Coronakris sätter afrikansk demokrati på undantag

Den 20 maj i år köade drygt fyra miljoner burundier i täta led utanför landets vallokaler.

Militären var utkommenderad för att upprätthålla allmän ordning men i det uppdraget ingick inte att bry sig om bristen på social distansering och personlig skyddsutrustning. Valet genomfördes som om covid-19 inte existerade. Under valrörelsen hade däremot flera valmöten stoppats med hänvisning till smittorisken. I samtliga fall rörde det sig om oppositionens samlingar. På regeringspartiets rådde inga synbara restriktioner.

– Den enda form av valkampanj som Afrikas politiker behärskar är massmöten. Det går nästan inte att vinna ett val om man inte kan fylla idrottsarenor med anhängare. Den vinnare som ifrågasätts hänvisar nästan alltid till sina välbesökta valmöten för att legitimera sin seger. Det gör åtgärderna under pandemin så betydelsefulla, säger demokratiexperten Denis Kadima på Electoral Institute for Sustainable Democracy in Africa.

Strax före valet införde Burundis regering även obligatorisk karantän på 14 dagar för alla inresande, inklusive utländska valobservatörer. Några dagar senare utvisades Världshälsoorganisationens representanter ur landet. Utlandsboende burundier hindrades från att rösta med hänvisning till coronapandemin. På valdagen kammade regeringspartiet hem såväl presidentposten som majoriteten i parlamentet men fick utstå hård kritik för valfusk och för att ha utnyttjat det globala hälsoläget för politisk vinning.

Passar auktoritära ledare

Burundi är långtifrån unikt. Coronapandemin har inneburit inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter i hela världen och det är lätt att se hur de restriktioner som införs i folkhälsans namn passar auktoritära ledare som hand i handske. I Afrika, där många länder gjort demokratiska framsteg de senaste åren men där den auktoritära samhällsstrukturen dröjer sig kvar, växer därför farhågorna att pandemin ska leda till allvarliga bakslag.

Trängsel i coronans tid. Regeringspartiets presidentkandidat i Burundi, Evariste Ndayishimiye, köar för att lägga sin röst i presidentvalet den 20 maj i år. Fem dagar senare utropades han som segrare, men oppositionen anser att det var ett fuskval. Foto: Berthier Mugiraneza/AP/TT

Runtom på kontinenten anklagas makthavare för att utnyttja situationen för att stärka sin makt. Det handlar om centraliserat beslutsfattande, ökad kontroll av medborgarna och inte minst om att genomföra eller skjuta upp val baserat på egenintresse snarare än folkhälsa. Presidenter och premiärministrar beskylls för att begränsa informationsflödet och sanktionera polisiärt och militärt övervåld som drabbar oppositionella medborgare hårdare än regeringssympatisörer. Allt med hänvisning till att pandemin kräver extrema åtgärder.

Flera afrikanska länder, däribland Togo, Guinea och Mali, hann genomföra planerade val i början av 2020 medan antalet bekräftade fall av covid-19 på kontinenten fortfarande var få. Trots det figurerade pandemin i valretoriken och de sittande ledarna plockade pluspoäng på hårda repressiva åtgärder med argumentet att de skyddar medborgarna. I samband med Guineas parlamentsval hölls även en folkomröstning om en ny grundlag som i praktiken gör att den sittande presidenten Alpha Condé kan fortsätta regera i flera mandatperioder till. Ändringsförslaget gick igenom med god marginal och regeringspartiet behöll makten. I oktober hålls presidentval, och Alpha Condé ställer mycket riktigt upp till omval.

Inga valmöten

Covid-19 har nu hunnit bli ett verkligt hot även i Afrika men det råder delade meningar om vilka åtgärder som är rimliga för att bekämpa sjukdomen. I Etiopien har parlamentets val av ny premiärminister skjutits upp ”tills pandemin är över” och människorättsorganisationer varnar för att det kan leda till maktmissbruk, folkligt missnöje och i värsta fall våldsamma protester. I Uganda har president Yoweri Museveni begärt att Högsta domstolen ska skjuta på president- och parlamentsvalen i fem år, med hänvisning till riskerna med covid-19. Valen är planerade till januari 2021 och landets valkommission har flaggat för en mellanväg: att de genomförs men att inga valmöten kommer att tillåtas.

Enligt Denis Kadima erbjuder beslutet om att genomföra eller skjuta upp ett planerat val gott om möjligheter för sittande makthavare att manipulera förutsättningarna till sin egen fördel. Men det är samtidigt ett riskabelt beslut.

