USA:s valsystem dopar Donald Trump

Det spekuleras en hel del om vad som händer om Donald Trump förlorar och vägrar att erkänna sig besegrad. Men ett scenario är att Joe Biden blir den tredje demokraten på 20 år som får en majoritet av rösterna i landet som helhet men inte i elektorskollegiet – och att det istället blir det som utlöser våldsamma kravaller.

I prognoserna ser det högst tänkbart ut att 2020 blir en repris av valen 2000 och 2016, med färre som röstar på Republikanernas kandidat än på Demokraternas. Och, därför är det som alltid vart fjärde år dags att syna det så kallade elektorskollegiet. Folk som gillar sifferexercis har redan satt igång att tippa utgången i vågmästarstaterna och prata om Florida, Florida, Florida.

Till bakgrunden hör att fler amerikaner sympatiserar med Demokraterna, 31 procent enligt en mätning våren 2020 från institutet Gallup. Motsvarande siffra för Republikanerna var 25 procent. Flest, 40 procent, kallade sig ”oberoende” och på följdfrågor svarade 50 procent i den gruppen att de antingen är demokrater eller lutar åt Demokraterna, motsvarande tal för Republikanerna var 38 procent.

Men att styrkeförhållandena ser ut så avspeglas inte i kongressen eller i presidentvalen. Det beror på befolkningsfördelning (se faktaruta) och valkretsindelning, med begreppet ”gerrymandering” där majoritetspartiet i delstatsparlamenten skräddarsyr distrikt för att få fler säkra röster. 

Bland annat dessa faktorer förklarar valutgången 2000 där demokraten Al Gore fick en halv miljon fler röster än republikanen George W Bush men i elektorskollegiet slutade det med minsta möjliga segermarginal, 271, för Bush. Närmare 3 miljoner röster gick till den tredje kandidaten, De grönas Ralph Nader. I ett parlamentariskt system skulle Gore-Nader ha bildat koalition och de kanske kunde ha samsats med tanke på demokratens eget miljöintresse. Fyra valcykler senare var det Hillary Clinton som tvingades hålla ett annat tal än det hon tänkt sig efter valet. Övervikten i antal röster uppgick till nästan 3 miljoner men Donald Trump vann med 306–232 i elektorskollegiet (fast den officiella slutsiffran löd 304–227 eftersom så kallade trolösa elektorer ändrade sina röster).

I år kan samma sak mycket väl upprepas. I en kalkyl från en av de mesta kalenderbitarna, statistikern Nate Silver som driver sajten fivethirtyeight.com, framgår att en seger för Biden inte är helt säker förrän han kunnat räkna in 7,5 miljoner fler röster – motsvarande hela 5 procentenheter. Om det handlar om 4,5 miljoner fler röster har han 75 procents chans att bli den 46:e presidenten. Krymper övertaget till 1,5 miljoner röster minskar chanserna till en på tio.

Det motsvarar folkmängden i delstaterna Wyoming och Rhode Island, konstaterade en ledarskribent i New York Times nyligen.

Joe Biden försöker värva röster vid ett besök på ett alumuniumgjuteri i Wisconsin, en av vågmästarstaterna. Foto: Carolyn Kaster/AP/TT

”Jag vet inte hur det är med er, men det här gör mig riktigt arg. Ja, jag är medveten om att USA aldrig valt en president i direkta val. (…) Men jag kan ändå inte fatta hur det i en representativ demokrati, som bygger på principen att alla röster är lika mycket värda, är möjligt att den person som vinner flest röster – och detta upprepade gånger – förlorar det viktigaste valet i landet”, skrev Jesse Wegman i tidningen.

Varför är det så här? Och varför har elektorskollegiet inte avskaffats? För att få svar på den första frågan måste man gå tillbaka till 1700-talsherrarna som drog upp författningen och då ville utjämna skillnaderna mellan tättbefolkade områden och landsbygden. Av det skälet fick alla delstater två ledamöter i senaten oavsett befolkningsmängd (i motsats till representanthuset där antalet ledamöter reflekterar folkmängden i delstaten). Svaret på den andra är att ingen förmått att genomdriva någon ändring trots att redan en av grundlagsfäderna, James Madison, konstaterade att idén inte var särskilt lyckad.

Enligt en kalkyl har hela 800 lagförslag om just detta lagts fram och i en mätning från opinionsinstitutet Pew i mars tyckte 58 procent av de tillfrågade att presidenten bör väljas i ett nationellt val. Just nu spjärnar Republikanerna emot eftersom de skulle bli av med de inbyggda fördelarna i systemet (för att komplicera: i ”blå”, demokratiskt dominerade delstater, finns också en övervikt för det partiet, men de delstaterna är betydligt färre än de ”röda”, republikanska).

Förslag till reformer finns, till exempel National Popular Vote Interstate Compact. Det går ut på att delstaterna lägger alla sina elektorsröster på den presidentkandidat som får en majoritet av alla röster i hela landet. Då skulle varje röst få lika värde och avgörandet inte längre ske i det lilla antalet vågmästarstater. Femton delstater och District of Columbia har hittills anslutit sig, men det krävs fler för att det ska träda i kraft. Mot förslaget kommer invändningar om att små delstater skulle missgynnas i strid mot författningsfädernas vilja.

Maine och Nebraska genomförde ändringar för några år sedan som innebär en mer proportionell fördelning. Demokraten Barack Obama tilldelades därmed i valet 2008 en av de fem elektorsrösterna i Nebraska, en av de geografiskt stora präriestaterna som annars lyser republikanskt rött på valkartorna.

22 september, Salt Lake City. Demonstranten Wendee McCulloch hedrar den avlidna HD-domaren Ruth Bader Ginsburg, och kräver att efterträdaren ska utses efter valet. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

Beskedet den 18 september om att 87-åriga domaren i Högsta domstolen Ruth Bader Ginsburg – som blev idol bland unga kvinnor – avlidit utlöste omedelbart en strid om tillsättningen av vakansen. En kort stund efter dödsbudet meddelade den republikanske senatsledaren Mitch McConnell att Donald Trump kan räkna med en snabb expediering, till skillnad från februari 2016 när samme McConnell vägrade att ta upp dåvarande president Barack Obamas kandidat till HD efter nyheten om att den konservativa domaren Antonin Scalia överraskande dött.

Det var valår och väljarna måste få säga sitt, hävdade McConnell då. Nu hävdar han och hans partikamrater att det vore otänkbart med dödläget 4–4 i domstolen som i så fall kanske inte kan avgöra en eventuell konflikt om valresultatet som man gjorde i december år 2000 i målet Bush mot Gore. Ginsburg, som ingick i 5–4-minoriteten, varnade i ett tal lite senare för att tilltron till HD riskerade att urholkas i och med denna inblandning i politiken.

I år skulle majoriteten i HD som stöttar Donald Trump kunna bli större, 6–3, med hans egna tre utnämningar plus de två ledamöterna som utsågs av George W Bush.