat valet på grund av att CCM hade förlorat. CUF bojkottade omvalet med resultatet att CCM segrade.

Inför årets val har CUF-ledaren Seif Sharif Hamad bytt parti till ACT. Hamad personifierar för många oppositionen på Zanzibar och väntas ta stora väljarskaror med sig till ACT. Chadema, som inte har lika stort stöd på ögruppen som på fastlandet, har dragit tillbaka sin kandidat för att istället stötta ACT på Zanzibar. ACT har i sin tur lovat att ge Chadema sitt stöd på fastlandet.

Mångårig socialistledare. 1976 gick Tanzanias president Julius Nyerere i ett snöigt förstamajtåg i Stockholm bredvid statsminister Olof Palme (S) och hans fru Lisbeth Palme. Foto: Ragnhild Haarstad/SvD/TT

Men svårigheterna för ACT att registrera kandidater i samtliga valkretsar på Zanzibar gör att CCM antagligen ändå kan räkna hem segern där. Tiden för att valet kan räknas fritt och rättvist är redan förbi och det väcker oro bland politiska analytiker.

– Den här typen av hinder som vi ser före valet, och misstankar om att allt inte kommer att gå rätt till i rösträkningen, ökar risken för våld. ACT har sagt att de inte kommer att tolerera valfusk den här gången, säger Tronvoll.

Svårigheterna för oppositionen började redan 2016. Då införde regeringen ett förbud mot alla partipolitiska aktiviteter utanför den egna valkretsen fram till årets valrörelse.

– Under flera år har politiska partier fått ligga lågt, de har inte kunnat hålla möten eller bygga upp sin väljarbas, säger en tanzanisk politisk analytiker som av säkerhetsskäl vill vara anonym.

2015 hade oppositionen för första gången samlats bakom en kandidat och lyckades få nästan 40 procent av rösterna. Den här gången finns ingen officiell koalition samtidigt som informationsflödet kraftigt begränsats.

Oberoende och regeringskritiska tidningar har tvingats lägga ner verksamheten, bloggare får inte verka utan ett kostsamt tillstånd.

Detsamma gäller den som sänder TV eller radio via internet. Journalister har misshandlats och frihetsberövats, forskning och statistik får inte publiceras utan regeringens godkännande.

Lantligt samhälle. Många tanzanier ser ingen skillnad mellan regeringspartiet och staten. På bilden en herde med sin hjord i norra Tanzania. Foto: Jerome Delay/AP/TT

Människorättsorganisationerna Human Rights Watch och Amnesty International har i skarpa ordalag kritiserat inskränkningarna av medborgarnas fri- och rättigheter.

– Indirekt säger presidenten att utveckling måste gå före mänskliga rättigheter. Men den typ av våld som vi har sett mot oppositionella är något helt nytt för oss. Att vara oppositionspolitiker eller regeringskritiker är farligt i dagens Tanzania, säger den anonyma källan.

De senaste årens ökade brutalitet har också gjort många tveksamma till att organisera sig för oppositionen.

– Under Nyereres tid var Tanzania visserligen en enpartistat, men den var inte lika brutal som på andra håll i Afrika. Tanzanierna är ett fredligt folk som helst undviker konfrontation. Det våld som de nu ser skrämmer dem och det höjer tröskeln för alla som skulle vilja engagera sig oppositionellt. Inte heller de unga är särskilt politiskt aktiva även om de hade kunnat vara en maktfaktor, säger Tronvoll.

När Magufuli valdes till presidentkandidat hade han redan suttit i regeringen ett flertal gånger. Det var under hans ministertid som han kom att kallas ”bulldozern” för sitt sätt att driva igenom olika vägprojekt.

– Inom CCM hade det under många år utkämpats en intern maktkamp mellan olika falanger. Magufulis grupp stod för en radikal nationalistisk politik som lutade sig mot en ”nyererisk” eller ”socialistisk” agenda: att bygga upp en utvecklingsstat inspirerad av Kina och övriga östasiatiska mirakelekonomier. Många av de reformer som skett under Magufuli påbörjades före hans presidentperiod men ingen trodde att han skulle driva igenom allting så snabbt, säger Jonas Ewald, freds- och utvecklingsforskare på Linnéuniversitetet i Kalmar.

Under sina första månader vid makten prisades Magufuli internationellt för sina hårda tag mot slöseri och korruption. Han avblåste det kostsamma självständighetsfirandet, förbjöd statstjänstemän att resa utomlands och strök tusentals ”spökanställda” från myndigheternas lönelistor. Styrelsen i den notoriskt korrupta hamnen i Dar es Salaam avskedades och företagsledningar hotades med fängelse om de inte betalade sina skatteskulder.

President Magufuli kan spela ut stormakterna mot varandra. Här får han besök av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan i januari 2017. Foto: Khalfan Said/AP/TT

De internationella applåderna har för länge sedan tystnat och ersatts med kritik av den allt mer auktoritära och intoleranta stil som Magufuli visar upp. Jonas Ewald påpekar att utvecklingen i Tanzania speglar en global trend där demokratin har snörpts åt i flera länder, också i Europa.

– I ett längre perspektiv har det skett mycket positivt i Tanzania och flera av demokratins grundläggande institutioner byggdes upp och stärktes fram till 2012 ungefär. Därefter började CCM begränsa det demokratiska utrymmet eftersom partiet upplevde det som att det höll på att tappa kontrollen, säger Jonas Ewald.

På hemmaplan har Magafulis reformer och kamp mot korruptionen trots allt skapat en viss optimism, anser Jonas Ewald. Infrastrukturförbättringarna är synliga långt ut på landsbygden, skolsystemet har förbättrats och gymnasieundervisning är numera gratis.

Oppositionen kritiserar de stora infrastrukturinvesteringarna för att huvudsakligen gynna en liten, rik elit medan Magufuli hellre lyfter fram att landet kvalat in på Världsbankens lista över lägre medelinkomstländer fem år tidigare än planerat.  

– Budgeten är inte lika biståndsberoende längre, vilket ger honom större manöverutrymme och gör att han kan spela ut stormakterna mot varandra. Kina, som hade fått kontrakt att bygga det nya snabbtåget, har fått stå tillbaka och istället har Magufuli lierat sig med Turkiet och Världsbanken i det projektet. Målet är att göra Tanzania till ett regionalt, ekonomiskt utvecklingsnav och Magufuli väljer att göra det på sitt sätt, säger Jonas Ewald.