– Om man väljer att vänta med eller helt ställa in ett val uppstår ett konstitutionellt vakuum. När en ledares grundlagsstadgade legitimitet löpt ut så kommer medborgarna att fråga sig: "Med vilken rätt talar du om för oss vad vi ska göra?". Det kommer sannolikt att leda till spänningar och i extrema fall våld, säger han.

Inga val ska hållas i Uganda under coronan, anser president Yoweri Museveni, som styrt sedan 1986. Men 75-åringen har gjort en instruktionsfilm för att lära ut hur man behåller hälsan när samhället stänger för att hindra smittspridning. Foto: Uganda Presidential Press Unit/AP/TT

Styra med dekret

Alternativet, att försöka genomföra ett val trots coronapandemin, innebär å andra sidan också stora utmaningar. Åtminstone ur demokratisk synvinkel. De flesta länders restriktioner skapar logistiska utmaningar vid vallokalerna och begränsar möjligheten att bedriva effektiva valkampanjer. Det minskar oppositionella kandidaters möjlighet att nå ut och rycker helt undan mattan för resurssvaga utmanare. Rädslan för att bli smittad kan leda till lågt valdeltagande och svårigheter att kontrollera att allt går rätt till.

För många afrikanska presidenter har pandemin lett till utökade befogenheter, bland annat genom att kunna styra via dekret. Därmed har de i praktiken fått ett frikort att ändra lagar efter eget huvud eller mobilisera armén utan att konsultera parlamentet. Flera av dem har utnyttjat den möjligheten och bekymrade experter påpekar att det ofta saknas en tydlig gräns för när de extra befogenheterna ska upphöra eller åtminstone revideras.

Enligt det internationella forskningsinstitutet V-dem, som leds från Göteborgs universitet, är just tidsbegränsning en av flera faktorer som avgör demokratins chanser att överleva repressiva åtgärder. Historien visar att regler som gäller "tills vidare" med tiden riskerar att bli permanenta. I synnerhet om det finns makthavare som tjänar på det.

Oron för Afrikas demokratiutveckling handlar inte bara om politiska val. I många länder har rapporterna om övervåld från polis och militär ökat. Den togolesiska människorättsadvokaten Farida Nabourema skriver på webbsidan African Arguments: "Restriktionerna under covid-19 framkallar minnen från min uppväxt under militärdiktaturen i Togo, minnen av hur föräldrar rusade hem före utegångsförbudet klockan 19 och undan regeringspatrullerna (…). Jag minns att vi förväntades tacka president Gnassingbé Eyadéma för att han upprätthöll fred och stabilitet, trots att tiotusentals människor flydde landet."Stängd bar i pandemins tid i kåkstaden Soweto utanför Johannesburg i Sydafrika. Foto: Jerome Delay/AP/TT

Vad är falsk information?

Idag är Eyadémas son, Faure Gnassingbé, president i Togo och tusentals soldater har under 2020 återigen kommenderats ut för att se till att människor håller sig hemma. Rapporterna duggar tätt om trakasserier och misshandel av civila som inte omedelbart lyder. Från bland annat Uganda, Kamerun, Kenya, Malawi, Senegal, Zimbabwe och Sydafrika kommer liknande uppgifter. En rad dödsfall har rapporterats. Följdeffekterna kan bli minskat förtroende för staten och en våldsspiral som försvårar den demokratiska utvecklingen.

Pandemin har även inneburit att alltmer informationsutbyte sker i digitala kanaler. Det öppnar teoretiskt sett för att fler röster kan göra sig hörda men det ökar också risken för ryktesspridning och ren desinformation. Enligt faktagranskningsorganisationen Africa Check är många afrikanska länder särskilt mottagliga för en sådan utveckling, eftersom utbildningsnivån är låg, tilltron till auktoriteter stor och det ofta saknas en tradition av kritisk granskning. Digitala informationskanaler begränsas dessutom av tillgången på el och mobilnät, något som regeringen normalt sett har kontrollen över.

Flera länder, bland annat Zimbabwe och Sydafrika, har infört lagar som förbjuder invånarna att sprida "falsk information" om covid-19 och regeringens arbete för att hindra pandemins framfart. Straffen är stränga. Argumentet är att falsk information försvårar insatserna och riskerar att förvärra situationen. Problemet är, enligt människorätts- och pressfrihetsorganisationer, att det är makthavarna som bestämmer vad som är "falsk information" och att det finns en uppenbar risk att lagarna används för att kontrollera informationsflödet och tysta oppositionella.